Det enda som behövs är en enda person!

Om jag skulle tvingas ta med mig en enda lärdom in i 2020 skulle jag vilja ta med mig följande;

Det enda som behövs är EN enda person om du inte själv har kunskapen eller kontakterna. EN!

En person som gör något för att din idé ska bli verklighet.

En person som kan vända din värld uppochner.

En person som öppnar dörrar du inte ens visste fanns. 

Jag ska erkänna att jag inte visste vem Dean Cushman var innan Roxettes Marie Fredriksson gick bort. Men Mr. Cushman är ett typiskt exempel på vad jag menar. En utbytesstudent från USA som köper Roxettes album i Sverige (i Borås av alla ställen), tar med den hem till USA och får den lokala radiostationen att spela ”The look”. Några veckor senare är Roxette listetta i USA.... Tack vare en enda person... och givetvis ett skitbra album och blod, svett och tårar bakom varje ton - och textrad från Marie och Per.

Du kanske har en idé. Du kanske har en dröm. Den kan vara liten. Den kan vara stor.  

Drivet och motivationen har du redan. Nu handlar det bara om att ta små steg mot din dröm. Jag lovar - du kommer att springa på din ”Dean” så småningom.

Min ”Dean” uppenbarade sig i juni 2019. Min ”Dean” heter Agneta Willans. Jag har aldrig pratat - eller träffat Agneta, men hon var den som skrev en riktigt bra recension på min debutbarnbok ”Sara och trampolinen - när man vill fast det är läskigt” (www.ludovic.se), vilket gjort att drygt 70 bibliotek i Sverige tagit in boken till sitt sortiment. Hon har möjliggjort att barn i hela Sverige lånar min bok och därmed kanske vågar ta läskiga steg själva (det är det boken handlar om). Hon har stärkt mitt självförtroende så jag vågat gå till lokala bokhandlare för att se ifall de önskar köpa in boken (vilket de gjort). Hon har öppnat dörrarna jag inte ens visste fanns.

En person är det enda som krävs. En person... och ett jäkla driv!

#findyourDean #daretofail #neverEVERgiveup #saraochtrampolinen #våga #stannauppenstund #tacksamhet

Gott Nytt År!

Att släppa en bok utan att veta hur man gör

Det här inlägget skulle kunna uppfattas som marknadsföring. Eller inte. Det beror lite på hur man ser det... Om man skippar att läsa det som är längst ner, är det egentligen ingen marknadsföring alls...

Jag har skrivit en bok.

Den första frågan jag får av nästan alla, när jag pratar om min bok är:

”Hur fick du idén till boken?”

Det snabba och mest ärliga svaret på den frågan är:

”Ingen aning.”

Men av någon anledning så är det INGEN som nöjer sig med det svaret, så en pinsam tystnad uppstår och jag tvingas förklara något som jag faktiskt inte har någon aning om. 

Hur fick jag idén egentligen?

Hmmm...

Själva berättelsen tror jag är en mix av egna känslor kopplat till läskiga saker jag själv verkligen vill göra men inte riktigt vågar (som den där gången då jag till slut slängde mig ut för en tre meter hög klippa i Verbier med min snowboard och landade på ryggen, vilket resulterade att jag tappade andan. Lik förbannat gjorde jag samma sak igen någon timme senare... varför?? Eller som den där gången när jag fick för mig att skriva en bok... skitläskigt!). Jag tror även den speglar mina barns känslor när de står inför samma dilemma. Kanske inte kasta sig ut för en klippa i Verbier, men kanske att lära sig cykla, simma, sätta det där omöjliga parkour-hoppet, eller något annat. Man vet att det gör ont, men eventuellt är det värt det. Eller så är det en annan rädsla som tar vid. Det behöver ju inte vara för att man tror att det ska göra ont som hindrar någon från att göra något man verkligen vill. Det kan ju faktiskt vara vad som helst. 

Det är det som är så konstigt med rädslor. Det är en känsla. 

Det kanske är därifrån idén kommer? 

Ingen aning faktiskt.

Ett alternativ till ovanstående idé skulle kunna vara - ”hela grejen med en bok”. Alltså en bok som är tillgänglig på marknaden. En bok jag kan hålla i handen. En bok som ANDRA kan hålla i sin hand. En bok man kan köpa på ”riktiga” hemsidor. En bok som har en ”ansvarig utgivare”. En bok som har ”copyright”. En bok som har en streckkod. Det är något kittlande i den tanken och det har nog varit den största drivkraften med att få boken publicerad. Men den tanken kom ju när texten redan var skriven. Så själva IDÉN (om det nu fanns nån idé) måste ju kommit långt tidigare...

Det är ju inte så att jag sagt till mig själv: ”Okej. Nu jäklar ska jag skriva en bok som ska ha en streckkod”,  för att sedan stånga mig blodig för att fylla det där tomma mellan pärmarna (alltså själva berättelsen) bara för att det ska bli en bok... Nä, först en berättelse, SEN en bok. Iallafall för mig. Man skriver väl inte en bok, bara för att skriva en bok?! Eller?

Men nu finns den. Boken alltså. Med streckkod och allt. Jag citerar en kompis som var på min bokrelease förra veckan (japp, jag har haft en bokrelease. Jag var tvungen att googla vad sjutton man gör på en bokrelease innan jag till slut beslutade att ha en, men ändå, jag har haft en). Min kompis sa:

”Det är typ som att det är en bok på riktigt”

Det är ungefär precis så det känns. Det som får det att kännas ”på riktigt” är att den går att köpa som en riktig bok. Det som känns overkligt, konstigt och märkligt är att det är JAG som skrivit den. Jag. Jag som inte har en susning om hur man gör. Jag som tycker det är lite coolt att ha en streckkod på min bok... vilken annan författare (hihi, jag är typ som en författare...på riktigt) tycker det liksom?

