Pärlplattor, vänthallar och hörseltest

- Pappa! Jag vill att du ska lägga pärlplattor med mig!!!! 

Lillasyster, 4 år,  har tråkigt. Hon är hemma från dagis. Tokförkyld, hostar och har tendens till ögoninflammation. Storasyster är i skolan. Hennes pappa (jag alltså) sitter bara och knappar vid datorn. Knappetiknapp. Knappetiknapp. 

I några timmar har hon lekt rollekar med sig själv. Hon har också klippt sönder tidningar. Jag fick bland annat en urklippt tårta och en bild på några ihoprullade tyger(?!). Till sig själv hade hon klippt ut flera olika glassar och en fjäril.

Anywho (jag vet att det egentligen heter "anyhow", men jag tycker "anywho" är roligare att skriva)... Hon har tråkigt och jag föreslår pärlplattor.

Jag tar en paus från mitt knappettiknappande en stund. Jag är ju ändå en förstående far (jag har hört att förståelsen minskar framåt tonåren. Ej fått det bekräftat dock...). Min dotter behöver mig. Klart jag ska lägga pärlplattor. Resultatet blev kaninen nedan. Jag fick extra kredd för ögonbrynen. Känns bra! Jag har valt att kalla mitt konstverk för "kaninpärlplattan". Väldigt 
in-inovativt (Jäpp, nytt ord).

Dagen går och knappetiknappet och leken avlöser varandra på ett smidigt sätt.

När eftermiddag kommit är det dags att hämta storasyster på skolan för att sedan åka till stammishaket Vårdcentralen. 

Denna gång fick jag till tre (!!) tider i rad. Med olika läkare. Snacka om att vara effektiv! Ett knäbesök för mig och två hörselgrejor för lillasyster. Storasyster fick haka på. 

Vi springer där mellan de olika vänthallarna, anmäler oss i receptionen tre gånger, tittar i några barnböcker med avrivna sidor och väntar på vår tur TRE GÅNGER.

Det går bra faktiskt. Jag är positivt överraskad. Målet med knäbesöket var att få en remiss till magnetröntgen. Det fick jag. Förra gången jag tog sönder mitt knä, för tre år sedan, tog det 8 månader att få remiss. Antar att jag var en aning mer påläst denna gång och aaaaaningen mer bestämd.

Ska det verkligen vara så?

Jaja. Snart dags för magnetröngten alltså. Känns "bra".

Sedan var det då dags för hörseltestet. Måååånga pip i varje öra blev det. Jag är imponerad av lillasyster som satt snällt på sin stol och tryckte på knappen. Hon är ju ändå bara 4 år. Ett öra bestod av ca 15 minuters tryckande. Jag är tveksam till om jag själv kunnat koncentrera mig så länge. 

Om jag är imponerad av lillasyster så är  jag än mer imponerad av storasyster som satt där i 30 minuter, tyst som en mus UTAN knapp (hon lånade inte ens min telefon). Om jag är imponerad av storasyster så är faktiskt den största bragden MIN. JAG yttrade inte heller några ljud under dessa 30 minuter. Också utan att pilla med telefonen.  Det är sant!

När cirka 20 minuter av undersökningen gått hände det dock något. Eller snarare - det hände ingenting.

När 20 minuter gått vänder sig nämligen sköterskan från sin dator mot lillasyster. Hon böjer sig ner för att få kontakt.

Lillasyster har somnat.... mitt i ett pågående hörseltest.

Så för att sammanfatta:
Pärlplattor är kul. Hörseltest är tråkiga.

Tack för att du läste mitt inlägg! Det värmer!

Kram (ja, jag kan också kramas)
Ludde

Kaninpärlplattan by Ludde

Jag är ingen poet. Bara så ni vet.

Är inte 25e extra skön?
För många av oss betyder den ju faktiskt LÖN.

Med denna lilla dikt
tänkte vi göra vår plikt

Vi har ju faktiskt annonsörer här intill
och vi hoppas du dem sett med din pupill

Vad brukar du köpa på Internet?
Kommentera gärna detta inlägg med vad som är hett.

Vi kan nämligen fixa rabatter hos många företag
Hotels.com har exempelvis bra rabatter på hotell i Prag.

Coolstuff.se har coola grejer,

för både killar och tjejer.

Ge oss tips och idéer på vad du vill se
så ser vi till att fixa annonsörer med kvalité

Simsalabim
nu är det slut på detta säljande rim.

//Stanna upp en stund ;-)

 

Apropå träning och kroppen

Häromdagen tog jag lilla Ella till lekparken. Lekparken bestod förr av en äppelodling så den är fylld med vackra gamla äppelträd och den ligger placerad precis vid vattnet. Ella vill gunga gungbräda och jag lyfter upp henne. När man bara har ett barn så får man ju vara med och stå framåtböjd över ena änden på gungbräda och trycka ner den. Gärna hårt så att hon studsar upp högt. Jag tar tag i änden, den är mycket tyngre än jag förväntar mig, Jag pressar neråt och släpper upp, ner och upp och om igen. Det tar några långa sekunder mellan varje gång och jag utlöser ett stön när jag pressar ner. Ella tycker det är roligt och skriker - snabbare, snabbare mamma! Men, det går inte. Den är som bly. Jag är helt slut i armarna och benen bränns. Efter ett par gånger ger jag upp.

