Gott Nytt År!

40
37
29
28
22

Ja, där har ni antalet. Antalet blogginlägg  jag lagt upp per år sedan 2013. En stadigt fallande skala där det varje år blir färre och färre inlägg till  år 2017.

Jag kanske ska börja stanna upp en stund lite oftare igen, istället för stt låta mig dras med i all hets utan att reflektera? Eller jag kanske ska låta skalan fortsätta vara fallande?

Det lär vi ju märka 2018.

Tack för att du följer, gillar, kommenterar och delar!

Jag önskar dig ett riktigt Gott Nytt År!!

Ludde

Strömavbrott!

Jag fick ett meddelande på telefonen att vi tydligen hade strömavbrott.

När jag gick på gatan, mot vårt hus, i vårt kvarter var allt helt mörkt förutom i de hus där någon hunnit tända lite ljus. 

Riktigt mysigt måste jag säga!

Barnen kom hem innan jag kom hem. De hörde inte av sig om att strömmen hade gått och att allt var släckt. Istället hade de riggat diverse batteridrivna ljusslingor, luciakronor och ficklampor för att se något. 

När jag steg in igenom dörren var de mycket ivriga att visa mig hur de hade ordnat allt. De hade helt enkelt fokuserat på lösning direkt. De tyckte också att det var mysigt.

Direkt när jag kom hem tog jag ett beslut att om det nu ändå är strömavbrott så myser vi till det ytterligare genom att beställa pizza. Jag menar - vi är ju överlevare och vi behövde faktiskt mat. När det kommer till strömavbrott på Ingarö så vet man minsann aldrig hur länge de varar.

Sekunden efter mitt beslut kom strömmen tillbaka...

Så nu LÅTSAS vi att vi har strömavbrott och äter pizza ändå! 

Så det så!

Vårt låtsasströmavbrott kommer dock med vissa undantag. De är som följer:

- Wifi är tillåtet att använda

- Vi får ha tända lampor

- Det är ok att ladda det man behöver ladda

- Vi får absolut titta på TV om vi känner för det.

Det är MYSIGT med strömavbrott...

En månad av reflex-ion

I mitt förra inlägg la jag upp en film om vikten att bära reflex. I slutet av inlägget skrev jag att jag skulle återkomma till varför den kom till. Många av er vet historien redan så jag fattar mig kort (eftersom jag egentligen vill skriva om nåt annat).

Så här. Jag gjorde ett upprop i en grupp på Facebook där jag lyckades engagera väldigt många Ingaröbor i att sponsra till vår egna Ingaröreflex, utan reklambudskap, utan hjälp från företag, så vi kunde förse reflexlösa Ingaröbor med en schysst reflex med ett lokalt budskap. Vi skulle helt enkelt gå ihop och köpa reflexer till våra medmänniskor på ön som saknade en. Det hela resulterade i att 155 personer sponsrade med totalt 19980 kronor vilket gjorde att jag kunde beställa 3840 reflexer. Målet var 1000.... 

Mängden reflexer gjorde att jag kontaktade samtliga Ingarö grundskolors rektorer för att fråga ifall de ville dela ut Ingaröreflexen till samtliga elever. Alla var positiva till idén.

MEN

Jag ville inte att de skulle ge ut reflexen till eleverna med ett:

”Här har ni en reflex. Det är viktigt. Det vet ni ju. Sätt på den nu!”

Nä, jag ville att eleverna skulle VILJA ha en. Därför ”tvingade” jag lärarna att visa filmen/berättelsen för alla elever från åk 4 och uppåt. De som efter berättelsen ville ha en reflex, fick en. De som redan hade, eller som tyckte att de var odödliga, slapp. Det var DÄRFÖR berättelsen kom till. Utöver Ingarös grundskoleelever har filmen delats ca 60 gånger och visats för ca 7000 personer. Om filmen hjälper till att få människor att KÄNNA att de VILL ha en reflex så känner jag att filmen faktiskt spelat roll. Att NTF slängde upp den på sin Facebooksida och tänker använda den i sitt utbildningsmaterial gör inte saken sämre.

