tisdag 29 oktober 2013

Jag är en Fashion Pilot!

För en månad sedan blev jag tipsad om en tävling där man kunde vinna en värsting till tvättmaskin/torktumlare.

Nu en månad och ett rim senare har jag fått min sprillans nya maskin installerad. JAG VANN!!

Tävlingen kallas LG's Fashion Pilots. Jag? En Fashion Pilot?
Bara att stanna upp en stund och fundera på ordet "Fashion" får mig att börja darra lite. Jag blir direkt osäker. Vad passar ihop? Vad passar absolut INTE ihop? Jag kommer mycket väl ihåg den dagen jag gick från att ha burit uniform på jobbet varje dag till att få bestämma själv. Vilken pärs alltså! Jättejobbigt! Jag kan inte sånt. Nu några år senare är det likadant.
Jag är nog lika okunnig på mode som en öööö...som en äääääuuuuummmm.... Hmm... Jag kommer inte ens på en jämförelse. SÅ okunnig är jag!

I detta läget vill jag tacka min fru, mina barn och alla försäljare av kläder som hjälper mig! Tack!

Hur som haver. I och med vinsten har jag förbundit mig att blogga om denna fantastiska maskin på LG's hemsida i fem veckor. Inläggen kommer att kretsa kring 10 utmaningar som jag givits och hur maskinen klarar dem och nåt läsbart kring detta. Blogga om en tvättmaskin liksom. Good luck to me!

Är du det minsta nyfiken på detta så finns det en länk här till höger (Bloggar vi följer) som kommer att uppdateras automatiskt när nytt inlägg finns. Jag kommer inte "utnyttja" Jennies och min blogg för marknadsföring av mina inlägg på LG's sida....ja, alltså förutom detta då :-). Ni får hålla utkik själva helt enkelt.

Ganska nollställt inlägg denna gång egentligen men fy vad nervös jag är....

Jag visste inte ens att man skulle ha tennisbollar i en torktumlare för att göra fluffet fluffigare i ett fluffigt plagg för att få plagget fint....bara en sån sak!

Life's Good!

Ludde




PS. Tisdagen den 29 oltober Kl. 17.01 ligger det ett nytt inlägg på 
http://lg-fashionpilots.se/ om min första utmaning. DS



torsdag 24 oktober 2013

Origami, krossade iPhoneskal och Johan Glans

Det är mycket sällan jag söker efter saker på Youtube. För sällan faktiskt. Allt finns ju där. Finns det inte där så blir man nästan lite sur.

För några veckor sedan fick min kära fru och barnen för sig att göra Origami till exempel.
De gjorde fantastiska kreationer tack vare någon som varit vänlig nog att dela med sig på Youtube.

Min bror ( ni vet...den tokige) krossade glaset på sin Aj-fön, köpte nytt glas, gick in på Youtube och reparerade den själv genom att följa nåt klipp. Detta rekommenderas dock ej för sådana som jag själv, som har tummen mitt i handen. Jag ger min till brorsan så fixar han. Eller så är jag bara försiktig med det mest värdefulla jag har (jajaja....mitt telefonberoende kvarstår) och låter bli att krossa glaset.

Jag har åkt tåg igen. Det är ganska tråkigt. Man får väldigt mycket tid till att stanna upp en stund.

Denna gång råkade jag se att jag hade Youtube-appen i telefonen (så sällan använder jag Youtube) och kom samtidigt på att Johan Glans är ganska rolig (snäll kollega som påminde mig om det för någon vecka sedan...Tack!).

Jag söker "Johan Glans bästa" på Youtube. Jag klickar på första länken....på ett tyst tåg.

Sen sitter jag där och fnittrar. Jag försöker hålla mig för skratt. Tänka på något allvarligt. Slappna av i kinderna. Förbereda mig på att något kul kommer att sägas.

Inget hjälper.

Helt plötsligt asgarvar jag (får man skriva så, eller räknas det som svordom?). Han säger något briljant.  Johan alltså. Folk tittar. På mig alltså.

Jag stänger av. Blir lite röd om öronen. Blir lite varm. Börjar skriva blogg istället :-)

Nästa gång måste jag komma på det där med Youtube när jag är ensam. På en avlägsen plats där jag bara kan brista ut i skratt utan att någon tittar konstigt på en.

