När jag konfirmerade mig för många år sedan fick jag ett halsband av guld av min mormor. Halsbandet har jag burit sedan dess. Jag tar av mig det när jag bastar, men utöver det hänger det alltid runt min hals.
Min mormor kallas för Mamie. Mamie är born and raised i Paris i Frankrike. Hon drev en blomsterhandel där sen flyttade de ut på landet och hade äppelodling.
Jag vet inte exakt när jag såg min mormor senast. Det var någon gång på 90-talet. Det är ganska länge sedan om du frågar mig.
Någon gång på slutet av 90-talet drabbades min Mamie av Alzheimers. Fruktansvärd sjukdom.
Jag minns när min mamma och pappa varit på besök en gång att hon hade sagt till min mamma:
- Oh, jag har en dotter som är i din ålder.
Fy säger jag bara. Någon man älskat i hela sitt liv. Ens egen mamma som säger något sådant till en. Fy! Vilken käftsmäll. Alla minnen finns där någonstans men de kommer ut helt fel.
Jag blev för länge sedan ombedd att om jag skulle ha vägarna förbi min Mamie, att INTE besöka henne. För mitt eget bästa. För att JAG skulle kunna behålla mina minnen från min Mamie som jag har. De goda stunderna.
Det är jag tacksam för.
Det jag minns är de gångerna hon besökte oss i Sverige. De gångerna när vi möttes upp i Frankrike. Eller den där gången när jag var 11 år och åkte till Stockholm för första gången. Mamie hade aldrig sett en Mc Donald's -restaurang och jag hade aldrig ätit på en. Det var den gången vi blev inlåsta i ett garage i Stockholm (funny story). DE stunderna. Det är DE stunderna jag minns. Härliga stunder!
När jag stannar upp en stund och verkligen tänker på hur många glada stunder vi haft blir jag glad. Samtidigt blir jag ledsen.
Jag förlorade min Mamie där någonstans i slutet på 90-talet. I 13 år har hon sedan haft den där satans sjukdomen.
Nu sitter jag här. På ett plan. På ett plan som tar mig till Frankrike. På ett plan vars slutdestination är min Mamies begravning.
Även om jag i detta nu, när jag skriver detta, gråter floder så är jag faktiskt glad. Glad över att hon äntligen fått lämna det där privata svindyra boendet hon bott i många många år. Boendet där hon de senaste åren blivit matad med protein via dropp bara för att de ska få in mer stålar. What's up with that liksom! Enough is enough!
Nu åker jag ner och just nu hoppas jag att hon har det bra. Att hennes minnen trillat på plats igen. Att hon och Papi (morfar) hittar varandra. Att de må vara döda, lyckliga för evigt.
När jag konfirmerade mig för många år sedan fick jag ett halsband av guld av min mormor. Halsbandet har jag burit sedan dess. Jag tar av mig det när jag bastar, men utöver det hänger det alltid runt min hals.
Min Mamie finns där alltid. Jag behöver bara stanna upp och tänka på det ibland. Det är hon värd.
Mamie, je t'aime!
//Ludde
