fredag 7 juni 2019

Att släppa en bok utan att veta hur man gör

Det här inlägget skulle kunna uppfattas som marknadsföring. Eller inte. Det beror lite på hur man ser det... Om man skippar att läsa det som är längst ner, är det egentligen ingen marknadsföring alls...


Jag har skrivit en bok.

Den första frågan jag får av nästan alla, när jag pratar om min bok är:
”Hur fick du idén till boken?”

Det snabba och mest ärliga svaret på den frågan är:
”Ingen aning.”

Men av någon anledning så är det INGEN som nöjer sig med det svaret, så en pinsam tystnad uppstår och jag tvingas förklara något som jag faktiskt inte har någon aning om. 

Hur fick jag idén egentligen?

Hmmm...

Själva berättelsen tror jag är en mix av egna känslor kopplat till läskiga saker jag själv verkligen vill göra men inte riktigt vågar (som den där gången då jag till slut slängde mig ut för en tre meter hög klippa i Verbier med min snowboard och landade på ryggen, vilket resulterade att jag tappade andan. Lik förbannat gjorde jag samma sak igen någon timme senare... varför?? Eller som den där gången när jag fick för mig att skriva en bok... skitläskigt!). Jag tror även den speglar mina barns känslor när de står inför samma dilemma. Kanske inte kasta sig ut för en klippa i Verbier, men kanske att lära sig cykla, simma, sätta det där omöjliga parkour-hoppet, eller något annat. Man vet att det gör ont, men eventuellt är det värt det. Eller så är det en annan rädsla som tar vid. Det behöver ju inte vara för att man tror att det ska göra ont som hindrar någon från att göra något man verkligen vill. Det kan ju faktiskt vara vad som helst. 
Det är det som är så konstigt med rädslor. Det är en känsla. 

Det kanske är därifrån idén kommer? 
Ingen aning faktiskt.

Ett alternativ till ovanstående idé skulle kunna vara - ”hela grejen med en bok”. Alltså en bok som är tillgänglig på marknaden. En bok jag kan hålla i handen. En bok som ANDRA kan hålla i sin hand. En bok man kan köpa på ”riktiga” hemsidor. En bok som har en ”ansvarig utgivare”. En bok som har ”copyright”. En bok som har en streckkod. Det är något kittlande i den tanken och det har nog varit den största drivkraften med att få boken publicerad. Men den tanken kom ju när texten redan var skriven. Så själva IDÉN (om det nu fanns nån idé) måste ju kommit långt tidigare...

Det är ju inte så att jag sagt till mig själv: ”Okej. Nu jäklar ska jag skriva en bok som ska ha en streckkod”,  för att sedan stånga mig blodig för att fylla det där tomma mellan pärmarna (alltså själva berättelsen) bara för att det ska bli en bok... Nä, först en berättelse, SEN en bok. Iallafall för mig. Man skriver väl inte en bok, bara för att skriva en bok?! Eller?


Men nu finns den. Boken alltså. Med streckkod och allt. Jag citerar en kompis som var på min bokrelease förra veckan (japp, jag har haft en bokrelease. Jag var tvungen att googla vad sjutton man gör på en bokrelease innan jag till slut beslutade att ha en, men ändå, jag har haft en). Min kompis sa:
”Det är typ som att det är en bok på riktigt”

Det är ungefär precis så det känns. Det som får det att kännas ”på riktigt” är att den går att köpa som en riktig bok. Det som känns overkligt, konstigt och märkligt är att det är JAG som skrivit den. Jag. Jag som inte har en susning om hur man gör. Jag som tycker det är lite coolt att ha en streckkod på min bok... vilken annan författare (hihi, jag är typ som en författare...på riktigt) tycker det liksom?

Men nu har jag gjort det. 

Boken heter ”Sara och trampolinen - När man vill fast det är läskigt” och den går nog hem hos barn i åldrarna 6-12 ungefär. Eller deras föräldrar. 
Den handlar om sexåriga Sara som har en stark vilja att hoppa från treans trampolin men hennes höjdskräck sätter stopp. Det är en bok om rädslor. Om viljor. Om en sexårings tankar när hon står på treans trampolin med ett så hårt grepp om räcket att knogarna vitnar. Om föräldrarna som står bredvid. Om en okänd kvinna som Sara möter uppe på trampolinen.

Bilderna till boken har Lalani Ekberg Hedin illustrerat. Bilderna förhöjer berättelsen avsevärt.

De senaste recensionerna jag fått är från en mamma som läst boken tillsammans med sin 6-åriga son:
”Boken gick före Bamse idag. STORT”

...och en från en annan mamma som läst den tillsammans med sina två söner, 9 och 13 år, där nioåringen efter bokens slut hojtat till sin pappa (som tydligen var i ett annat rum);
”Pappa!!! Duuu, boken du har köpt.... Den var FAKTISKT bra”.

”Faktiskt” ... Love it!

Om du vill veta mer och kanske till och med beställa den, kan du göra det här:

https://www.ludovic.se/ (här kan du välja ett alternativ där du har möjlighet att få en personlig hälsning i boken om du vill)


Den finns bland annat också här, men brutalt överprisad:

Det var bara det!






onsdag 27 februari 2019

Varför är vi inte lika normala som alla andra människor?

Jag åker tåg med mina döttrar.
De börjar bli trötta och flamsar. Möjligen flamsar de i överkant. Litegrann bara. Men ändå. I överkant.
Sen ställer min äldsta dotter frågan, lite så där retoriskt, även om hon tittar på mig och verkar förvänta sig ett svar;

- Varför är vi inte lika normala som alla andra människor?

Då finns det bara en sak för mig att säga. Och jag menar vartenda ord. Jag citerar helt enkelt Elsas mormor i Fredrik Backmans bok ”Mormor hälsar och säger förlåt”.

”Bara annorlunda människor förändrar världen. Ingen normal människa har någonsin förändrat ett skit.”

Barnen ler.

Vi är onormala. Vi är annorlunda.
Det är bra! 
Vi kan förändra världen! 


lördag 5 januari 2019

I en mataffär förra veckan

Nedan konversation har jag översatt till svenska för att göra det hela lite enklare.

Följande utspelade sig i kassan i en mataffär på Anna Maria Island, Florida förra veckan.

Kassörskan:
- Hej! Hur mår du? Hittade du allt du önskade?
Jag:
- Jag mår bra. Hur mår du? Ja, tack, jag hittade allt.
Kassörskan:
- Tack jag mår också bra.

Jag började lägga upp mina grejor på bandet och hon började scanna varorna. Vi pratade inte med varandra. Jag lade upp. Hon scannade. So far - en helt vanlig situation i vilken mataffär som helst.

Efter en minut stannade hon helt plötsligt upp och synade mig ordentligt. Eller det kändes som att hon synade mig ordentligt.

Kassörskan:
- Är du från Sverige?

Jag blev helt paff! Jag synade mig själv från skorna och uppåt för att se vad som avslöjade mig. 
Jag hade varken foppatofflor, en IKEA-påse, en bild på Björn Borg, ett Volvomärke, Peter Forsberg, ett lingon, en kaviartub eller något annat som kunde associeras med Sverige. Och jag tror inte heller att kassörskan på min dialekt kunde avgöra att jag var svensk.  

Helt paff.

Så efter en sekunds tystnad frågade jag:
- Vad avslöjade mig??

Då log hon och sa:
- Jag hade en kund här förut och jag frågade var de kom ifrån och de svarade Sverige...

Jag:
- Okeeeeeej (?????)

Kassörskan:
Och du gör exakt samma sak som de gjorde och jag har aldrig någonsin sett det förut så då tänkte jag att du också måste därifrån... 

Jag (tänkandes):
Okeeeeeeeeej????????

Kassörskan:
- Ni radar upp varorna så snyggt med streckkoderna vända åt samma håll. Det är unikt. Jag har jobbat här länge och det är helt amazing.

Jag (skrattandes):
- Haha vi försöker bara hjälpa till!

Kassörskan:
- Det hjälper jättemycket. Ni borde komma hit och lära hela USA att göra detsamma. Det vore helt underbart. Här verkar alla tävla i vem som kan göra störst hög på bandet.