Vi förflyttar oss till gungorna då jag ser en tjej i 20-års åldern komma gående med en liten flicka i Ellas ålder. Jag sitter på staketet vid gungorna och ser henne gå förbi. Hon har svarta tights med neonränder i hon har sådan där platt jäkla mage som bara 20-åringar har, och till det en liten J-Lo rumpa (som jag för övrigt ser överallt nuförtiden) Flickan säger  - Gungbrädan, gungbrädan! Och tjejen slänger lätt upp ungen på ena sida och tar tag i den andra. Press ner, upp, ner, upp, ner, upp. Det går i ett rasande tempo, samtidigt pratar hon och skrattar. Jag sitter på staketet och känner jeansen skava, lite röd i ansiktet fortfarande från mitt pass och funderar på till vilken nytta jag spenderat tusenlappar på en PT.

 Vi går hemåt och jag bestämmer mig för att göra eldprovet. Det är nämligen så att jag har varit ganska duktig på att dansa förr, alltid tyckt att det är väldigt kul.  Så, för en tid sedan bokad jag upp mig på ett zumba pass. Jag klev in och kände mig trygg. En timme senare var jag helt förtvivlad. Den mjuka gravidmagen och extra kilorna och min ålder hade ställt till det för mig. Jag försökte jucka och dansa, det gick inte alls.

Så, väl hemma springer jag upp för trappan och ställer mig framför spegeln. Jag kör Zumba moves med tempo. Ella ropar därnere - Mamma vad gööööööör du?  Flämtande svarar jag - Ingenting gumman, jag kommer ner snart!  Jag tar i för allt jag kan. Det går ganska bra, inte helt ok men jag inser att resan dit är lång.

I morgon kör jag ett Core pass kl 12.00, och då jäklar!

Kram Jennie

Minns ni min galna väninna? Hon med en brilliant affärsidè?

Besök www.rentaparent.com för mer info.....

Här får hon definitivt konkurrens!

Kram och trevlig kväll!

En bild.... Bara för att jag kan.

Lägger upp en bild. Mest för att jag kan, fast egentligen bara för att Jennie INTE kan :-)

Jag kallar den "Origami Värmdö-style"

Trevlig helg!

//Ludde

Kl är snart 10.00 och det är äntligen fredag!

Barnen är sjuka, eller rättare sagt Ella är lite hängig. Fördelen med att arbeta hemifrån är att jag inte behöver lura dagis och skicka in henne för att sedan rusa iväg till en trång buss och en timme senare befinna mig på ett kontor med en chef som bestämmer över mig. Skönt! Jag har skrämt upp de små liven och sagt att jag inte vill bli störd utan jag måste jobba vid datorn. I över en timma nu har de lekt utan gnäll. Så, jag har fått mycket gjort.

Måste fråga Ludde hur man lägger ut bilder här på bloggen, mycket roligare då! Jag skulle kunna göra dagens outfit. Jeans från generous-avdelningen på Lindex och till det ett par tygskor med hål i hälen osv. Eller så kan ni få se vad jag har ätit till frukost? Ja, det finns mycket smått och gott jag kan erbjuda nyfikna ögon.

Apropå att driva eget företag.
Jag har så länge jag kan minnas velat driva eget, har funderat mycket på varför och kommit fram till att det är friheten och stoltheten av att försörja sig själv.  Sedan har jag också alltid drömt om att få sätta titeln VD på mitt visitkort. Nu kan jag det. Det kostade 1200kr för att registrera företaget och vips VD, ska skynda mig att fixa visitkort så att jag kan dela ut!

Så, kort inlägg idag. Inget med humor, bara dagens sinnesstämning och funderingar.

Hej på er!

Ett möte på gatan

Jag kommer gående i normal takt på en bred trottoar i en liten stad i Sverige. Trottoaren är inte direkt fylld med folk. Jag uppmärksammar en man som går i motsatt riktning på samma trottoar ca 20 meter i från mig.

Vi går i "normaltakt" båda två. Vi går rakt mot varandra.

Till en början...

Sen börjar det.

För att undvika gå "i vägen" för honom går jag  lite åt höger. Precis då tittar han  ner i sin telefon och viker åt samma håll (från mig sett) då han också verkar ha uppmärksammat att vi är på kollisionskurs.

Vi går alltså fortfarande rakt mot varandra fast nu mycket närmre fasaden. Vi närmar oss varandra.

Båda upptäcker detta samtidigt och viker, som på en given signal, vänster (hans höger). Vi går alltså fortfarande mot varandra, fast nu väldigt nära gatan.

Vi får ögonkontakt. Han tvärstannar. Jag med.

Han har hörlurar i öronen och säger i sin mick; "vänta lite"

Sen säger han till mig och gestikulerar för att visa:

OKEEEEJ! Duuuu får gå hääääär (pekar på "spåret" närmast husväggen) och jag får gå hääääär (pekar rakt fram).

