Hej! Jag heter Ludde. Jag är beroende av min telefon!
Skönt att få ut
det även om det är ganska obvious.
Att andra vet det och talar om det för mig är en sak. Att
jag själv inser mitt beroende en helt annan. Att stanna upp en stund och
reflektera över det är ett första steg på vägen till förbättring.
För dagens inlägg har jag hämtat inspiration från en
annan blogg. Se länk längst ner (om du kommer så långt).
Det handlar om att vara "här och nu".
Storasyster tränar gymnastik två gånger i veckan, två
timmar per gång (nej, det är inte för något ryskt lag hon tävlar). Varje söndag
är jag ansvarig för att hon tar sig dit. Jag brukar sitta kvar en timme för att
sedan åka och handla andra timmen. Ganska bra rutin faktisk...om nu affärerna
kunde ha någon mat på söndagar alltså. Men bortsett från det, en bra rutin.
Inlägget i länken nedan handlar kort och gott om att
titta på ditt barn istället för i telefonen när hon tränar (eller vad
hon/han/hen nu gör).
Jag kände mig träffad av inlägget för att jag själv är
(var???) en av dem som tittade ner i luren medan dottern tränade.
Hon tittade inte på mig ändå, så jag kände att jag kunde
göra det. Hon är självständig och vill inte ens att jag ska titta. Så fort jag
tittar tycker hon att det är pinsamt. Hon är en stor tjej. Hon fokuserar på
träningen ändå. Hon struntar i mig.
Ja, du ser. Förklaringarna (undanflykterna) är många och
ingen av dem håller.
Frågan jag istället borde ställa mig (vilket jag nu
gjort) är; Bryr JAG mig?
Svaret är ja.
Jag bryr mig. Jag bryr mig i fall hon ser ut att ha
roligt eller om det är en pina. Jag bryr mig i fall hon blir bättre. Jag bryr
mig ifall hon plötsligt trampar snett eller landar på huvudet och gör sig illa.
Då vill JAG vara först på plats. Jag bryr mig om hennes liv. Jag bryr mig...
Sagt och gjort. Ner med telefonen i fickan. Wordfeud, FB,
blogg, nyheter, insta, jobbmail, allmän surfning om exotiska städer och
stränder kan vänta. 110% fokus på träningen.
Helt underbart! Efteråt kunde jag referera till flera
individuella misstag, dåliga hopp, usla kullerbyttor, dålig musik, fruktansvärd
koordination och komma med massor med konstruktiv feedback.....
Nej! Självklart inte. Nu kan vi ju tillsammans prata om
träningen. Det hon tycker om, på ett helt annat sätt.
När träningen var slut gick tjejerna till
omklädningsrummet och jag gick till hallen för att vänta i vanlig ordning.
Jag "råkade" då ta upp telefonen. Nu var jag ju
ensam. de skulle ju byta om. Jag började klura på ett ord (På Wordfeud.......och JA, det finns fortfarande) Jag
klurar och klurar.
Sen ser jag hur storasyster och hennes kompis kommer
springandes mot mig från ca 25 meter UTANFÖR ytterdörren....
Jag blir helt ställd. Hur kom de ut dit? Deras skor står
ju 30 cm från mig?
Nä! Då har de lyckats gå ut i hallen. Sätta på sig
skorna. Gå ut och till och med promenera 25 meter. Efter de 25 metrarna har de
sedan märkt att jag står kvar och då sprungit tillbaka för att hämta mig.
Vad tror du berättades för mamma när vi kom hem?
Mitt aktiva deltagande på träningen eller hall-storyn?
Funderar på att gå med i AT - Anonyma Telefonister
//Ludde
PS. Denna text skrevs när ingen annan var i närheten.
Inte som jag såg i alla fall. DS
Inlägget jag inspirerats av har figurerat en del på FB. Du har säkert sett det. Om inte så kommer det här:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar