Trosskydd, sugrör, tamponger och äpplen

Det är Nyårsafton!
Sista dagen för 2013. Ytterligare en dag som aldrig kommer igen. Lika bra att göra något bra av den.

Jag har fått en inköpslista av min fru. Jag har varit iväg och handlat kanske 4-5 gånger den senaste veckan. Grejen är den att så fort jag sätter foten i en affär glömmer jag bort hälften av vad jag egentligen skulle köpa. Även om det står på listan. Varje gång känner jag mig lika hopplös. Hur svårt kan det vara? Det står ju på listan! En av anledningarna SKULLE KUNNA VARA att medan jag handlar dimper det ner minst 4-5 sms varje gång med nya grejor jag ska handla. Det kanske är DET som gör att jag blir förvirrad?! Nu är det ju plötsligt TVÅ listor att hålla reda på...

Dagens lista, innan sms:en började hagla, innehöll bland annat ris (3:e gången denna vecka som det är med), Gladpack (också 3:e gången), Öronproppar (3:e) Duschcrème (2:a gången), maränger, (ny artikel för denna vecka), SIA's vaniljglass (ny) och trosskydd (också ny).

Jag sätter mig i bilen och kör till affären, som för dagen blev Willys i Mölnvik på Värmdö. Det var ett tag sedan jag var där, så jag tyckte det passade bra.

Innan jag kommit utanför kvarteret dimper det första sms:et ner. Jag tittar inte.

När jag ställer bilen på parkeringen har det kommit ytterligare två.

Jag läser dem slarvigt.

Två gröna äpplen nåt OB rosa-pro-nånting och sugrör.

Okej...

Jag går in och börjar plocka grejor enligt listan. Jag kommer ihåg äpplena från sms nr. 1.

Jag känner mig stolt.

Jag tittar noga på listan och hittar allt.

Sen kommer jag till slutet av affären. Den delen där bindor, tamponger, trosskydd etc. finns.

Jag hatar att stå där. Jag vet aldrig vad jag ska ta. Jag tar alltid olika. Ofta blir det rätt, men lika ofta blir det fel. Okej...trosskydd....hmmm
Hur var det nu igen? Normal? Extra? Doft? Herregud alltså? Varför finns det så många olika?

Just det ja, sms:et... Jag tar upp telefonen: OB procomfort.... Va f-n är det?

Jag står där och tittar efter ett par OB-trosskydd "procomfort". Måste vara nåt nytt.

När jag stått och tittat i två minuter (två väääääldigt långa minuter. Som sagt; jag hatar att stå i den sektionen) hör jag plötsligt någon säga, högt och tydligt:

- "Har du fortfarande förtroende att köpa sånt där?"

Bakom mig står Mikael (han har namnbricka) och plockar upp varor på hyllorna från en pall. Mikael jobbar på Willys. Jag har sett honom förut men aldrig pratat med honom.

Jag säger
- "asså, jag borde verkligen inte få ha detta förtroende. Jag köper nästan alltid fel"

- Ha! Ja jag känner igen det där. Jag köpte bindor en gång när jag skulle köpa trosskydd. Det är tydligen skillnad på dem...det fick jag veta när jag kom hem kan jag säga.

- ja, alltså...(jag tittar på sms:et igen). Vänta...

Jag inser då att OB's rosacomfort nånting inte är trosskydd. Det är JU tamponger! Det var en NY grej på listan. Jag skäms lite.

Jag delar med mig av mitt sms med Mikael och han får sig ett gott skratt och jag med. Sedan ger han mig rådet att ALLTID fota den gamla förpackningen så att det alltid blir rätt.

Jag ska börja göra det.

Sen står vi där och pratar om "do's and don'ts" när det kommer till inköpslistorna våra bättre hälftar ger oss.

Aldrig köpa extra grejor som inte står på listan. Förutom när man inte gjort det och får kommentaren "men det visste du ju faktisk att det var slut...det fattar du väl, även om det inte står på listan...".... DÅ går det bra att köpa extra grejor.

Vi avslutar vårt samtal med ganska högljudda skratt i affären och önskar varandra Gott Nytt År!

Och det är precis det jag nu ska göra till dig också (förutom de högljudda skratten)

Jag önskar dig ett Gott Nytt År!
Må 2014 vara precis så bra som du önskar att det ska vara!!

Nyårskramar från Ludde

En parkeringsbot tre dagar innan jul förgyller vardagen

Idag är det den 21 december 2013. Tre dagar innan Julafton. Det ösregnar på Värmdö.

På förmiddagen passade jag på att handla på Coop Forum Värmdö inför stundande jul. Jag var inte ensam. Jag tror att snittvagnen hade intäkter för över 1500 kr/kund idag för Coop. Det är mycket som ska handlas. Dock inte sylt, för det fick jag av Jennie... ;-)

När jag är färdig med min inhandling går jag ut med min vagn på parkeringen. I ösregnet. Där ute står det en parkeringsvakt och fotar en bil och lappar den sedan. Ingen P-skiva tydligen. Han går till nästa bil. Ingen P-skiva där heller. Ny bot ges ut.

Jag känner att jag blir lite ledsen eftersom det är tre dagar innan jul. Att få en p-bot nu känns så långt i från julstämning man kan komma tycker jag. Själv har jag P-skiva men min omtanke för andra ökar avsevärt kring juletid.

Det är ju hans jobb. Jag respekterar det. Men jag vill ändå göra något.

Jag packar in mina grejor i bilen och ställer tillbaka min vagn. Killen fortsätter sin jakt på nya bilar att lappa.

Jag bestämmer mig.

Jag går in i affären igen. Dyngsur går jag fram till informationsdisken/kiosken på Coop och säger följande:

- "Hej! Det är snart jul, eller hur?"
- "Ja" får jag som svar,med ett leende, från tjejen som står där.

- "Vad bra" fortsätter jag. "Snälla, snälla du, kan du ropa ut ett kundmeddelande i högtalarna om att de håller på att lappa bilar utanför just nu. Det är ju ändå snart jul..."

- "Å nej, lappar de bilar?" säger hon uppgivet.

Tjejen i kassan kallar på sin chef, som står några meter bort och frågar om det är ok att ropa ut detta i högtalaren.

Svaret från Chefen kommer snabbt och kort.

"Nej! Det står skyltar att man ska ha P-skiva. De får skylla sig själva!"

Jag försöker med ett "men kom igen nu, det är ju snart jul"

- "NEJ"

- "Nä, men God Jul då!" är det enda jag får ur mig innan jag återvänder till min bil i regnet.

Sorry Värmdö. Jag försökte.

Tänk vilken cool grej det hade varit att faktiskt ropa ut det i högtalarna. Folk hade börjat prata om det och en positiv stämning hade spridit sig i butiken, så här, tre dagar innan jul. Coop Forum Värmdö hade fått så många tack och medarbetarna och kunderna hade fått en bättre dag i slutändan. Nu kommer folk bli förbannade istället. Jaja... Som sagt. Jag försökte.

God Jul!

Ludde

Små vita lögner...

Var på mitt gamla jobb idag och träffade mina exkollegor Emilia och Linda för sista gången. Vi hade trevligt som vanligt. Linda som var konditor hos oss visade mig en fantastiskt sylt som stod kvar i kylen. Sylten var paketerad i små fina glasburkar med lock på. Jag tittade ner i lådan och tänkte genast på att det är Ella och Signes sista dag på dagis och jag har inte köpt något till fröknarna.  Så, jag roffade girigt åt mig sex stycken burkar. Stället ska ju ändå läggas ner liksom...

En timme senare känner jag mig så nöjd när jag går in på förskolan med min presentpåse.
Först till Syrenen för att hämta Signe. Jag tar upp syltburkarna och börjar dela ut. Alla får varsin.
Dagis fröken 1 - Men åhh, hemgjord sylt det är väl fantastiskt?
Ehh Ja..
Dagisfröken 2 - Det betyder ju så mycket mer när man gjort det själv, stort tack
Ja absolut..
Dagisfröken 3 - Jag brukar också alltid göra min egen, det är liksom så mycket roligare. Vad är det för smak?
(Jag som inte har någon aning om smaken) - Jordgubb, men äsch då, det är bara en symbolisk gåva och det var roligt för barnen att vara med.

Varför sa jag inget? Jag tar Signe i handen och går raskt mot Ellas avdelning och funderade på vad som precis hänt?!!?

Väl inne på Kastanjen ger jag Ella syltburkarna så att hon kan dela ut. Stolt räcker hon fram dem, en efter en. Fröknarna ler stort och säger - Åh vad fint, egen gjord sylt, vad fint. Har du gjort den Ella?
Jag kan inte hålla mig längre och känner mig fortfarande lite chockad över situationen på Syrenen så jag säger - Nej då, vet ni vad. Den här sylten SER hemgjord ut och jag är frestad att ljuga men den är faktiskt från en restaurang jag jobbade på, helt utan tillsatser dock och givetvis ekologisk...
Men hur tänker jag nu? Dom här människorna delar ju fikarum. Inte nog med att jag ljög, nu finns även stor risk att bli påkommen.

Senare på kvällen plingar det till i min telefon, det kommer ett sms från Linda, hon som har gjort sylten. Det lyder så här:

"Hej!
Tänkte bara på syltburkarna, jag tog några också och sylten såg och smakade lite funky tyckte jag...Du kanske ska smaka på dina också, kram Linda"J

God jul allihopa och ta hand om er!

Kram Jennie

Hur beter du dig när du är stressad?

Räkmacka - gjord på räkor och kärlek. Ingen stress här inte.

Har du någon gång varit stressad?
Har du i det ögonblicket, när du är som mest stressad, tänkt på hur du agerar eller hur du ser ut?

Var det värt det?

Det är juletider nu. Paniken sprider sig hos många. Skälen till paniken och stressen varierar kraftigt. Jag menar, vi lever ju i olika verkligheter och det som stressar upp oss kan vara stora saker men det kan också vara små, enligt många, betydelselösa saker. Vi är olika. Vissa  har ett fantastiskt gediget tålamod, medan andra inte har något alls. Vissa sover gott om nätterna, andra inte. Det är många variabler som spelar in - så klart.

Här kommer en story från en ca 10 meter lång rulltrappa på Stockholm central.

....och ja, jag är medveten om att många av mina inlägg kommer därifrån, men så är det :-)

Jag ställer mig i rulltrappan. Jag följer "lagen". Det vill säga - jag står till höger. Jag brukar normalt sätt gå men valde att stå still denna gång och njuta av den 10 meter långa färden. Jag stannade upp en stund helt enkelt.

Ungefär två meter framför mig står en äldre man med en rullväska. Han är INTE från Stockholm. Han står till vänster. Vi är de enda i rulltrappan tills....

Det kommer en tjej. Ålder irrelevant. Hårfärg irrelevant. Kläder irrelevant.
Hon har bråttom. Hon är stressad. Det märks när hon ångar förbi mig på min vänstra sida.


Hon går förbi mig, går ytterligare tre steg i trappan och hamnar då bakom gubben med väskan.

Med en gigantisk suck säger hon lite nonchalant "ursäkta".

Ingen reaktion.

Med en ännu kraftigare suck (jag kände nästan hur trappan skakade till) säger hon "men Hallååååå. Ursäktaaaa" (stöööön)

Ingen reaktion.

Nu står hon bakom gubben och verkligen stampar. Hon har så bråttom så jag knappt tror att hon vet vad hon heter. Suckarna avlöser varandra.

Ca 8 sekunder senare är hon nere och klampar förbi gubben demonstrativt. Sedan försvinner hon som ett yrväder. Hon måste ha varit försenad till något otroligt viktigt. Och det kan man ju vara ibland.

Kontentan:

Hon har stirrat sig blind på "lagen". Stå till höger. Gå till vänster.

Som sagt, det var bara jag och gubben i trappan. Det fanns gott om plats till höger om gubben. Tjejen har dock blivit så trångsynt av sin stress att hon inte ser detta. Jag valde att le stort. Hon hade väl slagit ner mig om jag knackat henne på axeln och sagt "du kan ju gå där också..." och visat autostradan till höger om gubben.

...

Hur ser du ut när du är stressad?

Har du tänkt på det någon gång?

Stressa inte upp dig i onödan. Bli medveten. Tänk efter. Visa omtanke. ÄR det värt att ödsla energi på att vara stressad?
Det drabbar dig själv. Det är en sak, men det drabbar även din omgivning.

Stanna upp en stund. Tagga ner. YOLO (You Only Live Once...för dig om inte kunde den förkortningen)

Jag har hört att "Mindfullness", Yoga och meditation ska vara bra för att hantera stress. Jag har inte testat något av det.  Själv skriver jag om det. Det verkar funka det med :-)

Jag gissar på att jag eventuellt kommer att skriva något mer inlägg innan jul, men om inte det sker ber jag att få önska dig en riktig God Jul!

Tack för att du följer oss.
Dela om du gillar.

Ludde

En brakare förgyller dagen!

Jag är med i en privat grupp på FB där bara mina närmaste vänner finns. Sandvikenbrudarna, lammen, BFF's! Där skriver vi om livets roligheter och svårigheter nästan varje dag. 

I morse kom första inlägget:

Kanske framförallt till dig Jennie Adamo: den där känslan när man är lite uppblåst i magen - väderspänd helt enkelt, står i köket och släpper en ljudlig brakare samtidigt som man fyller diskmaskinen efter middagen. Ringklockan är ur funktion och en hämtande förälder tjoar precis samtidigt sitt glada hallå. Anfall är bästa försvar tänker jag: - Hörde du min brakare? Hämtande förälder svarar: - Nej?...

Jag blev så lycklig av att detta. Tack kära du!

Annat som gör mig lycklig är att titta på gamla idolklipp från audition när de får beskedet att gå vidare. Någonstans under mitten av låten börjar jag grimasera, sväljer och blinkar om vartannat. Sedan när hen väl får sitt JA, då bölar jag som en gris. 

Alex är i Sierra Leone och ringde igår kväll. Han hade filmat Tony Blair och Presidenten av Sierra Leone. Han har definitivt valt rätt karriär, utan tvekan. Själv söker jag efter min och undrar var den tog vägen, den försvann någon gång då SJ valde att byta ut sin styrelse och tyckte att det här med utbildning är väl onödigt. Men inget ont som inte för något gott med sig, drömjobbet finns runt hörnet. 

Jag önskar er alla en härlig tisdag och lämnar er med den bästa audition genom alla tider! 

http://www.youtube.com/watch?v=HEuXu0fePLM

Stanna upp en STUND med SJ i Katrineholm

Alltså "Stanna upp en stund" i all ära, men ibland kan vissa saker stanna upp en lite väl lång stund.

Som igår till exempel. När tåget (eller tågen) stod på rad i Katrineholm p.g.a. en tragisk personolycka på spåren lite längre norrut.

Man sitter i sitt tåg och väntar. Man inser hur maktlös man är ganska snabbt. Man anpassar sig till situationen och gör något hyfsat bra av det.

Jag skriver "man" för det var det jag såg. Samtliga (okej, inte riiiiiktigt alla. Vissa är ju ganska sura från början) tog det för vad det var och förståelsen verkade infinna sig där direkt.

Jag fick bara sitta och vänta i 2,5 timmar. Andra fick vänta uppåt en 5 timmar.

Vet ni vad som händer då? JO - Den "Svenska modellen" slår in. Ett tidigare tyst tåg får liv. Alla börjar prata med alla FÖR NU HAR VI MINSANN NÅGOT ATT PRATA OM :-)

(Svenska modellen. Punkt två om du missat det inlägget: http://stannauppenstund.blogspot.se/2013/10/den-svenska-modellen.html)

Helt otroligt egentligen. Men otroligt roande att titta på. "SJ's Delays - connecting people" borde SJ ha som ny "side-slogan". De kan säkert köpa rättigheterna på "Connecting People" för en billig peng av Nokia.

Jag tänker på Jennies punkt nummer 6 i hennes "Ett ekologiskt 2014". Jag försöker Jennie. Jag försöker!

Så för att sammanfatta.
Åk med SJ - låt dig själv stanna upp en lååååååång stund (ibland). OBS! Glöm inte laddaren till mobilen :-)

Tut tuuuuut!

Ludde

Ekologiskt år 2014!

Min granne har kommit på en bra idé som jag vill dela med mig av. År 2014 ska bli ett ekologiskt år. Alltså ett år då familjen gör mer miljömedvetna val, konsumerar mindre, handlar begagnat och åker inte på någon utlandssemester. Jag blev så inspirerad av henne och vill direkt göra likadant.
Vi måste göra mer för våra barn än släcka lamporna en timme per år.
Så här kommer min 10 punkts lista.