Vi skrattar högt och går förbi varandra.

Vi stannade upp en stund. Vi blev (väldigt) medvetna om situationen. Vi (mest han) gjorde en rolig grej av det.

Bästa mötet jag haft med en okänd människa på en trottoar i en liten svensk stad, någonsin.... I alla fall senaste veckan. Jag kommer inte ihåg några trottoarmöten från några andra små svenska städer längre bak än så.

Peace (kändes HELT rätt att avsluta med "Peace" idag. Jag vet inte varför.)

Ludde

TBE, köer och lost in translation

När man bor på Värmdö är det viktigt (VI tycker i alla fall det är viktigt) att vaccinera sig mot TBE. Väldigt, väldigt viktigt.

Vi flyttade hit -07 och 2011 vaccinerade tre av fyra familjemedlemmar sig. Lillasyster var för liten hette det då. Det tog alltså bara fyra (!!) år att få tummarna ur (så att säga).

Okej. Nu är vi 2013 och det är höst, även om det är varmt. "Fästingsäsongen" är snart över och DÅ får vi för oss att vaccinera lillasyster. Fördelen med att göra det nu är att det inte är några köer. Det finns alltid fördelar med allt! Alltid.

Det står en person före i kön vad jag kan se. Det står på en halvt avriven papperslapp att jag ska ta en nummerlapp.  Jag tar en nummerlapp. Mitt nummer är 61. På skärmen visas nummer 55. Jag ser mig omkring i det 15 kvadratmeter stora rummet för att se om det gömmer sig någon bakom en soffa en tidning eller på toaletten. Tomt.

Jag konstaterar för mig själv att jag följer normen.

Med all sannolikhet är det så att VI i Sverige (nu generaliserar jag en smula) är världsmästare på att köa och på att göra kringaktiviteter som kretsar kring köandet. Att ta en nummerlapp är en typisk sådan aktivitet. Trots att du är ensam i lokalen så tar du en nummerlapp. Eller som i mitt fall, en person före. För TÄNK om någon skulle stiga in i lokalen ta en nummerlapp och hävda sin rätt att denne är före i kön. Han/hon har ju då tagit en nummerlapp. Det står ju faktiskt att man SKA ta nummerlapp. I det läget skulle man inte ha en chans att hävda sin rätt utan något alibi att man faktiskt kom in före.

Jag står där ensam i lokalen med min nummerlapp.

Vaccineringstanten trycker sex gånger på knappen. Tittar sig omkring efter varje tryck. 56.... 57.....58....59....60...(jag vill inte avbryta eftersom det hela verkar tillhöra någon form av ritual. Jag står ju där. Kalla fram mig bara!!! Vad är problemet?)

...61!

Jag tittar på lappen för att säkerställa att det är nummer 61 jag har, trots att jag tittat på den säkert 5 gånger på 5 minuter samt efter varje nummer mellan 55-61 som vaccineringstanten ropat upp.

Jag stegar fram  (ett steg... så nära stod jag) och blir ombedd att uppge personnummer på personen vaccinationen avser.

Jag säger det en gång. Hon ler vänligt och säger "ursäkta?".

Jag säger det en gång till. Hon säger "tack" och ler vänligt igen (hon är väldigt service-minded. Det gillar jag). Hon fumlar efter några rosa post-it-lappar och en penna som hon lägger upp på disken.

-"Kan du skriva personnummer här tack?!"

Jag skriver och undrar för mig själv;

Fy sääädan va ja måste bryda pau skånska asså. [som på "Rikssvenska" betyder något i stil med: hon fattar ingenting för att jag bryter på skånska]

Jag kan säga att jag fick kraftiga flash-backs från året 2000 när jag var nyinflyttad till storstan. På en parmiddag berättar jag en lång intensiv händelserik och detaljerad story. Den tar säkert 7-9 minuter att berätta. Alla ler, nickar, tar en klunk vin emellanåt.

När jag är klar blir det en kort tystnad. Tjejen i det andra paret vänder sig mot min nuvarande fru och frågar en mycket uppriktig fråga;
Mia, va saaaaa han?

Det är inte lätt att vara skåning i Stockholm. Tur att min omgivning (säger att de) förstår mig.

PS. Även tjejen från 2000 på andra sidan bordet (säger att hon) förstår mig nu. DS.

Ha en skön tisdag (eller annan dag du väljer läsa detta på)!!

Ludde

Demoner och lycka!

Så var det då dags. Lilla Ella fyllde 4 år igår. Det var en stor dag för henne, och i morse när hon skulle gå ner för trappan med mormor så sa hon. - Mormor, nu är mamma och Signe där nere och snart kommer vi vuxna ner. Sött. Hon har gått från en pojkflicka med spindelmannentröjor och mysbyxor till en princessa över en natt. Dagis har princessorized henne. Smycken, klackskor och princessklänningar i rosa, tyll och pärlor. Det gillar hon nu.