Jag:
- Jag är glad att du uppskattar det.

Kassörskan:
- Och jag är glad för att jag fick dig att le

Sen önskade vi varandra en fortsatt underbar dag och jag tror minsann att vår lilla konversation lyfte dagen ganska avsevärt.

Tänk att något så litet kan göra så mycket. Själv trodde jag det var ”allmänt hyfs” att lägga streckkoderna åt samma håll för att underlätta. Tydligen inte. Inte i USA iallafall.

Sen gör amerikanerna mängder med små fina gester för varandra hela tiden där vi svenskar ligger miltals efter. Men streckkoder - där ligger vi minsann i framkant. 

Så det så!






lördag 15 september 2018

Fem å halv fjärs

Okej, så jag har varit i Danmark igen. Jag har varit där förut. Den gången ville jag bara försvinna från jordens yta. Se inlägg här om du vill läsa om det: 


Denna omgång var jag där med min svenska kollega. Vi kom in på siffror med våra danska kollegor.

Jag sa stolt att jag minsann kan säga ”fem å halv fjärs”.
Givetvis har jag ingen aning vilken siffra detta är, men min danska kollega sa att det tydligen betyder sjuttiofem.

Ah! Okej. Logiskt. 

Femman är ju enkel att identifiera. Men sen...hmm... Är det så logiskt egentligen??

Sen började min svenska kollega ställa väldigt rimliga frågor:
- Okej. Är ”fjärs” åttio då eller?
- Naj
- 40?
- Naj
- Men vad är en ”fjärs” då?
- Det finns inget som heter fjärs, försökte min danska kollega vänligt.
- Men varför heter det HALV fjärs då om det inte finns nån HEL fjärs. Eller bara en vanlig ”fjärs”? Vad är en FJÄRS??
- Alltså, jag vet inte. Det var faktiskt inte jag som kom på det danska räknesystemet.

Stackars min danska kollega som fick stå tillsvars för ett räknesystem hon själv inte kommit på.

På tal om tal påminner detta mig väldigt mycket om något jag såg i mitt flöde häromdagen gällande måttenheter.

Det jag såg var följande:

To remember how many feet there are in a mile you gotta use ”5 tomatoes”.

Five-to-mate-oes sounds like five two eight 0 and there are 5280 feet in a mile.

To remember how many meters there are in a kilometre, you just remember ”1000” because the system of measurement in the rest of the world wasn’t invented by a drunk mathematician rolling dice.

Säga vad man vill - men nu är det sjukt lätt att komma ihåg hur många fötter det går på en mile.

Den dansk som kom på att det bara skulle finnas en HALV ”fjärs” och inte finnas en hel ”fjärs” måste haft väldigt roligt när den kom på det....

Eller så kanske det var en svensk (säkert skåning isåfall) som kom på ”halv fjärs” och skippade den hela fjärsen bara för att skoja till det lite med våra grannar i väst.

Vad vet jag?!

Men nu vet ni - femoghalvfjerds (som enligt Google verkar vara den korrekta stavningen) är alltså sjuttiofem!

Jeg ønsker dig en god weekend!



måndag 30 juli 2018

Beroende kommer i alla former

Dopaminet rusar. Man vill bara ha MER!

Man testar lite först. Känslan är underbar. Det dröjer ett tag innan nästa gång, eftersom det ändå på något konstigt sätt tar emot att göra det. Men när man gjort det igen - EXAKT samma känsla. Ett jäkla rus!

Tiden mellan gångerna blir nu kortare. Man gör det oftare och oftare. Den underbara känslan består. Varje gång. 

Ruset. 
Glädjen. 
Lättnaden.

Beroendet börjar växa sig starkare och starkare och till slut blir det en vana. En vana som är svår att bryta. 

Jag tror jag är på väg in i ett skarpt beroende just nu. Jag tror jag gjorde det två gånger på hela 2017. Nu, på bara två veckor, har jag gjort det tre gånger. 

Samma känsla varje gång.
Ruset.
Glädjen.
Lättnaden.
Tomheten... i förråden och garderoberna alltså....