Som sagt. Jag klickade på översta länken. Det finns fler.

Orkar du inte söka själv?

Vassego:
http://youtu.be/3aEyBbtTReA

Johan Glans i några riktigt bra scener. Min favorit...."ska man ge arbetslösa böter". Nånstans i mitten på klippet.

Jag önskar dig och de du älskar en underbar dag.

Ludde


måndag 21 oktober 2013

En blå mikrofon med ekoooooo!

Åh det är skönt när mitt Stockholm är grönt sakta gå hem genom stan, en kyss sen går vi sakta igen, sakta en tur genom stan...åh det är natt.....  
Monica Zetterlund

Vilken underbar låt och vilken underbar film, om inte har sett den redan så skynda, skynda!
Gör mig en tjänst, klicka in/kopiera länken nedan. Och lyssna nu på en gång, men inte samtidigt som du läser texten nedan för då hör du inte musiken ordentligt. Stäng av datorn. Lyssna och blunda. Här och nu.

http://www.youtube.com/watch?v=Ni5a6Q8D16I

Visst är den härlig? Du har just stannat upp en stund...

Min dotter Ella spillde vatten på mitt tangentbord därav denna tystnad. Ludde har hållt ställningarna alldeles utmärkt tycker jag, med alla franska och svenska modeller och telefonberoende osv. I väntan på tangentbordet så spelade jag in en film på telefonen. Jag använde en blå stor platsmikrofon som det ekade i, och sjöng för dig Ludde. Jag sjöng - Växeln hallå, hallå, hallå.... Jag sjöng med fransk brytning de rien, de rien, de rien. Je travaille ici come standardiste. Och Je voudrai deux chambre sil vous plaite. Jag sjöng och sjöng. Ella bad mig sluta. Men jag tänkte att nu är det väl min tid, min tur att glänsa. Jag tog av glasögonen, släppte ut håret (konstaterade att utväxten växer vilt) jag spelade in och funderade på om jag skulle våga att lägga ut den på bloggen. Hm. Tänk om framtida arbetsgivare ser detta? En blå plastmikrofon, en vild blick, en svettpärla i pannan? Jag valde det fega alternativet. Vill inte blotta för mycket. Jag skulle säga Ludde att det är den svenska modellen i ett nötskal. Safe and a bit boring.

Nu ska jag lyssna vidare på Monica Z och njuta eftersom jag har precis lärt mig att det inte finns något annat än det som händer här och nu. Här och just nu.

Är lite sugen på att ta fram mikrofonen igen (barnen är ju borta) och sjunga lite i hemlighet, skulle kunna bygga upp en liten scen.... ha ett bord jag kan signera autografer på....

puss på er!




fredag 18 oktober 2013

Hej! Jag heter Ludde och jag är telefonist!

Hej! Jag heter Ludde. Jag är beroende av min telefon!
Skönt att få ut  det även om det är ganska obvious.

Att andra vet det och talar om det för mig är en sak. Att jag själv inser mitt beroende en helt annan. Att stanna upp en stund och reflektera över det är ett första steg på vägen till förbättring.

För dagens inlägg har jag hämtat inspiration från en annan blogg. Se länk längst ner (om du kommer så långt).

Det handlar om att vara "här och nu".

Storasyster tränar gymnastik två gånger i veckan, två timmar per gång (nej, det är inte för något ryskt lag hon tävlar). Varje söndag är jag ansvarig för att hon tar sig dit. Jag brukar sitta kvar en timme för att sedan åka och handla andra timmen. Ganska bra rutin faktisk...om nu affärerna kunde ha någon mat på söndagar alltså. Men bortsett från det, en bra rutin.

Inlägget i länken nedan handlar kort och gott om att titta på ditt barn istället för i telefonen när hon tränar (eller vad hon/han/hen nu gör).

Jag kände mig träffad av inlägget för att jag själv är (var???) en av dem som tittade ner i luren medan dottern tränade.

Hon tittade inte på mig ändå, så jag kände att jag kunde göra det. Hon är självständig och vill inte ens att jag ska titta. Så fort jag tittar tycker hon att det är pinsamt. Hon är en stor tjej. Hon fokuserar på träningen ändå. Hon struntar i mig.