 Det var ett trevligt kalas och kan summeras såhär. Jag letade efter min kaffekopp hela eftermiddagen, när jag väl hittade den så var kaffet ljummet och behövdes fyllas på, jag pratade inte mer än ett fåtal ord med gästerna, satt ner förmodligen ca 5 minuter, plockade,  torkade, lagade, bytte, lekte, fyllde på, minglade, och om igen. Gick in på toa och pratade högt framför spegeln - Sätt dig ner och slappna av! När kalaset var slut var jag likaså.

Det har jag ärvt ifrån min mamma. Stress inför kalas. Alex frågade mig på morgonen igår varför jag såg så konstig ut. Jag snäste vadå? Men förstod att han syftade på att jag stod i pyjamas, med gårdagens smink under ögonen och en kaffe kopp i handen stirrandes ut med tom blick på gräsmattan. I själva verket pågick en storm i huvudet, mest över saker jag visste redan då att jag inte skulle hinna med innan kalaset kl 14.00. Försöker att andas och intyga mig själv om att det är helt ok att inte vara helt klar. Men  kan inte komma över känslan av att inte blir riktigt, riktigt klar, inpå varje centimeter.

Inför att mamma skulle komma så städade jag hela huset flera gånger, rättade till tavlor och puffade kuddar (som för övrigt jag har utvecklat en utmärkt teknik för, ta kanten på kudden, slå den sedan i soffan några gånger, för kudden mellan händerna och tryck till, placera den i soffan, klar) allt i jakten på att hon inte skulle kunna kommentera en enda sak.

Mamma står på grusuppfarten med resväskan i handen.  - Men Jennie gräsmattan då? Ska den verkligen se ut så här när gästerna kommer? Hon tittar ner, gör en sån där min som är skitdryg när man ruskar lite på huvudet och ler lite snett samtidigt som man blåser in luft. Jag räknar till tio. Efter det andas jag ut och tänker att vi är alla friska och nu ska vi vara tacksam. Jag tar hennes väska och säger att vi klipper gräsmattan i morgon.

Idag är det söndag och jag ska snart lämna mamma på bussen, vi har inte klippt gräsmattan ännu men däremot rockade vi loss ordentligt i köket igår efter att gästerna gått. Jag, Alex och mamma dansade till daft punk, get lucky och lite andra låtar mamma önskade, mest från Eurovision 1978. Vi kom igång ordentligt och det finns dessutom filmbevis på detta. Verkligen hårdvaluta på den!

Slutet gott allting gott skulle man kunna säga.

Puss och kram fina vänner!
Jennie

I LED-lampans sken

Vi sitter där i stan och käkar lunch. Eller lunch... Räknas en bagel som lunch? Jag tror inte att det räknas för när jag skulle skriva "bagel" ville rättstavningsprogrammet i telefonen att det skulle stå "vagel". Att äta en vagel känns så där. Jag åt en BAGEL. Den var god. Men liten.

Den före detta kollegan, som jag äter tillsammans med, är märkbart stressad men verkar gilla det väldigt mycket. Telefonsamtalen avlöser varandra och hon svarar. På vissa. Vissa trycker hon bort. Men hon svarar ändå på vissa. Det verkar väldigt viktigt alltihop.

Hon älskar sitt jobb. Det märks. Hon utstrålar energi och glädje. Hon är dock märkbart stressad. På ett positivt sätt, enligt henne själv.

Hon säger att om hon fortsätter med det här tempot för länge så kommer hon att slita av sitt hår och det vill man ju inte. Man kan ju inte vara utan hår!! Hur skulle det se ut?

Hon reflekterar en kort stund över vad hon just har sagt.

Hon tittar på mig och ler lite snett.

Asså....äum... Duuuuu passar i det....men tänk på mig. Jag kan ju inte tappa håret. Det går ju inte.

Jag tittar upp från min, sedan länge, tomma tallrik (en bagel liksom). Min skalle blänker i LED-lampans sken.

Idag väljer jag att ta hennes ord som en komplimang. Men var det det? Egentligen?

Trevlig helg!

Ludde

Förhoppningsvis värt tidsfördriv på bussen!

Ok, dags att skriva nåt som några hundra personer kommer att läsa. Känns gott! Då gäller det att vara träffsäker och kärnfull, inte slarva med språket och hålla sig till ett bra och relevant ämne, inte spåra ur, inte blotta sig för mycket men gärna krydda med lite humor (om möjligt) Så, här är mitt alldeles seriösa och hängivna försök till ett läsvärt nr 6 av blogginlägg. Varsågoda!

Åt middag med en av mina närmaste vänninor (det heter så nu när man är nästan 40 år) häromdagen och hon har alltid väldigt fina affärsideer på lager. Den senaste vill jag dela med er, den är genialisk och lova nu att inte sno den. Jag får hoppas att hon har varumärkesskyddat den redan.

Moderbolag
RENT A PARENT AB
När du inte kan....rent a parent
Ingen kan hämta på dagis - Rent a parent
Ingen kan skjutsa till idrotten - Rent a parent
Ingen kan gå på kalaset - Rent a parent
Övriga användningsområden är: föräldrarsamtal, matcher(kravspec stark röst), nattning, osv.....