1. Köpa mestadels ekologisk mat.
2. Planera maten bättre = mindre svinn.
3. Sluta handla onödigt skit!
4. Ta bussen oftare. Dessutom bra för bilringen..
5. Källsortera bättre och inte slarva vid sopstationen...rätt sak i rätt kärl....inget fusk.
6. Åka tåg. Och hoppas på att komma fram i tid och nej jag skyller inte bara på SJ.....
7. Byta till lågenergilampor. Dyrt men på sikt bra.
8. Inte torktumla allt. Den här blir tuffast, HATAR att hänga kläder. 
9. Sluta duscha i evigheter. Åh min egentid försvinner, den svider....
10. Köpa mer på blocket och sälja/skänka mer istället för att slänga.

Dessutom tänker jag fortsätta att aldrig köpa päls eller dun, och börja köpa toalettartiklar som inte är testade på djur.

Jag skänker redan pengar till flera välgörenhetsorganisationer varje månad, nästa steg blir att också skänka tid. Men det får ske om några år.

Så, bort med dåliga samvetet och fram med lite action!

Ha en härlig måndag, själv tog jag bussen (inte bil) till gymmet och ska nu ut på en skogspromenad med Totti. Känner mig livrädd inför eftermiddagen då jag ska tillbaka och ha föräldrarmedverkan på förskolan. Begreppet "breakdance med Ellas mamma"har spritt sig på hela avdelningen.....

Ho ho ho gott folk, snart är han här....för han finns på riktigt. Jag lovar!

Kram Jennie


P.s vilket härligt inlägg du gjorde Ludde, din fru har humor!

En riktig energi-boost

Energi. Energiiiii. E.N.E.R.G.I!

Positiv energi. Negativ energi.

Energi kommer i många olika skepnader. Energitjuvar exempelvis. I HATE THEM! Gör inte ni?


Del 1 - Negativ energi

(Hoppa över del 1 om du inte orkar läsa om saker som kan stjäla din positiva energi. Gå då direkt till del två)
Energitjuvar är självklart olika för olika personer men i grunden stjäl de vår positiva energi och ersätter den med nån sorts tråkig energi. Vi mår lite sämre än innan vi blev bestulna. Det kan vara ett samtal, en "vän", en kund, en kollega, någon okänd eller något annat som är boven. Somliga människor dras till negativ energi. Det är precis som att de VILL ha tråkigt. Vill vara i misär. Vill ha det sämst av alla. Vill att man ska tycka att de är det lägsta väsen som skådats. Jag anser att du alltid har ett val. Ibland kan det dock vara svårt att se ljuset. Men det finns där. Jag lovar. Du kanske behöver se på det i en annan vinkel bara.

Okej, nog om det. Det ska ju vara en energigivande blogg det här, ingen energislukare. Så nu vänder vi blad.

Del 2 - Positiv energi

Positiv energi får vi givetvis från olika håll. Det kan vara från våra barns leenden. Om någon ler åt mig på gatan. När du hittar ett wifi på en egyptisk turistort. När någon säger något positivt till mig som jag inte förväntat mig. När man får beröm. Eller en så enkel sak som att bli sedd. Tyvärr är vi ofta så insnöade på enstaka negativa saker som händer omkring oss att vi tillåter detta ta över. Vi gör ett aktivt val att fokusera på det negativa. Om hela dagen, hela veckan, hela året är riktigt bra men så händer det en skitgrej, är det lätt att allt fokus hamnar på det.

Sluta med det! Det finns så väldigt, väldigt mycket som är positivt omkring oss. Greppa det - stort eller litet. Låt dig inte slås ner av idioter eller tillfälliga (eller långvariga) nederlag. Fokusera på det som ger DIG energi. Jag lovar - du kommer att må sååååå mycket bättre (eller lite...och det är ju bättre än inget, eller hur?)!

Del 3- And now to the bloody point!

För att du ska förstå fortsättningen på denna text måste du klicka på denna länken (klippet är bara 1.05).

http://youtu.be/TQrj0SHGuvs

Okej. Tittade du på den nu?
Nehe...sluta läs då, eller klicka på den :-).

Jag har sett klippet tidigare tillsammans med en kollega och tillsammans med min fru (och några gånger ensam). Jag tycker det är kul. Jag ler. Faktum är att den ger mig lite energi. Jag är ganska lättroad, men ändå.

Igår kom jag hem lagom till läggningsdags för barnen. Jag hade lett en utbildning och jag var ganska trött. Det var mörkt, som det är numera, och min sinnesstämning var "trött och hungrig".

Jag tar ett steg in på uppfarten och hör hur ytterdörren slås igen.

Hmm...

Jag ser att det är släckt i, i stort sett, hela huset. Jag når ytterdörren. Jag sticker nyckeln i låset. Vrider om. Öppnar dörren.

Jag hör bara: "NU" och hallen är mörk och tom.

Framför mig i den släckta hallen står två svarta, tända blockljus på golvet likt en portal som jag ska gå igenom. I högtalarna ljuder den klassiska melodin från när Darth Vader (han den där svartklädda snubben i Star Wars med hjälmen, för dig som inte har koll) går in i ett rum.

Det hela var magiskt! För en kort stund var JAG Darth Vader! Jag hade en ytterst häftig hjälm. Jag andades coolt. Jag var kung!

Jag ler stort. Jag skrattar högt. Familjen skrattar. De har lyckats. Jag fylls av energi som jag inte visste fanns i min kropp, trött och hungrig som jag var.

Helt otroligt vad två ljus och en truddelutt kan göra med humöret. Mitt i prick. Något oväntat. En riktig energi-boost!

Jag vänder mig mot min överlyckliga familj. De är fulla av förväntan.

- En Festis tack!
(Har du fortfarande inte kollat klippet, får du faktiskt skylla dig själv ;-)

Love you!

Ludde

PS. I skrivande stund inser jag att jag inte alls var Darth Vader. Jag var "Johan Glans' dream come true" :-D....Good enough! DS.

The man. The myth. The legend. Mr. Darth Vader

Glenn city

Att jag har en låg nivå på mina skämt är väl känt i min vän - och arbetsumgängeskrets. Jag skyller allt på min uppväxt. En uppväxt jag ALDRIG skulle vilja byta ut...vad roligt jag har haft det so far.

Om du har läst några inlägg här på bloggen så förstår du vad jag menar med låga skämt. Just nu sitter jag dock på 15 000 meters höjd och känner att mina skämt kommer att bli riktiga höjdarskämt (ytterligare ett lågt skämt levererat).

Det märkliga är att du ändå fortsätter läsa. Tror du att jag är Jennie kanske? (Aj då, där tappade jag 90% som faktiskt trodde att det var Jennie som skrev)

Något jag funderar starkare och starkare på varje gång jag lämnar västkusten (bästkusten) bakom mig är - varför flyttar jag (med familj givetvis) inte hit? Till Göte-la-böööörg. A.K.A. Glenn city. Jag kan ta jobb som fiskrensare eller nåt...och min kära fru kan väl ta jobb som ...   fiskrensare eller nåt...

Jag blir förstådd här. Varenda gång när man anländer så möts man av att någon, känd eller okänd, levererar ett så bottenlöst uselt skämt att det blir genialiskt. I LOVE IT!

I Göteborg älskar man att döpa saker till knasiga namn. Läste exempelvis om någon skyskrapa som planeras som på riktigt har namnförslaget "Glenn Tower" mycket högt på Göteborgarnas önskelista. På riktigt alltså.

Min favorit är ändå denna:
På älven går en pendelbåt som heter "Älvsnabben". Den går snabbare än att ta bussen över broarna. Fyndigt namn men inte Göteborgs-fyndigt. Eller möjligen 1990-tals-Göteborg-fyndigt.

MEN!

För några år sedan kom någon på att det vid vissa tider inte hoppade på (eller av) så många vid några enstaka bryggor. Man beslutade då att på vissa avgångstider skippa dessa bryggor för att resan skulle gå ännu snabbare.

Självklart fick även denna linje ett namn - "Älvsnabbaren"! Tror du mig inte? Kolla här: http://www.styrsobolaget.se/Alvsnabben/

DET är Göteborgsfyndigt - men ändå så logiskt.

Seriöst! Läste du hela vägen hit?

VARFÖR? :-)

Kram

Ludde

15 000 meter på väg från Glenn city

Vackra Värmdö

Jennie smackar upp bild efter bild på när hon är ute och går (jag tror att hon går) i skogen, på stranden, vid bryggan etc. på de sociala nätverk där hon är aktiv. Samtliga bilder är på den sköna naturen Värmdö har att erbjuda. Samtliga bilder är fantastiska.

Jag kan riktigt se Jennie framför mig när hon klättrar upp i sina träd, lägger sig ner i den iskalla höstsanden, ber hunden sluta dra för hon stannat upp en stund för att ta den perfekta bilden.

Jennie, du borde faktiskt lägga upp några utvalda på Stanna upp en stund's Facebooksida. Ingen text behövs. De talar för sig själva.