Ja, du ser. Förklaringarna (undanflykterna) är många och ingen av dem håller.

Frågan jag istället borde ställa mig (vilket jag nu gjort) är; Bryr JAG mig?

Svaret är ja.

Jag bryr mig. Jag bryr mig i fall hon ser ut att ha roligt eller om det är en pina. Jag bryr mig i fall hon blir bättre. Jag bryr mig ifall hon plötsligt trampar snett eller landar på huvudet och gör sig illa. Då vill JAG vara först på plats. Jag bryr mig om hennes liv. Jag bryr mig...

Sagt och gjort. Ner med telefonen i fickan. Wordfeud, FB, blogg, nyheter, insta, jobbmail, allmän surfning om exotiska städer och stränder kan vänta. 110% fokus på träningen.

Helt underbart! Efteråt kunde jag referera till flera individuella misstag, dåliga hopp, usla kullerbyttor, dålig musik, fruktansvärd koordination och komma med massor med konstruktiv feedback.....


Nej! Självklart inte. Nu kan vi ju tillsammans prata om träningen. Det hon tycker om, på ett helt annat sätt.

När träningen var slut gick tjejerna till omklädningsrummet och jag gick till hallen för att vänta i vanlig ordning.

Jag "råkade" då ta upp telefonen. Nu var jag ju ensam. de skulle ju byta om. Jag började klura på ett ord (På Wordfeud.......och JA, det finns fortfarande) Jag klurar och klurar.

Sen ser jag hur storasyster och hennes kompis kommer springandes mot mig från ca 25 meter UTANFÖR ytterdörren....

Jag blir helt ställd. Hur kom de ut dit? Deras skor står ju 30 cm från mig?

Nä! Då har de lyckats gå ut i hallen. Sätta på sig skorna. Gå ut och till och med promenera 25 meter. Efter de 25 metrarna har de sedan märkt att jag står kvar och då sprungit tillbaka för att hämta mig.

Vad tror du berättades för mamma när vi kom hem?

Mitt aktiva deltagande på träningen eller hall-storyn?

Funderar på att gå med i AT - Anonyma Telefonister

//Ludde

PS. Denna text skrevs när ingen annan var i närheten. Inte som jag såg i alla fall. DS

Inlägget jag inspirerats av har figurerat en del på FB. Du har säkert sett det. Om inte så kommer det här:



tisdag 15 oktober 2013

Den franska modellen?

"Nästa gång öppnar jag munnen. Bara för att se vad som händer. Gör du?" 
Precis exakt så avslutades mitt senaste inlägg.

Jag har i veckan spenderat 48 timmar med min bror. Han är halvtokig. Han är skåning. Han är fransman. Han är svensk. Han har ingen trygghetszon. Eller så har han en väldigt stor sådan. Han har nästan alltid roligt och skrattar mer än gärna.

Vi träffas alldeles för sällan och 48 timmar helt plötsligt blir väldigt intensivt. På ett mycket positivt sätt.

Ibland ställer jag mig dock frågande till vissa saker. Exempelvis -  Varför ska min bror alltid, och då menar jag ALLTID starta samtliga konversationer på svenska NÄR VI ÄR I FRANKRIKE? Första gången fattade jag inte varför han gjorde det. Andra gången tyckte jag han gick för långt. Jag tyckte det blev jobbigt. Tredje gången hakade jag på. Det smittar lätt men jag hör ändå min röst säga högt; sluta nu. Det räcker. Lite ambivalent alltså :-)

Varför säger jag att han ska sluta? Han får väl göra vad han vill? Dessutom är jag bara lillebror. Jag har ju ingenting att säga till om(?!).

Vi står i ett apotek i en fransk by som inte har mer än 1860 invånare [Wikipedia].  Brorsan ska köpa plåster för sitt skoskav.
Han drar igång - på svenska. Den stackars lilla tanten ler snett och ser ut som att en utomjording kommit på besök till det lilla Apoteket. I detta läget vill jag poängtera att min bror inte alls se ut som en alien. Bara lite.