Dotterbolag
RENT A LIFE AB
När du inte har varken tid, lust, ro eller ork!
Orkar inte gå till jobbet - Rent a life
Ingen lust att gå till gymmet - Rent a life
Bara orkar inte träffa gamla kompisar - Rent a life

Strålande idè, kommer definitivt att göra succe!

Gårdagens dagishämtning. Jag och Ella är på parkeringen och ska hoppa in i bilen. En mamma börjar prata med mig, vi pratar en stund och hon är trevlig. Signe tjurar och står högts upp på trappan som leder ner till parkeringen. Jag packar in Ella i bilen. Signe står kvar däruppe. Mamman jag pratar med har inte registrerat att jag har ett till barn utan pratar glatt vidare. Plötsligt utbrister jag irriterat  - OK, jag åååååker nu. Heeeej dåååååå!! Jag säger det lite argt så att Signe ska förstå att mamma menar allvar här. Då hör jag den trevliga mamman svara - ok, hejdå och hoppar in i bilen.....Signe kom springandes ner för trappan och jag tittar efter mamman i bilen som stirrar rakt fram och kör iväg. 

Pratade med Ludde om bloggen, jag sa till honom att vi måste korta ner alla inlägg. Folk kommer att somna, ge upp och gå vidare. Vända blad. Dessutom sa jag att vi alltid måste ha lite bilder med på inläggen. Jag kan konstatera att jag inte på något sätt har har levt upp till detta. Men, jag kan erbjuda er lite ordspråk som plåster på såren

Vända jackan efter vinden
När musen är borta dansar råttorna på bordet
Som man ligger får man bädda
Finns många fiskar i vattnet

Ja, det finns så många kloka och tänkvärda ordspråk. Härligt!

Ha en superduper dag nu alla fina människor därute!

Kram Jennie

Vi hjälper Sverige till en bättre arbetsdag

Kolla punkt 16. Vi hjälper Sverige till effektivare arbetsdag.
Stanna upp en stund och läs vår blogg.

http://www.svd.se/naringsliv/karriar/16-jobbtips-sa-startar-du-arbetsdagen-bast_8498066.svd

//Ludde & Jennie

Tysta leken börjar nu!

- Tysta leken börjar nu. Den som pratar åker ut. Ett. Två. Tre. Nalle puh puh.

Det är middagsdags. Alla har äntligen släppt I-pads, barbiedockor, telefoner och annat och släpat sig till bords.

Våra döttrar är inte direkt kända för att vara stora i maten. För storasyster gick det så långt att vi blev inkallade på samtal när hon gick på dagis.

Samtalet var kort: -Er dotter har förbjudits att äta majskorn ihop med maten. Hon måste vänta med dem tills hon har ätit upp!

- Va?!

- Jo, hon skalar varje majskorn mycket noga - ett i taget, och glömmer resten av måltiden.

Samma sak har nu skett med lillasyster.  Utan ett dramatiskt samtal dock. Det är inte bara majskorn som skalas. Vindruvor, ärtor, grillade korvar, gurka, äpplen m.m. skalas också. Vissa saker kan ju vara bra att skala, men ofta förstår jag inte riktigt hur sjutton man ens ska få av skalet på grejorna. Testa skala ett majskorn så förstår ni vad jag menar.

Vi sitter vid matbordet, TV'n är INTE på och ramsan om "Tysta leken" har precis uttalats av lillasyster.

Direkt kontrar storasyster, med en mycket dryg ton: - Ett. Två. Tre. Jag är inte me!

Tio sekunder senare är tydligen något så pass roligt så att lillasyster håller sig för munnen med båda händerna och kiknar av skratt. Hon säger något och är givetvis ute ur leken.... Fast snabbt säger hon: - ok vi är domare. Mamma och pappa fortsätter tävla.

Jag lägger på "this-town-is-not-large-enough-for-both-of-us-blicken" och försöker psyka ut min fru som sitter där och ser helt oberörd ut på andra sidan bordet.
Det är svårt. Båda har vinnarskalle och detta är inte bara en dum lek. Detta är allvar. Hedern står på spel och barnen iakttar. What ever it takes är det enda som cirkulerar i våra huvuden nu.

En mycket märklig bi-effekt av leken är att vi på teckenspråk påminner våra barn att ta någon tugga då och då. Självklart utan att yttra ett knyst. Dessa gester uppskattas väldigt mycket av domarna som viker sig dubbla av skratt samtidigt som de försöker gissa vad tusan vi menar med våra armviftningar, samtidigt som de faktiskt äter.

Middagen flyter på så här i säkert 20 minuter. Sen "råkar" storasyster göra nåt hon inte får mot sin lillasyster. Antingen "råkade" hon armbåga henne i sidan, sparka på smalbenet, härmas liiiiite för länge, eller något annat tjuvnyp som "kan uppstå" ibland.

DÅ säger mamma ifrån (inte jag - jag tävlar ju). Storasyster slutar med vad-det-nu-var-hon-gjorde och jag sträcker händerna i luften...

...som segrare!

Tydligen hade jag dock missat en detalj för direkt efter mitt extremt korta segerrus ljuder orden igen

- tysta leken börjar nu, den som pratar åker ut. Ett. Två. Tre. Nalle puh puh.