Bilderna talar i alla fall till mig. Eftersom denna lilla (observera att vi gärna vill bli större) blogg just handlar om att stanna upp en stund så är väl bilder, på naturen Värmdö erbjuder, ett fantastiskt komplement till de fantastiska texter vi skriver (Jante - vem är det??).

Min bild nedan är tagen i skymningen (no shit) från en parkeringsplats i ett "handelskvarter" i Mölnvik på Värmdö. Egentligen så är den väl mest kommersiell, men jag gillar ljuset i bilden. Ni ska veta att jag fick gå omkring ganska länge på parkeringen för att hitta den rätta vinkeln. Jag hade dock varken fru eller barn med mig så ingen drabbades.

Jag såg ljuset (inte DET ljuset) och valde att lägga några minuter på att faktiskt njuta av stunden lite. Det var så fint!

Bilden påminner mig om Nashville, TN, USA där jag och min fru bodde i ett hotellrum i 6 månader utan ens en kokplatta. Ingen bil hade vi heller. Dessutom blev vi rånade redan efter en vecka under pistolhot. Detta gjorde att vi knappt vågade gå ut och att vi ofta beställde taxi som tog oss till diverse olika snabbmatkedjors drive-ins....tills vi upptäckte att samtliga kedjor hade utkörning :-).

Allt detta kom tillbaka i söndags bara för att jag råkade titta upp. En annan sak som dök upp i huvudet i samband med "upptittningen" var det faktum att vi faktiskt intog vår bröllopslunch på Down Town Mc Donald's i Nashville - En Newly wed special....men det är en HELT ANNAN STORY :-)

Ha en skön vecka!

Kram

Ludde

Hur kul är det egentligen att leka med barn?

Igår jobbade jag på förskolan, föräldrarmedverkan heter det och nu föll turen på oss. Tanken är god. Att få vara delaktig i sitt barns vardag och se hur det är på förskolan är ju väldigt bra för alla.
Jag klev in på avdelningen kl 13.00 och möttes av en mycket glad liten Ella, stolt visade hon mig runt och vi satte oss ner vid pärlplattebordet. Barnen lekte tyst och fint, målade, la pussel och byggde lego. Det är verkligen en fin förskola (egentligen så vill jag kalla det dagis för jag älskar det ordet, men har respekt för Sandra, Lucios dotter, så nu blir det förskola) ljusa och fina lokaler och personalen är som änglar.

Jag sitter vid det låga bordet och ser mig omkring. En kille säger till mig - Vet du att det finns 1900 bilar i Sverige. -1900? svarar jag förvånat. - Ja och det är bara i Sverige liksom svarade killen och fortsatte rita krig. Flickorna gjorde hjärtan och pojkarna byggde svärd och ritade krig. Jag tyckte att någon luktade lite bajs, en annan kille hade gammalt grönt snor som hängde runt näsan och många av dom  började pocka efter min uppmärksamhet mer och mer.

När jag tycker att jag suttit där väldigt länge och sagt "- Åh vad du är duktig" sneglar jag hoppfullt på klockan........ 13.10!! Hur är det möjligt?? Jag smyger in på toaletten, sätter mig på toalocket och läser FB, hör barnen leka utanför och aldrig förr har FB känts så lockande och intressant.

Snart var det dags för mellis och det är förälderns uppgift att duka fram. Jag fixar allt i raketfart, äntligen något att göra. Vi sätter oss ner, Ella bredvid mig och snorkillen framför. Jag har så svårt för andra barns snor. Det serveras jordgubbskräm med mjölk. Jag tittar på snoret och tar kaffet i handen och tackar nej till att bli serverad. Någon jävla måtta får det vara. Efter att alla ätit klart så diskade jag och torkade av alla stolar och bord. Så, nu var mitt jobb i princip klart. Nu återstod endast lite barnhäng och det borde jag väl ändå palla med? Eller ? Jag bestämmer mig för att gå all in.

Ett gäng killar hoppade och for inne i legorummet, jag gick in och frågade om dom vill leka disco. - JAAAA skrek dom . Ok, ni får önska en sång och de valde Eric Saade med låten Popular. Varje ord och varje rörelse kan jag väl, jag har sjungit den tusen gånger och inte för att Ella har bett mig utan av ren egen vilja! Så. jag körde igång, och killarna dansade på allvar, moves, hopp, lite breakdance och de körde på. Vi boxades i luften för att  sönder glaset i den där glasburen. Sedan kom pedagogen och sa att jag måste varva ner lite eftersom jag trissade upp barnen för mycket.

Kl 16.00 blev jag befriad. Nu är det bara en månad kvar till nästa gång. Ska det inte gå någon elak maginfluensa runt den 10 december? Jo, det tror jag bestämt.

Kram Jennie

Hoppa bock i rock

Hej!
Här kommer ett ultrakort inlägg MED BILD. Helt enligt vår gemensamma policy som vi valt att kringgå i 9 fall av 10.

Idag jobbar jag i city. Jag väljer att gå av en station innan för att promenera på vackra Drottninggatan. Det är så otroligt mysigt att gå här på tidig morgon när det är glest mellan människorna. Alla går med snabba steg. Affärerna har absolut inte öppnat. Alla är på väg.
På Drottninggatan finns det fina lejon uppställda (Betongsuggor i formen av lejon). De återkommer var 100e meter ungefär.

Jag går förbi ett lejon. Vandrar hundra meter. Går förbi nästa lejon. Musiken i lurarna råkar vara "Dead Ringer For Love". Det är krut i den låten tycker jag.

Inför det sista lejonet knäpper jag upp min rock. Samtliga knappar. Den blir nästan som en cape. Jag närmar mig det tredje lejonet. Jag kortar ned stegen. Tar sats - och tar ett skutt över lejonet.

Jag fortsätter gå som inget har hänt. Jag knäpper min rock. Jag är glad! Idag är jag GLAD! Varför skulle inte jag få hoppa bock över ett lejon på Drottninggatan?

Önskar dig en fantastiskt trevlig helg!

//Ludde

En Technics stereo med extra tjocka kablar och CD spelare med plats för 19 skivor!

Jag är precis hemkommen från min barndomsstad Sandviken. En snabbvisit för att hämta hem två skåp, tre trasmattor, en symaskin och en påse med "skrammel" från auktionen jag var på för några veckor sedan. Mamma bor ganska litet, så det var skönt för henne att slippa ha allt detta i hennes vardagsrum. Så, jag tog Ella, köpte en ny film, godis, frukt och körde dit. Det tar ca 2,5 timmar. Ella frågade vid Nacka om vi var framme snart. Hon frågade också vid Slussen om vi var framme snart. Sedan var det som att åka tåg, varje "hållplats" - Är vi framme snart!!! Jag sneglade på henne och ångrade att hon följde med, men hon gillar ju sin mormor...så vad gör man....

Resan gick trots allt bra och vi kom fram till en glad mormor. Ella älskar sin mormor, alltså sådär på riktigt! Det spritter i henne när jag säger att vi ska hälsa på henne. Mormor har tid för Ella och hon får all uppmärksamhet när de ses, dom målar, lägger pussel och leker affär. Och så får hon alltid en present och godis. Vi har tur med en sådan mormor, och för att inte tala om hennes gubbe Egon, han är drygt 80 år och sätter sig direkt i bilen och kör till mamma, bara för att få vara och kramas med Ella lite. 

Mamma och Egon stojade med Ella så jag passade på och titta lite i gamla fotoalbum. Jag är fem år och sitter bredvid brorsan i en skinnfåtölj och det är som ett kliva in i sjuttiotalet. Bajsbruna tapeter, mönstrade koppar och stora glasögon. Vi ser glada ut. Funderade en stund på barndomen. Jag minns den trots allt som bra, att mamma inte hade så mycket tid har fått mig att bli självständig, att hon inte packade mina gympakläder har fått mig att ta eget ansvar, att hon inte hjälpte till med flytt, ansökningar och annat pappersarbete har gjort mig modig och företagsam. Så, en uppväxt som inte präglas av tomtebolycka och en förälder som alltid löser saker kan vara en fördel, det handlar bara att se på det på det sättet. Och det fina är ju att det väljer vi ju helt själva. Halvfullt eller halvtomt liksom?

Min barndom har däremot skapat en drömmare i mig, en person som tror att det alltid är bättre hos någon annan, i ett annat hus, i en annan stad, i ett annat land, eller i en annans kropp. Jag tror det dels beror på en inre drivkraft som inte vill stanna upp en stund utan fortsätta att utvecklas och uppleva världen, men också avsaknad av inre ro och harmoni.  

