Intvingad i ett hörn en solig sommardag

När man måste göra något fast man inte vill....

När kläderna är slut exempelvis. Ja, då har man (enligt mig) tre val. Antingen köper man nya kläder eller så börjar man gå naken när de rena kläderna är slut eller så måste man tvätta de smutsiga kläderna. 

Tvätta, hänga upp, vika och hålla på. Enligt mig - ett måste (jag har inte råd att köpa nya kläder hela tiden). Detta "måste" (tvättandet alltså) behöver planeras in så att kläderna inte helt plötsligt tar slut. 

Ett annat sånt där "måste" kan exempelvis vara ett tandläkarbesök. Man har bokat in en tid och helt plötsligt kommer det där sms:et som påminner en om att man måste infinna sig på den tiden som man glömt att man bokat....

Måsten måsten måsten.... Egentligen har man ju alltid ett val, men ofta händer det att man inte ser det valet. Valet att gå naken för att kläderna är "slut" känns ganska avlägset. I alla fall för mig. 

Att ringa upp tandläkaren och hitta på någon lögn bara för att man känner obehag inför besöket känns inte heller rätt....

Sen var det det där med den svenska sommaren...

Hittills har den sugit ganska fett i Stockholmsområdet (notera gärna mitt ungdomliga språk...). I alla fall vädermässigt. Jag menar - vi är i slutet av juli och termometern orkar sig knappt över 19 grader. När vi väl når över 21 grader, öppnar sig himlen och världens ösregn kommer och vips så är vi nere på 13-14 grader direkt.

Igår var en sån dag där solen faktiskt sken hela dagen. Meteorologerna hade rätt om denna dag. De sa sol och det blev sol. Prognosen för resten av veckan är inte lika stabil (säger Meteorologerna i alla fall...)

Så - upp tidigt på morgonen, packa strandgrejorna. Vi MÅSTE dra till stranden. Vår familj ÄLSKAR ju stranden. På riktigt. Vi kommer INTE få någon mer chans på väldigt länge. Vi måste....

Frukosten äts upp i en hast.

Sen händer något. Tempot dras ner. Vi tittar på strandpåsen, vi tittar på varandra...

Nä - vi orkar inte. Vi väljer att gå nakna utan kläder. Vi väljer att ringa upp tandläkaren och säga att vi har råkat planera in något annat. Vi struntar i den svenska sommaren idag. Vi tar ett återbesök nästa år.

Ingen. INGEN ska minsann tala om för oss vad vi ska göra - inte ens något så ovanligt som en strålande sommardag sommaren 2015 i Stockholms skärgård.

Så låt oss springa nakna (inte bokstavligen - hur sjutton skulle det se ut?!). Förbi tandläkaren. Förbi stranden. Låt oss finna ett insynsskyddat ställe och bara vara. Njuta av stunden. Carpe Diem, fånga dagen, YOLO, "du lever bara en gång" och sånt...

Stanna upp en stund liksom.

I hopp om en sommardag till - en dag då jag faktiskt är sugen på att åka till stranden - yours truly - Ludde

Oceans thirteen

Istället för Bolibompa, "Sommarlov", Gumball, Svampbob eller andra vuxenfientliga program, satte min fru just i Oceans thirteen i spelaren.

Barnen frågar:

- Vad är detta för film?

Min fru svarar (utan att tänka)

- En vuxenfilm (sen tänker hon en halv sekund).... Eller... En film för vuxna...

Filmen börjar rulla (eller snurra som fan. Det är ju en BluRay) och frågorna börjar komma direkt...

- Vem är det?

- Är han tjuv?

- Är han en av de snälla tjuvarna?

- Varför fick han en hjärtinfarkt?

- Vem är han?

- Klär de ut sig mycket?

I det här läget proppar jag i mig kopiösa mängder Estrella grillchips. 

Min fru däremot - hon översätter allt. Alltså allt. ALLT! Inte en chans att hon ens hinner dricka eller äta något. Hon pratar non-stop för att våra barn ska hänga med i filmen.

Jag beundrar min fru!!

Sen kommer en sån där fråga igen...

- Men var får de alla pengar ifrån (för att de "goda" tjuvarna ska kunna finansiera stöten. Reds anm.)?

Då tittar jag upp från min chipsskål och svarar;

- Pengarna har de fått från en annan stöt (Oceans eleven och Oceans twelve. Reds anm).

- En stöt? Är det en sån som polisen i "Gumball" har? [för dig som inte har en aning om vad Gumball är så är det en sjuk tecknad serie där det finns en polis som har en elpistol som han ger folk (badguys) stötar med]

- Ööhh. Nej.... Alltså en stöt är ett rån..

- mmmm rån.... Gott...

Avdelning: I give up!

.... men min kära fru fortsätter översätta hela filmen och svarar så gott hon kan på de fantastiska frågorna...

Oj! Nu måste jag fylla på med chips!

Funderar på att ge barnen lite rån eller nåt... Det är ju ändå fredag :-)

Trevlig helg!

//Ludde

Med en karta från 1982

Några av er har hört den förut, men nu tar jag det stora steget och berättar den för allmänheten.

Detta är en sann historia som skedde sommaren 2003, den där sommaren då jag och min fru bestämde oss för att ta en semester i naturen...