Men nog om det. 

Det jag EGENTLIGEN ville skriva var alla konstiga bieffekter som detta lilla (som blev större än jag trodde) projekt lett till i form av kunskap och nya relationer.

Grejen är den att när man delar ut nästan 4000 reflexer (jag har givetvis fått hjälp av frivilliga utdelare) träffar man en hel del människor. Eftersom det hela också ledde till en artikel i den lokala blaskan har det även resulterat i att folk känner igen mig. Helt okända människor kommer fram och pratar om det extremt heta ämnet REFLEXER!

Många har väldigt mycket att säga.

Jag har exempelvis fått lära mig att den typen av reflex jag bestämde att vi skulle ha (rund i hårdplast med ett snöre och en säkerhetsnål) inte alls är bra om man har hund. Snöret fastnar tydligen i kopplet. Jag har också fått lära mig att förutom reflexväst så är tydligen de där banden man slår runt armen eller benet är bäst. Att sätta den på vaden är det absolut bästa. Mina egna observationer säger dock att folk mest har dem ihoprullade på väskan, ville gör att de bara syns från ett håll...

En annan märklig bieffekt jag noterat är att Ingarö är patriotisk. Vi mot klabbet liksom. Eftersom jag är skåning känner jag igen mycket av mentaliteten när man väl kommer under ytan. Ingarö är fan som Skåne i vissa avseenden. Reflexen har på någon vänster spätt på detta tillhörighetsbehovet. Många vill verkligen ha Ingaröreflexen. Den smått briljanta copyn ”Vi syns på INGARÖ” (som Ingaröbon Annika kom på) hjälper ju så klart till. Detta är inte vilken reflex som helst. Detta är VÅR reflex. Som vi pröjsat själva och som dessutom har ett lokalt, talande och finurligt budskap - ”VI SYNS PÅ INGARÖ”. Men jag hade inte väntat mig alla dessa samtal och detta ”vill-ha-begäret”...det är ändå ”bara” en reflex... men ändå inte liksom....

Igår till exempel.

Då hämtade jag min dotter på skolan. Det var mörkt ute. Jag stod i hallen och in kom en mamma till ett annat barn. Eftersom jag sedan en månad tillbaka scannar ALLA människor på reflexer noterade jag direkt att mamman inte hade någon.

Jag räckte fram en Ingaröreflex (eftersom jag har fickorna fullproppade) och frågade henne:

- Har du fått en sån här?

Hon tvärstannade som om någon skjutit henne med en sån där stenbesvärjelse som drottningen i Narnia har. Sen sa hon mycket mycket ivrigt:

- Neeeeej! Men jag har FLERA GÅNGER försökt KÖPA min dotters som hon fick i skolan. Men hon har VÄGRAT sälja den till mig.

KÖPA...

- Okej, du verkar verkligen vilja ha en! Varsågod!

Hon sprack upp i värdens leende och tackade si så där 1000 gånger. Hon tog emot den som om reflexen vore en ömtålig julgranskula av tunnaste glas.

Jag hängde kvar i hallen medan mamman hämtade sin dotter och när hon efter några minuter kom tillbaka, fortfarande med ett leende från öra till öra, sa hon:

- Alltså på riktigt - du har verkligen gjort min dag. TACK!! Var det du som kom på idén? Jag har ju hört talas om det....

.... och vips var jag inne i en ny väldigt trevlig pratstund med en främmande mamma om reflexer. En mamma som faktiskt hade erbjudit sitt barn PENGAR för en reflex och det underbara barnet hade vägrat.

Mamman, likt mig och många andra Ingaröbor kommer att bära reflexen med stolthet i mörkret och vet ni vad - nästa år kör vi igen. Jag ser redan fram emot alla konstiga, roliga, intressanta och upplysande samtal inför ”INGARÖREFLEXEN 2018 second edition”.

Ingaröreflexen - First edition