Han ger sig inte denna gång. Han kör på. Han visar och gestikulerar och lilla tanten börjar så smått förstå att det rör sig om något till foten. Under tiden står jag några meter i från. Denna gången väljer jag att stanna upp en stund och observera vad som egentligen händer.

Tanten är väldigt service-minded. Då och då tittar hon på sina kollegor. Ibland med ett leende och ibland lite frågande. Hon verkar ha gått över från att tro brorsan är en alien till att tro att han möjligen bara pratar ett annat språk. Jag tror det händer en gång på 100 år i detta apotek i denna lilla byn. Det är ingen turistort direkt...

Plötsligt hör jag hur brorsan tvekar. Tanten plockar bara fram vanliga plåster. Han gestikulerar. Hon försöker förstå. Det går inte. DÅ. Först då (nu har det ändå gått ca 10 minuter) byter brorsan till felfri franska.

Tanten verkar inte ens märka det. De fortsätter diskutera plåster ett tag. Ganska märklig sak. Att hon inte reagerar alltså. Samma sak händer i nio fall av tio under de 48 timmarna vi är tillsammans. På sin höjd höjer "offret" sina ögonbryn, men fortsätter konversationen som inget hänt..... Märkligt. Men kul.

Inspirerad av min vistelse med min bror ville jag kliva ur min trygghetszon (även om han inte ens var i närheten av att stiga ur sin). Inte genom att prata svenska med fransmän. Nä, nåt enklare...

Det dröjde till flyget hem.

Kabinpersonalen, en schweizer-tysk herre i 45-årsåldern går runt i planet (jag flög med SWISS) och frågar vad man önskar att dricka. Han har ett system. Han börjar alltid med att fråga den som sitter vid fönstret för att sedan ta mittenplatsen och sist personen vid gången (tre passagerare i varje rad alltså).

Jag sitter på fönsterplats. Han närmar sig vår rad. Bredvid mig sitter en tjej/dam/kvinna (vad heter det när man är runt 36-39 år??).

Han kommer fram. Jag drar efter andan för att leverera min beställning. Han släpper min blick. Han ser på kvinnan i mitten. Han frågar HENNE vad hon önskar beställa. Hon beställer. Jag ler.

När kvinnan beställt får jag beställa och sedan killen längst ut.

Jag blir stum. Jag blir faktiskt imponerad. Jag gillar det. Detta är service enligt mig. 

Jag måste få det ur mig! Märkte hon ens nåt? Var det bara jag som reagerade på att hon blev serverad först?

Jag tar mod till mig. Jag vänder mig mot kvinnan och frågar:
"Kan du förklara för mig vad som precis hände? La du märke till något speciellt?".

Hon vänder sig mot mig och ler: 
- Han började med mig!

- Precis, säger jag. Hur kändes det?

- Bra. Hon ler igen.

- Hade detta hänt i Sverige? Fortsätter jag...

Då svarar hon något oväntat:
"Nä i Sverige är kvinnor och män jämställda...."
Sen utbrister hon: 
- Näääää jag bara skojade.

Fast egentligen. Jag tror hon har rätt. I Sverige har vi blivit så jämställda att vi inte värdesätter servicens grundregel. Damerna först. Klart att damerna ska gå först. Call me old fashion, men varför inte liksom?!

Jag vet inte varför jag tycker så, men för MIG är det självklart att jag ska öppna dörren åt en tjej och inte tvärtom. Självklart reser jag mig upp om det stiger på en gravid tjej på tunnelbana eller buss. Tyvärr (enligt mig) händer detta mer och mer sällan i vårt land (eller i Stockholm i alla fall :-). Detta gör att gravida (nu blev det bara gravida men ändå) måste fråga om att få sätta sig ner. 
Eftersom många tycker det är läskigt att fråga, låter de gärna bli. De står upp hela vägen och har ont i rygg och ben hela kvällen....
Ska det verkligen vara så?

Vilken moralpredikan det blev idag. Det jag EGENTLIGEN ville säga var:

Nu har jag gjort det. Jag har klivit ur min trygghetszon. Det känns fantastiskt. Ingen bet. Ingen slog. Ingen kastade något på mig. Ingen skällde ut mig. Det skedde på ett plan till Sverige och räknas inte till undantagsregeln "när svensk möter en annan svensk utomlands". Eller?