- Ett. Två. Tre. Jag är inte me.

Och jag och min fru går in i tävlingsmoment igen.

Ganska trevlig middag faktisk :-)

Önskar er en fortsatt skön dag!

//Ludde

Det sitter en man i kostym på Drottninggatan. Han ser stressad ut...

(Bara så ni vet...det går att kommentera varje inlägg nu....om man nu skulle få för sig det)

På den fjärde dagen sker det!

Paniken sprider sig. Det är fredag (det är absolut inte för att det är fredag som jag har panik). Jennies inlägg igår var smått genialiskt (jag har även sett filmerna och,  ja, Jennie har rätt. Hårdvaluta!

Hur som helst. Pressen. Att leva under denna ständiga press (om Jemnie är ironisk så är jag minst 2,1 gånger värre. Du kanske ska läsa den där meningen igen. Den om pressen alltså. Jag är alltså egentligen inte under press... Och jag lovar att aldrig mer förklara när jag varit ironisk).

Bloggen har varit aktiv i 4 dagar och vi har hur många läsare som helst (undrar om facebooksidan ens fungerar?) redan (going up) (parantes). 

Pressen att komma på något vettigt, målande och framförallt; något i samma klass som Jennie är enorm. Jag menar, vad har jag att komma med? Egentligen? Jag vaknar upp på morgonen, tar mitt ägg och min kaffe, drar till jobbet, kör hårt för att sedan återvända hem. Där väntar middag, mys och en god natts sömn. Det finns INGET material för en blogg. Inga mammor man kan iaktta från ett äppelträd och inga appar där man kan göra egen reklam. I got nothing! NOTHING! (och eftersom vi skriver om ingenting så är det ju egentligen lysande för min del....)

Jag öppnar mina ögon lite extra i busskön. Gör någon nåt som kan vara en början till en hyfsad text? Svaret är nej. De står där vackert uppställda i en lång kö, helt tysta och alla har hittat en punkt där det är omöjligt att möta deras blickar (ofta vilar blicken rakt ner i en telefon, alternativt en Metro (en gratistidning om ni råkar vara så långt ute från landet att ni inte visste detta). 40-talisterna håller fortfarande oftast på tradition och behärskar sig själva att inte ta upp telefonen och väljer att stirra på ett träd, en trottoarkant, en väjningspliktsskylt, eller något annat. Målet är tydligt: blicken får inte möta någon annans. Klockan är faktiskt bara 06.30.

Ok, inget material i busskön alltså.

Jag letar vidare. Kommer fram till Slussen. Hoppar på tunnelbanevagnen "Ebba" (eller 2612 A som det också står och som jag garanterar är vagnnumret man uppger till Tunnelbanevagnssupporten på SL om den är trasig). Ebba.... Nä. Inget att skriva om där heller.

I detta läget inser jag att jag kommer att få problem med att få till nåt idag. Jag hoppar av en station tidigare och går sista biten. Jag är ju i Stockholm city. Klockan är nu 07.00. Det måste ju finnas NÅGOT kul/konstigt/spännande att skriva om. Jag går längs Drottninggatan och inser att nä, inget att se här.

Det som är den märkligaste synen just nu på Drottninggatan är en hyfsat ung kille (väldigt ung faktiskt....åldersnoja? JAG? nääääää) i kostym som har satt sig ner på en bänk mitt i gatan och som febrilt skriver i sin telefon. Skriver för er.

Trevlig helg!

(Och ja, jag älskar också paranteser. Det har jag alltid gjort. Vet inte riktigt varför. Undrar om det finns någon avväjningsklinik för det?)

Dagen som gått

Godmorgon alla kära! ( ja, det här är Jennie, Ludde börjar inte så här ödmjukt)

Igår var ännu en alldeles strålande dag, det här värdet är helt underbart. Ibland gör det mig nästan lite ledsen när jag tänker på att vi vanligtvis i Sverige inte har så många soltimmar på sommaren. Vi  är inte bortskämda precis. Kanske är det därför jag upplever att alla är lite extra lyckliga? Solens strålar och ljus gör oss gott, och alla verkar ha haft en fantastisk sommar. Härligt tycker jag, det är vi så värda!

Under min promenad med hunden igår insåg jag att man på telefonen kan spela in sig själv. Sjukt kul ju tänkte jag. Så, jag spelar in lite "reklamfilmer" längs med vattnet - Hello and welcome to my archipelago osv, även några tacktal blev det - I would like to thank my family, god and my manager for beliveing in me and my music... Ja ni vet, sånt där man höll på med när man var yngre. Eller jag åtminstone. Jag närmar mig sedan lekparken och ställer mig under ett äppelträd för att spana på en grupp mammor med deras barn, jag gör samtidigt en informationsfilm om vad mammor har med sig till parken. Smått och gott som blöjor, våtservetter ( kanske rentav ett litet etui där dom ligger placerade i), nappar (också gärna i en liten plastförpackning så att det inte samlas några dammkorn), nappflaska, välling, majskrokar ( i en påse med sånt där plastspänne), liten burk med kex, gosedjur, ombyteskläder, underlag för byte av blöja, leksaker, bitringar, nikotinplåster (för mamman), en banan (i ett plastskal) vattenflaska....ja ni fattar!