Ett exempel på när drömmen blev verklighet och inte riktigt som jag hade tänkte mig är när jag for till USA;

Jag hade en Technics stereo med en cd spelare som hade plats för 19 skivor när jag gick i gymnasiet. Jag köpte den för pappas pensionspengar. När han gick bort så hamnade dom hos mig. Den kostade 19000kr och det var dyrt år 1991. Jag valde extra tjocka kablar så att ljudet skulle bli så bra som möjligt, stora JBL högtalare (jag kallade in min sånglärare till Expert för att avgöra om de fick godkänt eller inte, vi stod där inne och lyssnade på klassisk musik och blundade).  På vinylen spelades Nick Kershaw, Alphaville, Carola, Janet Jackson och många Madonna skivor. På CD hade jag Stone Tempel Pilots, Offspring, U2, Depeche Mode, Bad Religion, The Cure, Alanis Morisette och Nirvana. 

Vad jag älskade min stereo och vad jag älskade musik. Jag låg ofta på golvet med en högtalare på varsin sida om mitt huvud. Jag hade rutig flanellskjorta, slitna jeans och i hallen väntade DR Martin bootsen. Jag hade långt rakt hår med mittbena och kände mig svår och missförstådd, och kunde såklart identifiera mig med alla texter i musiken. Jag drömde om USA. Att jag skulle åka dit och leva livet, långt bort från den här lilla skitstaden. Långt bort från bruksmentaliteten och den hemska jantelagen. 

Jag svarade jag på en annons, en familj behövde hjälp med barnen i LA. Perfekt, jag bokade en flygbiljett och packade. Jag minns att jag skickade ut flyttvykort från posten till säkert 50 personer att nu har jag minsann flyttat. Till personer jag aldrig umgicks med, till folk på gatan. Nästan så att jag skulle kunnat stå och dela ut vid entrén på ICA, så stolt var jag. Adressen var cool och lång. 

Jag tog min freestyle med inspelade kassettband. Ena sidan U2 och andra sidan Alanis Morisette. Jag var 18 år och hade precis tagit körkort och älskade att köra bil. I familjens mercedes på highwayen mot Simi Valley där jag bodde spelade jag "Alive" med Pearl Jam på högsta volym och tänkte att dör jag nu spelar det ingen roll. Livet kan inte bli bättre. Allt kom ju till sin rätt, flanellskjorta och allt. 

Efter ca 2 månader började det nya livet som "mamma" bli mindre glamoröst och var inte som jag tänkt mig. Galna houseparties, vänner och konserter uteblev. Så, jag tog mina kassettband och åkte hem. Beställde en limo som fick hämta mig vid huset och köra mig i ca 45 minuter till flyplatsen i Los Angeles. Chauffören bar in mina väskor till gaten och jag betalade med mitt nya VISA. 

Här kände jag faktiskt fortfarande livet i mig : = ) 

Jag åkte hem och placerade mig mellan högtalarna igen, i fantasin fanns inga skrikande, snoriga ungar. I fantasin fanns bara jag, mina drömmar, U2 och en highway...

Ha en fin dag!

Ps. jag ser in i grannens tända köksfönster, de har en vacker kristallkrona och vitkaklade väggar från golv till tak. Lite NY känsla, snyggt som fasen!  Där går hon säkert runt med en kaffekopp som hon håller med båda händerna, det är rent och allt är i sin ordning. Ro och harmoni. Där har man det säkert väldigt, väldigt bra.......

X2000 finns inte längre!

Jag åker mycket tåg nu för tiden. Visste du att SJ inte har X 2000 längre? De heter numera SJ's snabbtåg. Jag vet inte exakt när de bytte men SJ har väl också insett att namnet X 2000 är så... ja....år 2000 liksom. Så nu sitter jag på SJ's snabbtåg mot Linköping.

I högtalaren säger den för dagen trevliga tågvärden (det heter tågvärd) att det är gratis internet på detta tåg. FÖR ALLA. Även för oss som åker baklänges i andra klass. Vi informeras också att detta är ett "testtåg" för gratis internet och att det bara är att logga på. Det visar sig att det handlar om 200 MB fri surf. Inte ens ett helt klipp med Johan Glans räcker det till (vilket är tur för mig...Jag vill ju inte falla i frestelse). Jaja. 200 MB är ändå ok kan jag tycka.

Konduktören (nä, just det - TÅGVÄRDEN) kommer för att kolla biljetter. Det visar sig då att en stackars sate betalat 200 spänn för att ha internet i andra klass. Tågvärden säger vänligt att SJ inte på förhand vet vilka tåg som kommer att ha gratis internet och att han dessutom inte kan spara sin "internetbiljett". Han är blåst helt enkelt.

Egentligen borde han ändå vara nöjd. Han åker i alla fall framlänges.

Jag ser framför mig hur ledningen på SJ sitter i ett rum klockan 05.00 på morgonen. De har möte. Inom cirka 30 minuter kommer de personligen ringa runt till de tåg som idag är utvalda att få testa gratis internet. De måste skynda sig. Snart går ju tågen.

De börjar ringa runt till de stackars ovetande medarbetarna på tågen. 

- Hej! Det är din chef! Idag är det ni som har gratis internet på ert tåg. Lycka till!
-----------------------------------
Helt ärligt köper jag inte det resonemanget. Klart de vet att det ska vara gratis internet på tåget. Det som förvånar mig mest är att killen som köpt internet för 200 spänn köpte förklaringen. Men å andra sidan. Är det värt 200 kr att eventuellt bli uttittad en hel tågresa bara för man råkar ha ett klagomål? Nä, antagligen inte...

Senaste gången jag åkte tåg lyssnade jag på en familj som körde klurisar (eller gåtor).

Den ena löd: Vet du vad det kallas när pensionärer promenerar?

Det var allt för idag!

Life's Good!

Ludde

Jag är en Fashion Pilot!

För en månad sedan blev jag tipsad om en tävling där man kunde vinna en värsting till tvättmaskin/torktumlare.

Nu en månad och ett rim senare har jag fått min sprillans nya maskin installerad. JAG VANN!!

Tävlingen kallas LG's Fashion Pilots. Jag? En Fashion Pilot?
Bara att stanna upp en stund och fundera på ordet "Fashion" får mig att börja darra lite. Jag blir direkt osäker. Vad passar ihop? Vad passar absolut INTE ihop? Jag kommer mycket väl ihåg den dagen jag gick från att ha burit uniform på jobbet varje dag till att få bestämma själv. Vilken pärs alltså! Jättejobbigt! Jag kan inte sånt. Nu några år senare är det likadant.
Jag är nog lika okunnig på mode som en öööö...som en äääääuuuuummmm.... Hmm... Jag kommer inte ens på en jämförelse. SÅ okunnig är jag!

I detta läget vill jag tacka min fru, mina barn och alla försäljare av kläder som hjälper mig! Tack!

Hur som haver. I och med vinsten har jag förbundit mig att blogga om denna fantastiska maskin på LG's hemsida i fem veckor. Inläggen kommer att kretsa kring 10 utmaningar som jag givits och hur maskinen klarar dem och nåt läsbart kring detta. Blogga om en tvättmaskin liksom. Good luck to me!

Är du det minsta nyfiken på detta så finns det en länk här till höger (Bloggar vi följer) som kommer att uppdateras automatiskt när nytt inlägg finns. Jag kommer inte "utnyttja" Jennies och min blogg för marknadsföring av mina inlägg på LG's sida....ja, alltså förutom detta då :-). Ni får hålla utkik själva helt enkelt.

Ganska nollställt inlägg denna gång egentligen men fy vad nervös jag är....

Jag visste inte ens att man skulle ha tennisbollar i en torktumlare för att göra fluffet fluffigare i ett fluffigt plagg för att få plagget fint....bara en sån sak!

Life's Good!

Ludde



PS. Tisdagen den 29 oltober Kl. 17.01 ligger det ett nytt inlägg på http://lg-fashionpilots.se/ om min första utmaning. DS

Origami, krossade iPhoneskal och Johan Glans

Det är mycket sällan jag söker efter saker på Youtube. För sällan faktiskt. Allt finns ju där. Finns det inte där så blir man nästan lite sur.

För några veckor sedan fick min kära fru och barnen för sig att göra Origami till exempel.
De gjorde fantastiska kreationer tack vare någon som varit vänlig nog att dela med sig på Youtube.