Kom ihåg nu. Det fanns inga smartphones på den tiden. Eller....vi hade inga i alla fall. Vi hade inte ens med oss en kompass (jag har dock för mig att den var uppfunnen då). Det vi hade däremot, var en karta, utskriven från en laserskrivare i svartvitt. Kartan var daterad 1982.

Vad vi skulle göra? Jo, vi skulle paddla kanot, i stillsamma vatten utanför Skinskatteberg i tre dagar. Nätterna skulle spenderas i tält vid strandkanter med utblick över stilla solnedgångar och ett helt spegelblankt vatten....

Det blev inte så....

Vi hämtade vår kanot i Fagersta och blev dumpade vid vattnet vid nån landsväg.

Vår färd började.

Till en början var allt frid och fröjd. Sen började det småregna. Vi var lite oense om vad kartan egentligen visade. Efter lite diskussion "vann" jag och vi färdades i lätt motvind i duggregnet mot vårt delmål.

Vi skulle bara över en sjö för att sedan ta en liten passage över till en annan sjö. Där, på andra sidan, var det sedan bara en kort bit kvar till där vi tänkt slå läger.

När vi kom fram till änden av sjön, märkte vi att det inte fanns någon passage. Eller, den fanns, men den är helt igenväxt. Det är tydligen mycket som händer i naturen under 21 års tid (igen - kartan var från -82).

Vi drog upp kanoten och jag följde den igenväxta bäcken för att se om den ledde till sjön på andra sidan som kartan visade. Promenaden tog ca 6 minuter genom skogen. På andra sidan fanns en grusväg. Något vatten såg jag inte...men tänkte att det säkert var där någonstans.

Jag sprang tillbaka på ca 3 minuter och berättade för min fru att det fanns en grusväg på andra sidan skogen och föreslog att vi skulle ta oss igenom skogen med kanoten...

Myggen började komma. Jag tror aldrig att jag haft huvan på regnjackan så tight tilldragen som denna dag. JAG HATAR MYGG!

Okej - beslut taget. Vi skulle alltså ta oss igenom skogen, med kanot, till andra sidan, för att sedan leta efter vatten... En enkel promenad på 6-10 minuter...

Vi började med att dra kanoten i den igenväxta bäcken. Det fungerade ungefär en meter, till vi rev oss på alldeles för många grenar och stockar och för att kanoten "gick på grund".

Vi provade sedan att lägga kanoten på vår lustiga "dragvagn" som vi fått med för att transportera kanoten på land. Det fungerade ungefär 30 cm. Det var liiiiite för mycket stubbar, stenar, gropar, träd etc som var i vägen.

Till slut bestämde vi oss för att  helt sonika DRA kanoten genom skogen över stockar, stenar, blåbärsris och mossa. Jag drog i ett snöre längst fram och min fru "styrde" där bak genom att lyfta, vända och vrida kanoten.

Vi gick ca fem meter i taget, pustade ut och tittade på de närmsta fem metrarna för att få "den bästa banan" genom skogen.

Myggen blev fler. Vi var nu ordentligt svettiga. Mindre utbrott avlöste varandra.

MEN VI GAV ALDRIG UPP

TVÅ timmar. Ja, två TIMMAR senare var vi framme vid diket som skiljde skogen från grusvägen. Två timmar! En sträcka som tog 6 minuter utan kanot, tog alltså TVÅ TIMMAR med kanot.

Låt mig beskriva känslan när man står där i diket som skiljer skogen från grusvägen och ska göra "sista draget" upp för att komma upp på grusvägen.

Känslan som vi kände var helt oslagbar. Jag har aldrig varit så glad för att se en grusväg i hela mitt liv. Vi var euforiska. Vi dansade nästan. Vi log. Vi skrattade.

Sista draget - wooooopppppp - och så var vi uppe på grusvägen.

DÅ. Precis DÅ kommer det en bil....

Vi står alltså med vår kanot och blockerar hela grusvägen, och självklart kommer det en bil.

Bilen saktar in och stannar framför vår kanot (vi orkade inte flytta den. Vi var helt slut).

(i det här läget kände vi oss som  han med kanoten i filmen SOS)

Gubben vevar ner rutan och synar våra illröda huvuden och tittar lite på kanoten och säger:

- Ni är inte härifrån va?
- Nä, vi är från Stockholm... Vet ni var närmsta vatten finns?


Efter att gubben lurat oss en gång och fått skäll av sin tant, dirigerade tanten oss till närmsta vatten som var 500 meter bort....på en len och rak grusväg där man kunde använda den lustiga vagnen.

Färden fortsatte....mest på vatten, och den där "semestern" 2003 är nog den som etsat sig fast mest i våra minnen. På ett positivt sätt.

Vi kämpade, tillsammans, mot ett mål (ett korkat mål, men ändå). Vi nådde målet tack vare att vi hjälpte varandra och peppade varandra på vägen (men mest för att vi insåg att det var helt hål i huvudet att vända tillbaka när vi kommit halvvägs genom skogen). När vi "came out clean on the other side" [Citat: Nyckeln till frihet] var det det bästa som hänt oss. Någonsin.

Trevlig sommar!

Ludde