Måste jag göra det igen?

Har du gjort det?

//Ludde


Utsikt från 28F


onsdag 9 oktober 2013

Den svenska modellen

(Jag vill varna känsliga läsare för att denna text innehåller minst ett svärord. Minst.)

Jag ska ut och resa. Tiden är knapp. Jag intar min lunch på (i?) en food court på Stockholm central.

Det är mycket folk. Jag hittar ett ledigt bord avsett för fyra personer, kikar över axeln, tar fem snabba steg (givetvis med armbågarna lite utåt) och slår mig ner.

Jag känner mig lite obekväm. Här sitter jag och nästan blockerar tre platser. Jag noterar flera ensamätare som söker bord, men som väljer att gå förbi. Det kan ju bli obekvämt. Jag tror att de tänker att det känns mer naturligt att sitta i bardelen istället, eller vid ett bord avsett för två, där de kan lägga sin väska på den andra stolen. Bara så de slipper sitta mittemot någon annan. Men vad vet jag?

Sen händer något. Först kommer en herre med en öronsnäcka i ena örat. Han ler vänligt och frågar om han får slå sig ned. 

- Javisst, säger jag. Nu behöver jag ju inte känna mig obekväm längre. Perfekt.

Han frågar mig var jag ska resa och jag berättar lite kort. Det naturliga blir ju för mig att fråga samma sak. Han berättar och sen sitter vi där och snackar. Om inget. Men ändå. Det känns lite trevligt.

Helt plötsligt kommer en ung kille med en stor väska. Han frågar också om en stol är ledig. 

- Javisst, säger vi. Slå dig ner! Var ska du åka någonstans? Killen berättar och nu är vi tre i vårt samtal om ingenting. 

Tiden bara flyger iväg. Tuggorna och pratet avlöser varandra. Det känns naturligt - på något konstigt sätt. Här sitter vi och pratar. Vi känner ju inte varandra.

Eftersom jag var först på plats, blir jag också färdig med min mat först. Jag tackar för en trevlig lunch och önskar dem en trevlig resa.

Jag går därifrån med ett leende på läpparna och känner mig nöjd med att jag faktiskt tog steget och pratade med dessa personer. 
Fan (där kom svärordet), jag känner mig nästan lite stolt!




Men vänta....

Vänta nu här...

Vilket jävla (oj, ett till) ljug!!

Det var inte ALLS vad som hände.

Okej. Vi satt där alla tre, vid ett bord avsett för fyra. Första killen som kom frågade inte ens om det var ledigt. Han såg inte ens på mig. Han bara satte sig ner. Jag mötte inte hans blick en enda gång. Då satt han ändå snett mittemot mig.

Den andra, unga killen, hade mer hyfs. Han frågade om han fick sitta och jag svarade med ett glatt "javisst".

Sen satt vi där. Mittemot varandra. Ingen sa ett ord och vi hade inga tidningar, mobiler eller annat att vila ögonen på. Vi bara satt där och åt och undvek varandras blickar. Lite kul när man stannar upp en stund och tänker på det :-). Lite som att åka hiss. Alla tittar åt olika håll. Allt för att inte bli konfronterad med någon annans blick. Hemska tanke.

Sen när jag ska gå tar jag ändå mod till mig. 

Jag kan säga att det satt långt inne, även för mig som ändå inte är den mest socialt inkompetenta person där är.

Samtidigt som jag reser mig upp och går säger jag lite halvglatt
- Jaha, trevlig resa då!

Han blir väldigt förvånad, tuggar ur, tittar på mig med ett ärligt leende, tackar och önskar mig det samma.

Varför startade jag inte konversationen tidigare?

Varför öppnade jag inte käften trots att jag egentligen ville?

Jag är en fegis! 
Eller så är jag bara stöpt i den svenska modellen som, enligt mig, lyder något i stil med: 
Prata aldrig med någon du inte känner.

Självklart generaliserar jag en del nu. Du som läser detta känner säkert inte aaaalls igen dig. 