Min bror ( ni vet...den tokige) krossade glaset på sin Aj-fön, köpte nytt glas, gick in på Youtube och reparerade den själv genom att följa nåt klipp. Detta rekommenderas dock ej för sådana som jag själv, som har tummen mitt i handen. Jag ger min till brorsan så fixar han. Eller så är jag bara försiktig med det mest värdefulla jag har (jajaja....mitt telefonberoende kvarstår) och låter bli att krossa glaset.

Jag har åkt tåg igen. Det är ganska tråkigt. Man får väldigt mycket tid till att stanna upp en stund.

Denna gång råkade jag se att jag hade Youtube-appen i telefonen (så sällan använder jag Youtube) och kom samtidigt på att Johan Glans är ganska rolig (snäll kollega som påminde mig om det för någon vecka sedan...Tack!).

Jag söker "Johan Glans bästa" på Youtube. Jag klickar på första länken....på ett tyst tåg.

Sen sitter jag där och fnittrar. Jag försöker hålla mig för skratt. Tänka på något allvarligt. Slappna av i kinderna. Förbereda mig på att något kul kommer att sägas.

Inget hjälper.

Helt plötsligt asgarvar jag (får man skriva så, eller räknas det som svordom?). Han säger något briljant.  Johan alltså. Folk tittar. På mig alltså.

Jag stänger av. Blir lite röd om öronen. Blir lite varm. Börjar skriva blogg istället :-)

Nästa gång måste jag komma på det där med Youtube när jag är ensam. På en avlägsen plats där jag bara kan brista ut i skratt utan att någon tittar konstigt på en.

Som sagt. Jag klickade på översta länken. Det finns fler.

Orkar du inte söka själv?

Vassego:
http://youtu.be/3aEyBbtTReA

Johan Glans i några riktigt bra scener. Min favorit...."ska man ge arbetslösa böter". Nånstans i mitten på klippet.

Jag önskar dig och de du älskar en underbar dag.

Ludde

En blå mikrofon med ekoooooo!

Åh det är skönt när mitt Stockholm är grönt sakta gå hem genom stan, en kyss sen går vi sakta igen, sakta en tur genom stan...åh det är natt.....  
Monica Zetterlund

Vilken underbar låt och vilken underbar film, om inte har sett den redan så skynda, skynda!
Gör mig en tjänst, klicka in/kopiera länken nedan. Och lyssna nu på en gång, men inte samtidigt som du läser texten nedan för då hör du inte musiken ordentligt. Stäng av datorn. Lyssna och blunda. Här och nu.

http://www.youtube.com/watch?v=Ni5a6Q8D16I

Visst är den härlig? Du har just stannat upp en stund...

Min dotter Ella spillde vatten på mitt tangentbord därav denna tystnad. Ludde har hållt ställningarna alldeles utmärkt tycker jag, med alla franska och svenska modeller och telefonberoende osv. I väntan på tangentbordet så spelade jag in en film på telefonen. Jag använde en blå stor platsmikrofon som det ekade i, och sjöng för dig Ludde. Jag sjöng - Växeln hallå, hallå, hallå.... Jag sjöng med fransk brytning de rien, de rien, de rien. Je travaille ici come standardiste. Och Je voudrai deux chambre sil vous plaite. Jag sjöng och sjöng. Ella bad mig sluta. Men jag tänkte att nu är det väl min tid, min tur att glänsa. Jag tog av glasögonen, släppte ut håret (konstaterade att utväxten växer vilt) jag spelade in och funderade på om jag skulle våga att lägga ut den på bloggen. Hm. Tänk om framtida arbetsgivare ser detta? En blå plastmikrofon, en vild blick, en svettpärla i pannan? Jag valde det fega alternativet. Vill inte blotta för mycket. Jag skulle säga Ludde att det är den svenska modellen i ett nötskal. Safe and a bit boring.

Nu ska jag lyssna vidare på Monica Z och njuta eftersom jag har precis lärt mig att det inte finns något annat än det som händer här och nu. Här och just nu.

Är lite sugen på att ta fram mikrofonen igen (barnen är ju borta) och sjunga lite i hemlighet, skulle kunna bygga upp en liten scen.... ha ett bord jag kan signera autografer på....

puss på er!

Hej! Jag heter Ludde och jag är telefonist!

Hej! Jag heter Ludde. Jag är beroende av min telefon!

Skönt att få ut  det även om det är ganska obvious.

Att andra vet det och talar om det för mig är en sak. Att jag själv inser mitt beroende en helt annan. Att stanna upp en stund och reflektera över det är ett första steg på vägen till förbättring.

För dagens inlägg har jag hämtat inspiration från en annan blogg. Se länk längst ner (om du kommer så långt).

Det handlar om att vara "här och nu".

Storasyster tränar gymnastik två gånger i veckan, två timmar per gång (nej, det är inte för något ryskt lag hon tävlar). Varje söndag är jag ansvarig för att hon tar sig dit. Jag brukar sitta kvar en timme för att sedan åka och handla andra timmen. Ganska bra rutin faktisk...om nu affärerna kunde ha någon mat på söndagar alltså. Men bortsett från det, en bra rutin.

Inlägget i länken nedan handlar kort och gott om att titta på ditt barn istället för i telefonen när hon tränar (eller vad hon/han/hen nu gör).

Jag kände mig träffad av inlägget för att jag själv är (var???) en av dem som tittade ner i luren medan dottern tränade.

Hon tittade inte på mig ändå, så jag kände att jag kunde göra det. Hon är självständig och vill inte ens att jag ska titta. Så fort jag tittar tycker hon att det är pinsamt. Hon är en stor tjej. Hon fokuserar på träningen ändå. Hon struntar i mig.

Ja, du ser. Förklaringarna (undanflykterna) är många och ingen av dem håller.

Frågan jag istället borde ställa mig (vilket jag nu gjort) är; Bryr JAG mig?

Svaret är ja.

Jag bryr mig. Jag bryr mig i fall hon ser ut att ha roligt eller om det är en pina. Jag bryr mig i fall hon blir bättre. Jag bryr mig ifall hon plötsligt trampar snett eller landar på huvudet och gör sig illa. Då vill JAG vara först på plats. Jag bryr mig om hennes liv. Jag bryr mig...

Sagt och gjort. Ner med telefonen i fickan. Wordfeud, FB, blogg, nyheter, insta, jobbmail, allmän surfning om exotiska städer och stränder kan vänta. 110% fokus på träningen.

Helt underbart! Efteråt kunde jag referera till flera individuella misstag, dåliga hopp, usla kullerbyttor, dålig musik, fruktansvärd koordination och komma med massor med konstruktiv feedback.....

Nej! Självklart inte. Nu kan vi ju tillsammans prata om träningen. Det hon tycker om, på ett helt annat sätt.

När träningen var slut gick tjejerna till omklädningsrummet och jag gick till hallen för att vänta i vanlig ordning.

Jag "råkade" då ta upp telefonen. Nu var jag ju ensam. de skulle ju byta om. Jag började klura på ett ord (På Wordfeud.......och JA, det finns fortfarande) Jag klurar och klurar.

Sen ser jag hur storasyster och hennes kompis kommer springandes mot mig från ca 25 meter UTANFÖR ytterdörren....

Jag blir helt ställd. Hur kom de ut dit? Deras skor står ju 30 cm från mig?

Nä! Då har de lyckats gå ut i hallen. Sätta på sig skorna. Gå ut och till och med promenera 25 meter. Efter de 25 metrarna har de sedan märkt att jag står kvar och då sprungit tillbaka för att hämta mig.

Vad tror du berättades för mamma när vi kom hem?

Mitt aktiva deltagande på träningen eller hall-storyn?

Funderar på att gå med i AT - Anonyma Telefonister

//Ludde

PS. Denna text skrevs när ingen annan var i närheten. Inte som jag såg i alla fall. DS

Inlägget jag inspirerats av har figurerat en del på FB. Du har säkert sett det. Om inte så kommer det här:

http://mmafarsan.com/2013/10/02/lagg-ner-den-dar-javla-telefonen/

Den franska modellen?

"Nästa gång öppnar jag munnen. Bara för att se vad som händer. Gör du?" 

Precis exakt så avslutades mitt senaste inlägg.

Jag har i veckan spenderat 48 timmar med min bror. Han är halvtokig. Han är skåning. Han är fransman. Han är svensk. Han har ingen trygghetszon. Eller så har han en väldigt stor sådan. Han har nästan alltid roligt och skrattar mer än gärna.

Vi träffas alldeles för sällan och 48 timmar helt plötsligt blir väldigt intensivt. På ett mycket positivt sätt.

