En resa med familj med målet att få lugn och ro, ha kul, insupa sol och värme och skapa minnen tillsammans.
Inför resor tycker jag att det är en hel del man ska tänka på. Framförallt nu efter Covid och FRAMFÖRALLT när man ska åka till USA. Det är en jäkla massa papper och byråkrati som man ska ta sig igenom.
Lägg sedan till hela packningen och planeringen. Sen kan du i vårt fall även lägga till att det plötsligt började rinna in vatten från innertaket i badrummet dagen innan vi skulle åka.
Lite stresspåslag liksom…
Då är det kanske inte så konstigt att man glömmer vissa detaljer. Dessvärre kan vissa av dessa detaljer innebära ganska stora konsekvenser. Som att missa trycka på en knapp…
Vi gick upp tidigt på morgonen. In med all packning i bilen. Väl framme på Arlanda ställde vi bilen i ett garage, tog ut resväskorna, tog av våra vinterjackor och lade dem i bilen, eftersom vi inte behövde dem dit vi skulle. Jag var även noga med att fota runt bilen, då jag av erfarenhet vet att det är svårt att komma ihåg var sjutton man parkerade när man varit borta i 2,5 vecka.
Vi tog hissen upp till terminal 5. Vi gick till en automat för att få ut våra bagagetags och boardingpass.
Fylla i bokningsnummer.
Scanna pass.
Scanna nästa pass osv.
När jag var klar med denna process och allt var bekräftat väntade jag på utskrivna boardingpass och tags. Först då ser jag en handskriven liten lapp på automaten ”denna automat saknar papper”.
Stresspåslag.
Ok - ny maskin - samma process. Bekräftat igen och denna gång funkade det.
Sen den där med att läsa instruktionerna på bagagetagsen och hur man ska klistra ihop dem på väskorna…viktigt att det blir rätt här och att man sparar rätt lilla del som kvitto.
Sen droppade vi väskorna. Fotade dem på bandet som ”bevis” på att vi lämnat in dem.
Vi gick igenom säkerhetskontrollen. Upp med all elektronik i form av datorer, telefoner, Nintendo Switch, iPad etc.
Igenom.
Gött.
Vi gick till loungen för att slappna av lite innan vi skulle till gaten.
Här nånstans fick jag en obehaglig känsla. En känsla av att jag glömt något. En detalj…
Jag var ganska övertygad faktiskt.
Innan jag sa något till familjen gick jag igenom 1000 olika scenarios om hur jag skulle kunna dubbelkolla ifall jag hade rätt i min obehagliga känsla.
Jag kom inte på ett enda sätt som inte skulle innebära en risk för någon av oss att missa planet. Och det ville vi ju så klart inte… Samtidigt var jag inte helt övertygad om att jag verkligen glömt detaljen eller ej, men spontant var jag 80% säker att jag glömt.
Jag bestämde mig för att dela min börda med familjen.
Jag sa: ”Jag är nästan helt säker på att jag glömt låsa bilen”
”Är du säker?”
”Ja, typ”
Att gå tillbaka till garaget var uteslutet. Risken att missa planet, gå igenom säkerhetskontrollen igen etc skulle ta för lång tid.
Att skicka ner nån anställd på Arlanda, som vi inte känner var också uteslutet. Även de måste ju gå igenom säkerhetskontrollen, även om det skulle gå snabbare.
Vi hade ju även varit SKITSMARTA! Vi hade nämligen tagit med oss BÅDA nycklarna till bilen på resan. Ifall vi skulle tappa den ena…
SMART!
Detta smarta genidrag uteslöt även att få någon vi kände att hämta en nyckel hemma hos oss för att sedan kolla ifall bilen var låst (eller ens kvar) på Arlanda.
I detta läget kom maktlösheten.
Insikten att jag verkligen inte kunde göra något. Detta gnagde i mig hela ditresan.
Jag började kolla om/hur försäkringar gäller. Googlade lite ifall parkeringspersonalen på Arlanda kanske kunde göra något (gav upp den idén ganska snabbt när jag läste: ”Arlanda ansvarar inte för någonting bla bla bla”).
Sen började jag tänka: ”Vad är det värsta som kan hända?”
Bilen kan helt klart bli stulen
De kanske plockar ratten
De kanske tar våra jackor (fanns inte så mycket annat värdefullt i bilen förutom ett par Ray Ban-glasögon som jag hittat på Åhus strand när jag var 12 år)
Så det värsta skulle innebära en stulen bil (inklusive jackorna och Ray-Ban-glasögonen), en taxiresa hem och en jäkla massa samtal med försäkringsbolaget.
Det fortsatte gnaga.
När vi väl landat i USA så släppte det lite och jag accepterade hela situationen. JAG KAN INTE GÖRA NÅGOT!!
Sen - förvånansvärt nog, så släppte jag det helt under hela vistelsen. Ganska skönt ändå.
MEN… sen kom ju den där dagen då vi skulle påbörja vår resa hem.
Tankarna kom tillbaka, men i mer kontrollerad form: ”Jaja, om bilen är stulen så tar vi taxi”.
Vi landade på Arlanda 07.30 efter en nattflygning. Trötta gick vi igenom passkontrollen, plockade väskorna och började ta oss mot garaget.
”Helvete, vilken våning hade vi ställt bilen på?”
In och kolla bilderna. Plan noll. Till vänster efter man kommit ut ur hissen.
Vi kom ner i garaget. Gick vänster.
När jag gick åt det hållet bilen skulle stå så hoppade jag högt för att kunna se över de bilar som stod i vägen. Men jag hoppar inte så högt tydligen så jag kunde inte se bakom dessa bilar. De var för höga.
Så jag tog snabbare steg istället. Stressen nu var extremt hög.
Skulle bilen stå kvar?
Om den stod kvar, skulle alla grejor i bilen (ratt, jackor, glasögon etc) vara kvar?
Hade jag haft rätt i min känsla? Skulle den vara olåst eller låst?
Men framförallt - hade någon snott den?
Vi konstaterade en sak när vi kommit förbi bilarna som stod i vägen:
Jag hade INTE låst bilen.
Slut.