Ingen lägger märke till mig när jag står där så jag bestämmer mig för att klättra upp i trädet för att få en bättre synvinkel. När jag väl riggat kameran och är redo för knäcket (min man jobbar med tv och man säger så) så ser jag gruppen packa ihop och röra sig mot mig, (enda vägen till parkeringen). De går förbi. Jag sitter däruppe i trädet och tittar på dem, hoppas att de inte ska göra så stor affär av det hela. En mamma tittar upp och utbrister - Men hej är det Ella och Signes mamma?  Jag känner igen henne vi har barn på samma dagis.  Jag sitter med min mobil i trädet och tittar ner på henne och säger. - Ja det stämmer, är allt bra? Hon svarade nåt och promenerade vidare. Väldigt trevlig tjej, hade absolut kunnat bli kompis med henne om vi träffats under andra omständigheter.
Kan tillägga att allt detta (förutom mamman) finns på film! Hårdvaluta på den!

Idag tar vi nya tag! Idag ska jag sätta på mig businesskläder och hämta på dagis, stryka längs med korridorerna och vänta in henne, när hon kommer ska lite snabbt hälsa på henne med pondus och styrka, en sån som lyser av god självkänsla och absolut utan problem kan sitta uppkurad i ett träd och spela in informationsfilmer om mammor i parken.

Nåja, nog om detta. Idag har jag puffat upp kuddarna till soffan, flyttat runt lite tavlor, och funderat mycket på ordet stilleben. Ett ord jag absolut inte kan uttala och ännu mindre förstå. Är det en grupp fina prydnadssaker man ställer i hop? I sådana fall tror jag rätt och det är det jag strävar emot. Att fylla mitt hem med olika stilleben, precis som inredningstidningarna säger. Jag ska inte tänka själv utan kopiera stilen rakt av. Det är ju tryggt, man kan liksom inte gå fel då ju. Som när man handlar kläder. Man går in och säger  - Ge mig allt som alla skyltdockor har på sig, från topp till tå. Fördelar med detta: du är trendig, allt matchar och det går snabbt. Skitsamma om det är snyggt, det är ju inne och rätt så det räcker, blanda inte in tycke och smak.
Har även insett att jag är till 80% ironisk. Möjligtvis 76% eller kanske rentav 78% men jag älskar ironi. Tror ibland dock att det är ett sätt att undvika tala om vad man egentligen tycker och tror på, antingen så vet man det inte (som jag, som vill kopiera inredningsuppslag) eller så är man bara lite hemlig. Jag vet inte. Men en sak är säker att har du läst hela vägen ner hit då älskar jag dig! Och jag älskar dessutom paranteser, glömde bort att nämna det. Puh, vilken tur att jag kom i håg!


Ha en fin dag vänner!

En dag på Skansen

En söndag veckan efter löning. Solen sken. Folk var glada. Det var mycket rörelse på Djurgården en sån här dag.
På scen stod fantastiska stjärnor som Mark, Marko, Tobbe och Zara. Stämningen var på topp. Flaggorna vajade i vinden. Vi fick till och med sittplatser.
Programmet fortlöpte med medryckande musik blandat med storartade trollkonster och svensk-finskt konferencierande (jo, det är ett ord. NU är det ett ord!)
När programmet på scen hade kommit halvvägs kom lillasyster helt plötsligt på att hon faktiskt ville ha sockervadd. Den överprisade korven utan ketchup (ketchupen var slut) som det hade tagits en tugga av, dög tydligen inte. Storasyster hakade på; "Vi vill ha sockervadd!!!"
Till saken hör att vi för två veckor sedan köpte en egen sockervaddsmaskin (finns på Claes Olsson). Visste ni att det går åt en (en enda) matsked socker för att få till en ganska maffig sockervaddspinne? That's it! En matsked socker!
Att då behöva betala över 20 spänn för sockervadd på Skansen känns i mitt snåla hjärta.

Här gäller det dock att väga vad som är viktigt i denna typ av situation.
Faktum är att en ynka liten sockervadd kan visa sig vara det bästa med hela dagen på Skansen. Det är sant!

Självklart fick barnen sin sockervadd! Man vill ju inte ta några risker.

Nåja. Eftermiddagen fortlöpte tills en fågel bestämde sig för att pricka lillasysters kofta med en nr 2 (en fågelskit alltså) med ett stort "splatt"
Direkt bestämde sig lillasyster för att hon ville åka hem.
Vi gick mot utgången. Båda barnen vägrade kissa då de verkligen hatar offentliga toaletter. Utanför gav de bort ballonger fyllda med helium. Perfekt! Barnen fick varsin och alla var glada.
Vi gick till bilen och jag började packa in våra grejor.

En ballong slet sig och for upp i skyn.

Jag blev livrädd.

Jag tittade på lillasyster och väntade mig ett mindre utbrott. Det har ju ändå varit en lång dag, så det vore inte mer än rätt. Lugnt säger hon; "Pappa, det där var ju min ballong".