Jag tror banne mig att det är det enklaste receptet för en bra dag helt enkelt.

Så hitta nåt skit i dina gömmor. Släng in det i bilen och kör ner till återvinningen och släng det.

Jag lovar - känslan är snudd på oslagbar.

Trevlig sommar!


lördag 28 april 2018

Everything comes to an end!


Ja, gott folk. Allt har ett slut. Ibland är det bara att inse att det inte finns någon återvändo. Jag och många med mig, måste ha siktet inställt på framtiden. Den gråa nutiden funkar liksom inte. 
Det är så mycket jag vill skriva men ändå inte. Jag kanske i framtiden kan använda min telefon här utan att behöva skrika som en galning för att överrösta allt i min omgivning. Jag kanske kommer att slippa vara orolig för att hela skiten ska rasa på grund av alla sprickor som verkar ha blivit större och större för varje år. Vattenläckorna känns som standard och stundtals vräker det ner vatten från taket. De provisoriska lagningar av vad som liknar plastpåsar hjälper liksom inte. Logistiken är fruktansvärd. 

Den kanske blir bättre...

Jag har stigit på för sista gången. Det är slut nu. Jag kommer inte sakna dig det minsta. Du är fruktansvärd!

Jag ser fram emot till när du bytt om till nya kläder. Synd bara att det kommer att ta fem år. Till dess kämpar vi vidare - tillsammans.

Hej då bussterminalen på Slussen.

Jag kommer inte att sakna dig!


onsdag 28 mars 2018

Hon gjorde det. På tunnelbanan

Jag står på tunnelbanan. Tåget rullar mellan T-centralen och Gamla Stan. Det är lagom packat med folk. Eller lagom och lagom. Innan tunnelbanepiloten stängde dörrarna sa han:
”Ok gott folk. Jag stänger den här sardinburken nu och drar vidare mot Skarpnäck”

Det får nog ändå tituleras som definitionen av ”lagom packat med folk”.

Där, mellan T-centralen och Gamla Stan, någon meter ifrån mig, i vagnen, står hon. Hon har ett svagt leende på läpparna. 
Hon plockar upp, vad jag tror är en enkrona ur sin börs. Myntet liknade mest en gammal femtioöring. Jag har inte riktigt fått grepp av hur de ”nya” svenska mynten ser ut.

Ur fickan plockar hon även upp en trisslott.

Detta är en ganska häftig sak.

Hon står alltså på tunnelbanan med en trisslott och en enkrona, redo att skrapa. Hon har ingen aning vad hon gett sig in på i hennes, vad jag antar, vardagliga tur på tunnelbanan. Hon slänger liksom upp lotten lite nonchalant som om det vore på rutin. 

Hon skrapar en. Rynkar pannan lite.
Skrapar nästa. Rynkar lite till. Jag tycker mig skönja ett svagt leende. Redan på ruta två alltså.

Så håller hon på. Sakta. Varsamt. Djupt koncentrerad på sin lott.

Lite vet hon vad som väntar. Helt ärligt hade jag heller ingen aning. Hon stod ju bara där som vemsomhelst. På tunnelbanan. 

Snart kommer någon att få hela vagnen att lyfta sina ögonbryn. Knappt märkbart. Men ändå.

Snart.

Hon skrapar klart.
Hon räknar. Hon kontrollräknar. Hon kontrollräknar igen. Hennes ansiktsuttryck ser ut att säga:
”Kan det verkligen vara möjligt?”

Hon säger ingenting.

En fjärde gång kontrollräknar hon istället. 
Rynkar på pannan lite.

Snart Gamla Stan...

Hon tar upp sin börs igen och lägger ner sitt kopparfärgade mynt i börsen.

Lotten klämmer hon åt med sin tumme och sitt pekfinger på varje hand.
Hon river lotten.

Tunnelbanevagnens högtalarsystem sprakar till ganska högt. I högtalaren ljuder:
”Nästa Gamla Stan”

Knappt märkbart lyfter alla i vagnen på sina ögonbryn (jag skrev ju att det skulle hända...).