Ibland ställer jag mig dock frågande till vissa saker. Exempelvis -  Varför ska min bror alltid, och då menar jag ALLTID starta samtliga konversationer på svenska NÄR VI ÄR I FRANKRIKE? Första gången fattade jag inte varför han gjorde det. Andra gången tyckte jag han gick för långt. Jag tyckte det blev jobbigt. Tredje gången hakade jag på. Det smittar lätt men jag hör ändå min röst säga högt; sluta nu. Det räcker. Lite ambivalent alltså :-)

Varför säger jag att han ska sluta? Han får väl göra vad han vill? Dessutom är jag bara lillebror. Jag har ju ingenting att säga till om(?!).

Vi står i ett apotek i en fransk by som inte har mer än 1860 invånare [Wikipedia].  Brorsan ska köpa plåster för sitt skoskav.

Han drar igång - på svenska. Den stackars lilla tanten ler snett och ser ut som att en utomjording kommit på besök till det lilla Apoteket. I detta läget vill jag poängtera att min bror inte alls se ut som en alien. Bara lite.

Han ger sig inte denna gång. Han kör på. Han visar och gestikulerar och lilla tanten börjar så smått förstå att det rör sig om något till foten. Under tiden står jag några meter i från. Denna gången väljer jag att stanna upp en stund och observera vad som egentligen händer.

Tanten är väldigt service-minded. Då och då tittar hon på sina kollegor. Ibland med ett leende och ibland lite frågande. Hon verkar ha gått över från att tro brorsan är en alien till att tro att han möjligen bara pratar ett annat språk. Jag tror det händer en gång på 100 år i detta apotek i denna lilla byn. Det är ingen turistort direkt...

Plötsligt hör jag hur brorsan tvekar. Tanten plockar bara fram vanliga plåster. Han gestikulerar. Hon försöker förstå. Det går inte. DÅ. Först då (nu har det ändå gått ca 10 minuter) byter brorsan till felfri franska.

Tanten verkar inte ens märka det. De fortsätter diskutera plåster ett tag. Ganska märklig sak. Att hon inte reagerar alltså. Samma sak händer i nio fall av tio under de 48 timmarna vi är tillsammans. På sin höjd höjer "offret" sina ögonbryn, men fortsätter konversationen som inget hänt..... Märkligt. Men kul.

Inspirerad av min vistelse med min bror ville jag kliva ur min trygghetszon (även om han inte ens var i närheten av att stiga ur sin). Inte genom att prata svenska med fransmän. Nä, nåt enklare...

Det dröjde till flyget hem.

Kabinpersonalen, en schweizer-tysk herre i 45-årsåldern går runt i planet (jag flög med SWISS) och frågar vad man önskar att dricka. Han har ett system. Han börjar alltid med att fråga den som sitter vid fönstret för att sedan ta mittenplatsen och sist personen vid gången (tre passagerare i varje rad alltså).

Jag sitter på fönsterplats. Han närmar sig vår rad. Bredvid mig sitter en tjej/dam/kvinna (vad heter det när man är runt 36-39 år??).

Han kommer fram. Jag drar efter andan för att leverera min beställning. Han släpper min blick. Han ser på kvinnan i mitten. Han frågar HENNE vad hon önskar beställa. Hon beställer. Jag ler.

När kvinnan beställt får jag beställa och sedan killen längst ut.

Jag blir stum. Jag blir faktiskt imponerad. Jag gillar det. Detta är service enligt mig. 

Jag måste få det ur mig! Märkte hon ens nåt? Var det bara jag som reagerade på att hon blev serverad först?

Jag tar mod till mig. Jag vänder mig mot kvinnan och frågar:

"Kan du förklara för mig vad som precis hände? La du märke till något speciellt?".

Hon vänder sig mot mig och ler: 

- Han började med mig!

- Precis, säger jag. Hur kändes det?

- Bra. Hon ler igen.

- Hade detta hänt i Sverige? Fortsätter jag...

Då svarar hon något oväntat:

"Nä i Sverige är kvinnor och män jämställda...."

Sen utbrister hon: 

- Näääää jag bara skojade.

Fast egentligen. Jag tror hon har rätt. I Sverige har vi blivit så jämställda att vi inte värdesätter servicens grundregel. Damerna först. Klart att damerna ska gå först. Call me old fashion, men varför inte liksom?!

Jag vet inte varför jag tycker så, men för MIG är det självklart att jag ska öppna dörren åt en tjej och inte tvärtom. Självklart reser jag mig upp om det stiger på en gravid tjej på tunnelbana eller buss. Tyvärr (enligt mig) händer detta mer och mer sällan i vårt land (eller i Stockholm i alla fall :-). Detta gör att gravida (nu blev det bara gravida men ändå) måste fråga om att få sätta sig ner. 

Eftersom många tycker det är läskigt att fråga, låter de gärna bli. De står upp hela vägen och har ont i rygg och ben hela kvällen....

Ska det verkligen vara så?

Vilken moralpredikan det blev idag. Det jag EGENTLIGEN ville säga var:

Nu har jag gjort det. Jag har klivit ur min trygghetszon. Det känns fantastiskt. Ingen bet. Ingen slog. Ingen kastade något på mig. Ingen skällde ut mig. Det skedde på ett plan till Sverige och räknas inte till undantagsregeln "när svensk möter en annan svensk utomlands". Eller?

Måste jag göra det igen?

Har du gjort det?

//Ludde

Utsikt från 28F

Den svenska modellen

(Jag vill varna känsliga läsare för att denna text innehåller minst ett svärord. Minst.)

Jag ska ut och resa. Tiden är knapp. Jag intar min lunch på (i?) en food court på Stockholm central.

Det är mycket folk. Jag hittar ett ledigt bord avsett för fyra personer, kikar över axeln, tar fem snabba steg (givetvis med armbågarna lite utåt) och slår mig ner.

Jag känner mig lite obekväm. Här sitter jag och nästan blockerar tre platser. Jag noterar flera ensamätare som söker bord, men som väljer att gå förbi. Det kan ju bli obekvämt. Jag tror att de tänker att det känns mer naturligt att sitta i bardelen istället, eller vid ett bord avsett för två, där de kan lägga sin väska på den andra stolen. Bara så de slipper sitta mittemot någon annan. Men vad vet jag?

Sen händer något. Först kommer en herre med en öronsnäcka i ena örat. Han ler vänligt och frågar om han får slå sig ned. 

- Javisst, säger jag. Nu behöver jag ju inte känna mig obekväm längre. Perfekt.

Han frågar mig var jag ska resa och jag berättar lite kort. Det naturliga blir ju för mig att fråga samma sak. Han berättar och sen sitter vi där och snackar. Om inget. Men ändå. Det känns lite trevligt.

Helt plötsligt kommer en ung kille med en stor väska. Han frågar också om en stol är ledig. 

- Javisst, säger vi. Slå dig ner! Var ska du åka någonstans? Killen berättar och nu är vi tre i vårt samtal om ingenting. 

Tiden bara flyger iväg. Tuggorna och pratet avlöser varandra. Det känns naturligt - på något konstigt sätt. Här sitter vi och pratar. Vi känner ju inte varandra.

Eftersom jag var först på plats, blir jag också färdig med min mat först. Jag tackar för en trevlig lunch och önskar dem en trevlig resa.

Jag går därifrån med ett leende på läpparna och känner mig nöjd med att jag faktiskt tog steget och pratade med dessa personer. 

Fan (där kom svärordet), jag känner mig nästan lite stolt!

Men vänta....

Vänta nu här...

Vilket jävla (oj, ett till) ljug!!

Det var inte ALLS vad som hände.

Okej. Vi satt där alla tre, vid ett bord avsett för fyra. Första killen som kom frågade inte ens om det var ledigt. Han såg inte ens på mig. Han bara satte sig ner. Jag mötte inte hans blick en enda gång. Då satt han ändå snett mittemot mig.

Den andra, unga killen, hade mer hyfs. Han frågade om han fick sitta och jag svarade med ett glatt "javisst".

Sen satt vi där. Mittemot varandra. Ingen sa ett ord och vi hade inga tidningar, mobiler eller annat att vila ögonen på. Vi bara satt där och åt och undvek varandras blickar. Lite kul när man stannar upp en stund och tänker på det :-). Lite som att åka hiss. Alla tittar åt olika håll. Allt för att inte bli konfronterad med någon annans blick. Hemska tanke.

Sen när jag ska gå tar jag ändå mod till mig. 

Jag kan säga att det satt långt inne, även för mig som ändå inte är den mest socialt inkompetenta person där är.

Samtidigt som jag reser mig upp och går säger jag lite halvglatt
- Jaha, trevlig resa då!

Han blir väldigt förvånad, tuggar ur, tittar på mig med ett ärligt leende, tackar och önskar mig det samma.