Jag (nu är jag väldigt nervös); "jaaa" (hur visste hon vilken som var vems? De var ju likadana på pricken).
"Det gör inget pappa. Låt den flyga"

Jag blev stum. Jag fortsatte packa in i bilen och vad händer då? Jo, minsann sliter sig den andra ballongen också. Låååååångt upp i skyn... Jag vänder mig mot storasyster.

Storasyster ser på mig, tittar på sin lillasyster och bara rycker på axlarna. Sen sätter hon sig i bilen som inget hänt. Det är sant! Jag blir stum igen.

Jag kan LOVA dig att om jag frågar dem i morgon vad som var bäst på Skansen så kommer de att svara i mun på varandra "Tobbe Trollkarl". Jag vet dock att han bara vinner med den knappaste marginal man kan tänka sig.

Mot sockervadden!

Helt plötsligt är 20 spänn för en matsked socker skillnaden på en katastrofdag och en väldigt lyckad familjeutflykt. Denna gången valde vi att ta den enkla vägen...antagligen gör vi det nästa gång också!

//Ludde

En blogg vid 40 och 10 år senare?

Vad gör väl det? Kanske är det lite ute och har sett sina glansdagar. Men rent krasst vem vill göra en podcast med mig? Eller webbtv där jag lagar mat med vinden i håret och en vacker bakgrund?  Gäster som kommer på besök, vi äter och skrattar med stora glada munnar och pärlvita tänder? Pratar en massa ointressant som vi tror folk vill lyssna till?  Tveksamt. Så, det blir en liten oskyldig blogg istället. Har haft blogg förr faktiskt och jag började med FB redan 2007 så helt ute är jag inte,  däremot hakade jag på instagram för ett par månader sedan och är nybörjare. Det finns ju faktiskt en kultur och spelregler för varje kategori inom sociala medier. FB bjuder på en blandning av yta och personlighet. Instagram har mycket humor men om möjligt ännu mer yta. Twitter har jag aldrig förstått! Eller kvitter som min kompis mamma säger. Inom bloggvärlden vet jag inte vilka regler som finns, förmodar att det är fritt spelrum och jag behöver inte ta hänsyn till någon. Jo kanske till Ludde. Stackars Ludde han vet inte vad han har gett sig in på här.  Hans anseende som en respektabel två barnspappa med fint jobb kommer att gå i kras. Nåja, ger man sig in i leken får man leken tåla. Detta ordspråk gäller dock inte för barn under två. Min minsta som fick en box i ögat igår på dagis fick mitt hjärta att blöda lite. Vill skydda henne i alla lägen.

Idag får jag användning av mina fina träningskläder kl 12.00 sharp väntar ett stenhårt PT pass. Fördelen med PT är att det inte går att fuska, nackdelen med PT är att det inte går att fuska heller. Så, det blir till att bita ihop och köra. Jag kan ju se det som att jag tjänar pengar eftersom jag använder kläderna. Smart, två flugor i en smäll liksom. Jag älskar gamla konstiga men ack så kloka ordspråk.

På eftermiddagen kommer Mat hem med hemleverans av mat och sedan ett möte med en trädgårdsmästare. Jag behöver inte hjälp med att rensa ogräs, men däremot behöver jag få veta hur fasen man sköter en trädgård. En timme kör vi och går igenom varje planta på tomten, jag med ett anteckningsblock som för ner alla skötselråd och han får möjligheten att briljera.

Det var tisdagen den 2:a septembers skörd. Mer är än så blir det inte. Varken roligare eller tråkigare heller för den delen.

Kram på er!

Jennie

Stanna upp en stund!

Vi sitter på våra bara knän och ber dig. Börja följ vår helt nya blogg nu!

Du finner den här: stannauppenstund.blogspot.se eller här www.facebook.com/stannauppenstund

Spread the word! We are here to stay!

Om oss Två till synes normala individer, en från Norrland och en från Skåne numera bosatta på Värmdö i Stockholm. Under ytan finns det dock en och annan udda fundering kring livet och dess vardag. Det är det som de båda har gemensamt. Tillsammans skapas en blogg som förhoppningsvis kommer att slå stort och göra dom båda rika. Det är deras önskan. Och fred på jorden förstås! Trevlig läsning och kom ihåg, kommentarer mottages tacksamt.

Vad kommer vi skriva om då?

Egentligen skriver vi om ingenting. Om ingenting som händer runt om oss i olika situationer. Ibland får vi en uppenbarelse vid spisen. En annan gång när vi ”råkar” höra andra samtala på bussen. Ibland när vi pratar med våra barn. Detta ingenting analyseras noga och genom ord gör vi ingenting till nånting. Detta nånting formuleras sedan på ett sätt som är tänkt ska få era smilband att dra på sig lite (åt det ena eller andra hållet). Det är precis DET vi skriver om!

Vem är vår målgrupp då? Vilka vill vi ska läsa?

Vi kan säga så här; om du faktiskt klickat in på denna sida och tagit dig hela vägen ner till denna rad, ja då är DU precis den vi vill ska läsa.

Grattis och tack för att du följer oss!