Men nu har jag gjort det. 

Boken heter ”Sara och trampolinen - När man vill fast det är läskigt” och den går nog hem hos barn i åldrarna 6-12 ungefär. Eller deras föräldrar. 

Den handlar om sexåriga Sara som har en stark vilja att hoppa från treans trampolin men hennes höjdskräck sätter stopp. Det är en bok om rädslor. Om viljor. Om en sexårings tankar när hon står på treans trampolin med ett så hårt grepp om räcket att knogarna vitnar. Om föräldrarna som står bredvid. Om en okänd kvinna som Sara möter uppe på trampolinen.

Bilderna till boken har Lalani Ekberg Hedin illustrerat. Bilderna förhöjer berättelsen avsevärt.

De senaste recensionerna jag fått är från en mamma som läst boken tillsammans med sin 6-åriga son:

”Boken gick före Bamse idag. STORT”

...och en från en annan mamma som läst den tillsammans med sina två söner, 9 och 13 år, där nioåringen efter bokens slut hojtat till sin pappa (som tydligen var i ett annat rum);

”Pappa!!! Duuu, boken du har köpt.... Den var FAKTISKT bra”.

”Faktiskt” ... Love it!

Om du vill veta mer och kanske till och med beställa den, kan du göra det här:

https://www.ludovic.se/ (här kan du välja ett alternativ där du har möjlighet att få en personlig hälsning i boken om du vill)

eller här: https://www.vulkanmedia.se/sara-och-trampolinen-nar-man-vill-fast-det-ar-laskigt/ 

Den finns bland annat också här, men brutalt överprisad:

https://www.adlibris.com/se/bok/sara-och-trampolinen---nar-man-vill-fast-det-ar-laskigt-9789188949486

Det var bara det!

Varför är vi inte lika normala som alla andra människor?

Jag åker tåg med mina döttrar.

De börjar bli trötta och flamsar. Möjligen flamsar de i överkant. Litegrann bara. Men ändå. I överkant.

Sen ställer min äldsta dotter frågan, lite så där retoriskt, även om hon tittar på mig och verkar förvänta sig ett svar;

- Varför är vi inte lika normala som alla andra människor?

Då finns det bara en sak för mig att säga. Och jag menar vartenda ord. Jag citerar helt enkelt Elsas mormor i Fredrik Backmans bok ”Mormor hälsar och säger förlåt”.

”Bara annorlunda människor förändrar världen. Ingen normal människa har någonsin förändrat ett skit.”

Barnen ler.

Vi är onormala. Vi är annorlunda.

Det är bra! 

Vi kan förändra världen! 

I en mataffär förra veckan

Nedan konversation har jag översatt till svenska för att göra det hela lite enklare.

Följande utspelade sig i kassan i en mataffär på Anna Maria Island, Florida förra veckan.

Kassörskan:

- Hej! Hur mår du? Hittade du allt du önskade?

Jag:

- Jag mår bra. Hur mår du? Ja, tack, jag hittade allt.

Kassörskan:

- Tack jag mår också bra.

Jag började lägga upp mina grejor på bandet och hon började scanna varorna. Vi pratade inte med varandra. Jag lade upp. Hon scannade. So far - en helt vanlig situation i vilken mataffär som helst.

Efter en minut stannade hon helt plötsligt upp och synade mig ordentligt. Eller det kändes som att hon synade mig ordentligt.

Kassörskan:

- Är du från Sverige?

Jag blev helt paff! Jag synade mig själv från skorna och uppåt för att se vad som avslöjade mig. 

Jag hade varken foppatofflor, en IKEA-påse, en bild på Björn Borg, ett Volvomärke, Peter Forsberg, ett lingon, en kaviartub eller något annat som kunde associeras med Sverige. Och jag tror inte heller att kassörskan på min dialekt kunde avgöra att jag var svensk.  

Helt paff.

Så efter en sekunds tystnad frågade jag:

- Vad avslöjade mig??

Då log hon och sa:

- Jag hade en kund här förut och jag frågade var de kom ifrån och de svarade Sverige...

Jag:

- Okeeeeeej (?????)

Kassörskan:

Och du gör exakt samma sak som de gjorde och jag har aldrig någonsin sett det förut så då tänkte jag att du också måste därifrån... 

Jag (tänkandes):

Okeeeeeeeeej????????

Kassörskan:

- Ni radar upp varorna så snyggt med streckkoderna vända åt samma håll. Det är unikt. Jag har jobbat här länge och det är helt amazing.

Jag (skrattandes):

- Haha vi försöker bara hjälpa till!

Kassörskan:

- Det hjälper jättemycket. Ni borde komma hit och lära hela USA att göra detsamma. Det vore helt underbart. Här verkar alla tävla i vem som kan göra störst hög på bandet.

Jag:

- Jag är glad att du uppskattar det.

Kassörskan:

- Och jag är glad för att jag fick dig att le

Sen önskade vi varandra en fortsatt underbar dag och jag tror minsann att vår lilla konversation lyfte dagen ganska avsevärt.

Tänk att något så litet kan göra så mycket. Själv trodde jag det var ”allmänt hyfs” att lägga streckkoderna åt samma håll för att underlätta. Tydligen inte. Inte i USA iallafall.

Sen gör amerikanerna mängder med små fina gester för varandra hela tiden där vi svenskar ligger miltals efter. Men streckkoder - där ligger vi minsann i framkant. 

Så det så!