Varför startade jag inte konversationen tidigare?

Varför öppnade jag inte käften trots att jag egentligen ville?

Jag är en fegis! 
Eller så är jag bara stöpt i den svenska modellen som, enligt mig, lyder något i stil med: 

Prata aldrig med någon du inte känner.

Självklart generaliserar jag en del nu. Du som läser detta känner säkert inte aaaalls igen dig. 

Dessutom kommer "modellen" med några få undantag:

Det går utmärkt att prata med okända människor när:

1. du är packad
2. buss eller tåg är väldigt (väldigt) försenat. OBS! Måste vara väldigt försenat för att det ska vara ok.
3. en svensk möter en annan svensk utomlands

Nästa gång öppnar jag munnen. Bara för att se vad som händer. 

Gör du?

//Ludde

Jag vägrar köpa presenter till min 8-årings födelsedag!

Nämen hej på dej du!
Vad roligt att just du valde att klicka in här idag.

Trodde du verkligen, på fullaste allvar, att jag vägrar köpa en present till min 8-årings födelsedag?

Självklart inte! Men nu när jag har din uppmärksamhet kan du ju lika gärna fortsätta läsa ;-)

Storasyster har i går fyllt 8 år (samma dag som Zlatan, men det struntar hon högaktningsfullt i).

På hennes önskelista inför dagen:
I.N.G.E.N.T.I.N.G!

Den enkla vägen ut hade självklart varit att faktiskt säga; - Okej, perfekt. Ska vi skippa tårtan också? Du kommer säkert på något till 9-årsdagen. Det är lugnt. Vi förstår.

Men materialistiska (svårt ord) som vi ändå är kring högtider vill vi gärna köpa något. Något användbart. Något hon kan ha glädje av länge. Med "vi" menar jag min kära fru och jag. Hon är ju ändå bara 8 år (inte min fru. Hon är myyyycket äldre). Vi vill helt enkelt att hon ska känna sig mer än speciell på sin födelsedag - i "I-landsmått" mätt - än alla andra dagar. Så klart. Pussar, kramar, hejarop, klappar på axeln, leenden och alla andra immateriella (också svårt ord. Många svåra ord idag) saker får hon i överflöd resten av året. På födelsedagen krävs något extra. I alla fall när man blir 8 år. Om du har någon som står dig mycket nära tror jag att du förstår vad jag menar. Oavsett om du är 8 år eller äldre.

Hanteringen av att hon inte önskade sig någonting  blev för oss märklig. Sista veckan innan födelsedagen börjar paniken infinna sig på riktigt. Vi har ingenting! Nada! Zip! Rien! Nischts!

Vi försöker med att ta med henne till ett ett köpcentrum där vi ställer frågan: - vilken affär vill DU gå i?
Hon kontrar med: - menar ni som jag vill TITTA i eller som jag kanske vill HA något i?

Vad är skillnaden? (Du är 8 år. Kolla ut nåt du vill ha och se om vi är tillräckligt desperata att köpa! Sluta ställa frågor...)

Jo det visar sig att leksaksaffärer är roliga att titta i men att det absolut inte finns något där hon vill ha. Vi gick till Panduro, Clas Olsson, nån klädaffär en glittrig affär och några till. NADA!

Det går så långt att vi börjar märka ord. Hon säger exempelvis; - Ohh titta vilken fin blå ballong.

Vi hugger direkt; - Tycker du om ballonger? Blåa saker? Är det något du kan tänka dig? Är det nåt som flyger som är intressant? Något som har ett snöre man kan hålla i?  Helium (finns på Teknikmagasinet)? Luft?

Men önskelistan kvarstår.

Dagarna mot födelsedagen närmar sig med stormsteg nu. Det är bara någon ynka dag kvar.

Vi känner oss som usla föräldrar. Vi måste ju kunna komma på NÅGOT!

Pressen ökar ÄNNU mer.
Märkliga saker börja hända. Fantasin bryter sig helt plötsligt loss. Vi får idéer. Vi arbetar under press! Vinden vänder!

Tiden är nu mycket knapp. Vi har en skarp dead line. En 8-åring SKA ha en schysst födelsedag! Så ÄR det bara!

Kvällen innan inhandlas grejor. På morgonen innan vi väcker henne slås grejor in. En specialfrukost med plättar, nutella, ett gott te och annat gott dukas upp tillsammans med vacker dekoration (man har ju restaurangutbildning).

Spänningen stiger! Sången ljuder!

Det blir succé!

Senare på dagen när vi spelat lite basket med hennes nya svart/lila basketboll sätter hon sig ner och vilar;

- Pappa?! Jag önskade ju mig ingenting....

- Jaaaaa?? (Shit vad kommer nu?)

- ...och jag fick ju massor med grejor.

- jaaaaaaaaaaaaa.....

- TACK!

The end (of a successful birthday)

Kram

Ludde

Lite humör och stulna texter erbjuds idag ###Styrkekramar##

!!!!VARNING LÅNGT INLÄGG!!

Jag vet Ludde, vi har bestämt oss för korta....men det verkar inte vara vår grej helt enkelt...sorry.
Och du Ludovic som inte har namnsdag idag (Ludde vill för allt i världen inte förväxlas med Ludvig)
inlägget är heller inte särkilt kul, och har ingen avsikt att vara det. Så känn på den, ett wildcard : = )

Och till er som väljer att läsa det här inlägget önskar jag lycka till, hoppas ni sitter på en buss eller tar lite egentid från denna tuffa värld vi lever i.

------
Den här veckan var tuffare än vanligt. Inte på den nivån att vårt hus brunnit ner, blivit översvämmat, våra barn blivit bortförda, ingen mat för dagen eller att vi blivit hemlösa. Nej då, vi tillhör fortfarande den lilla procent på jorden som har det alldeles jävla bra i jämförelse med alla andra.

Vi handlar vår mat i packade mataffärer där det dignar av kött och andra varor. Vi har varma hus trots extrem kyla vintertid, vi har rena kläder som vi dessutom inte ens behöver tvätta för hand. Vi diskar inte heller för den delen. En del av oss har städhjälp, trädgårdshjälp och beställer sina varor via nätet. Vi har bilar som tar oss korta sträckor för att vi är lata. På förskolan finns rutiner och pedagogik och barnen är inte ens 2 år gamla. Vid jul fullständigt går vi överstyr och spenderar tusentals kronor bara på vår egen familj, vår egen mat och våra egna presenter. Vi är så härligt generösa med varandra inom familjen!

I det här landet och i vårt liv är sjukvården fantastisk, blir du sjuk blir du så väl omhändertagen och betalar inte en krona förutom skatten då.... Kvinnor och män är hyfsat jämlika, jag bär ingen burka om dagarna, mina barn är inte könsstympade och blir heller inte bortgifta när de är 13 år. Vårt land är inte i krig och vi kan röra oss fritt ute i naturen tack vare allemannsrätten.

Var var jag nu?  Jo min fasansfulla vecka var det, den som var så tuff. Så här var det. Signe var sjuk och hemma från dagis, Alex var borta hela helgen och har dessutom jobbat sent några dagar. Jag har tagit alla dagar helt själv, ni förstår väl hur slut jag måste vara? Och att det är så oerhört synd om mig.....

Till något annat. Något jag bara måste dela.
Han heter Arvid Frykman som skrivit dessa kloka och enkla ord!

Ha en mysig onsdag eftermiddag gott folk!

Kram Jennie


Hej. Jag vill bara säga en sak. Det finns inga invandrarproblem i Sverige.

Det finns människor bosatta i Sverige som misshandlar sina fruar och döttrar. Det är ett kvinnosynsproblem. Inte ett invandrarproblem.

Det finns människor bosatta i Sverige som inte talar svenska. Det är ett utbildningsproblem. Inte ett invandrarproblem.

Det finns människor bosatta i Sverige som betraktar medlemskap i kriminella nätverk som sin väg upp i samhället. Det är ett livsåskådningsproblem. Inte ett invandrarproblem.

Det finns människor bosatta i Sverige som inte vill vara en del av det svenska samhället. Det är ett socialt problem. Inte ett invandrarproblem.

Det finns människor bosatta i Sverige som inte anser att den svenska kulturen är värd att ta del av. Det är ett kulturproblem. Inte ett invandrarproblem.

Det finns människor bosatta i Sverige som ränner ute på gatorna och slåss med kniv på fredagkvällarna. Det är ett ordningsproblem. Inte ett invandrarproblem.

Det finns människor bosatta i Sverige som inte välkomnar människor med annan etnisk bakgrund än sin egen. Det är ett attitydproblem. Inte ett invandrarproblem.