Dessutom kommer "modellen" med några få undantag:

Det går utmärkt att prata med okända människor när:

1. du är packad
2. buss eller tåg är väldigt (väldigt) försenat. OBS! Måste vara väldigt försenat för att det ska vara ok.
3. en svensk möter en annan svensk utomlands

Nästa gång öppnar jag munnen. Bara för att se vad som händer. 

Gör du?

//Ludde





fredag 4 oktober 2013

Jag vägrar köpa presenter till min 8-årings födelsedag!

Nämen hej på dej du!
Vad roligt att just du valde att klicka in här idag.

Trodde du verkligen, på fullaste allvar, att jag vägrar köpa en present till min 8-årings födelsedag?

Självklart inte! Men nu när jag har din uppmärksamhet kan du ju lika gärna fortsätta läsa ;-)

Storasyster har i går fyllt 8 år (samma dag som Zlatan, men det struntar hon högaktningsfullt i).

På hennes önskelista inför dagen:
I.N.G.E.N.T.I.N.G!

Den enkla vägen ut hade självklart varit att faktiskt säga; - Okej, perfekt. Ska vi skippa tårtan också? Du kommer säkert på något till 9-årsdagen. Det är lugnt. Vi förstår.

Men materialistiska (svårt ord) som vi ändå är kring högtider vill vi gärna köpa något. Något användbart. Något hon kan ha glädje av länge. Med "vi" menar jag min kära fru och jag. Hon är ju ändå bara 8 år (inte min fru. Hon är myyyycket äldre). Vi vill helt enkelt att hon ska känna sig mer än speciell på sin födelsedag - i "I-landsmått" mätt - än alla andra dagar. Så klart. Pussar, kramar, hejarop, klappar på axeln, leenden och alla andra immateriella (också svårt ord. Många svåra ord idag) saker får hon i överflöd resten av året. På födelsedagen krävs något extra. I alla fall när man blir 8 år. Om du har någon som står dig mycket nära tror jag att du förstår vad jag menar. Oavsett om du är 8 år eller äldre.

Hanteringen av att hon inte önskade sig någonting  blev för oss märklig. Sista veckan innan födelsedagen börjar paniken infinna sig på riktigt. Vi har ingenting! Nada! Zip! Rien! Nischts!

Vi försöker med att ta med henne till ett ett köpcentrum där vi ställer frågan: - vilken affär vill DU gå i?
Hon kontrar med: - menar ni som jag vill TITTA i eller som jag kanske vill HA något i?

Vad är skillnaden? (Du är 8 år. Kolla ut nåt du vill ha och se om vi är tillräckligt desperata att köpa! Sluta ställa frågor...)

Jo det visar sig att leksaksaffärer är roliga att titta i men att det absolut inte finns något där hon vill ha. Vi gick till Panduro, Clas Olsson, nån klädaffär en glittrig affär och några till. NADA!

Det går så långt att vi börjar märka ord. Hon säger exempelvis; - Ohh titta vilken fin blå ballong.

Vi hugger direkt; - Tycker du om ballonger? Blåa saker? Är det något du kan tänka dig? Är det nåt som flyger som är intressant? Något som har ett snöre man kan hålla i?  Helium (finns på Teknikmagasinet)? Luft?

Men önskelistan kvarstår.

Dagarna mot födelsedagen närmar sig med stormsteg nu. Det är bara någon ynka dag kvar.

Vi känner oss som usla föräldrar. Vi måste ju kunna komma på NÅGOT!

Pressen ökar ÄNNU mer.
Märkliga saker börja hända. Fantasin bryter sig helt plötsligt loss. Vi får idéer. Vi arbetar under press! Vinden vänder!

Tiden är nu mycket knapp. Vi har en skarp dead line. En 8-åring SKA ha en schysst födelsedag! Så ÄR det bara!

Kvällen innan inhandlas grejor. På morgonen innan vi väcker henne slås grejor in. En specialfrukost med plättar, nutella, ett gott te och annat gott dukas upp tillsammans med vacker dekoration (man har ju restaurangutbildning).

Spänningen stiger! Sången ljuder!

Det blir succé!

Senare på dagen när vi spelat lite basket med hennes nya svart/lila basketboll sätter hon sig ner och vilar;

- Pappa?! Jag önskade ju mig ingenting....

- Jaaaaa?? (Shit vad kommer nu?)

- ...och jag fick ju massor med grejor.

- jaaaaaaaaaaaaa.....

- TACK!

The end (of a successful birthday)

Kram

Ludde



onsdag 2 oktober 2013

Lite humör och stulna texter erbjuds idag ###Styrkekramar##

!!!!VARNING LÅNGT INLÄGG!!

Jag vet Ludde, vi har bestämt oss för korta....men det verkar inte vara vår grej helt enkelt...sorry.
Och du Ludovic som inte har namnsdag idag (Ludde vill för allt i världen inte förväxlas med Ludvig)
inlägget är heller inte särkilt kul, och har ingen avsikt att vara det. Så känn på den, ett wildcard : = )

Och till er som väljer att läsa det här inlägget önskar jag lycka till, hoppas ni sitter på en buss eller tar lite egentid från denna tuffa värld vi lever i.

------
Den här veckan var tuffare än vanligt. Inte på den nivån att vårt hus brunnit ner, blivit översvämmat, våra barn blivit bortförda, ingen mat för dagen eller att vi blivit hemlösa. Nej då, vi tillhör fortfarande den lilla procent på jorden som har det alldeles jävla bra i jämförelse med alla andra.

Vi handlar vår mat i packade mataffärer där det dignar av kött och andra varor. Vi har varma hus trots extrem kyla vintertid, vi har rena kläder som vi dessutom inte ens behöver tvätta för hand. Vi diskar inte heller för den delen. En del av oss har städhjälp, trädgårdshjälp och beställer sina varor via nätet. Vi har bilar som tar oss korta sträckor för att vi är lata. På förskolan finns rutiner och pedagogik och barnen är inte ens 2 år gamla. Vid jul fullständigt går vi överstyr och spenderar tusentals kronor bara på vår egen familj, vår egen mat och våra egna presenter. Vi är så härligt generösa med varandra inom familjen!

I det här landet och i vårt liv är sjukvården fantastisk, blir du sjuk blir du så väl omhändertagen och betalar inte en krona förutom skatten då.... Kvinnor och män är hyfsat jämlika, jag bär ingen burka om dagarna, mina barn är inte könsstympade och blir heller inte bortgifta när de är 13 år. Vårt land är inte i krig och vi kan röra oss fritt ute i naturen tack vare allemannsrätten.

Var var jag nu?  Jo min fasansfulla vecka var det, den som var så tuff. Så här var det. Signe var sjuk och hemma från dagis, Alex var borta hela helgen och har dessutom jobbat sent några dagar. Jag har tagit alla dagar helt själv, ni förstår väl hur slut jag måste vara? Och att det är så oerhört synd om mig.....

Till något annat. Något jag bara måste dela.
Han heter Arvid Frykman som skrivit dessa kloka och enkla ord!

Ha en mysig onsdag eftermiddag gott folk!

Kram Jennie


Hej. Jag vill bara säga en sak. Det finns inga invandrarproblem i Sverige.

Det finns människor bosatta i Sverige som misshandlar sina fruar och döttrar. Det är ett kvinnosynsproblem. Inte ett invandrarproblem.

Det finns människor bosatta i Sverige som inte talar svenska. Det är ett utbildningsproblem. Inte ett invandrarproblem.

Det finns människor bosatta i Sverige som betraktar medlemskap i kriminella nätverk som sin väg upp i samhället. Det är ett livsåskådningsproblem. Inte ett invandrarproblem.

Det finns människor bosatta i Sverige som inte vill vara en del av det svenska samhället. Det är ett socialt problem. Inte ett invandrarproblem.

Det finns människor bosatta i Sverige som inte anser att den svenska kulturen är värd att ta del av. Det är ett kulturproblem. Inte ett invandrarproblem.

Det finns människor bosatta i Sverige som ränner ute på gatorna och slåss med kniv på fredagkvällarna. Det är ett ordningsproblem. Inte ett invandrarproblem.

Det finns människor bosatta i Sverige som inte välkomnar människor med annan etnisk bakgrund än sin egen. Det är ett attitydproblem. Inte ett invandrarproblem.