Jag tankade och handlade. Inget annat.

Jag var ute och körde förra veckan. Inte "raggarkörde" för att jag tycker att det är himla coolt och tufft och ett sätt att skaffa mig nyfikna blickar, utan jag bara körde. Jag hade varit och tankat. Och handlat. En tidig lördagsmorgon. Som pappor i 39-årsåldern gör en semesterdag när de dagen innan kollat, dubbelkollat och TRIPPELkollat fem olika vädersppar som samtliga säger att det ska bli strandväder dagen efter. Samtidigt som de (papporna som kollar apparna alltså) inser att det varken finns bensin i bilen att ta sig till stranden dagen efter och, till råga på allt, inte finns nåt kaffe hemma att ta med sig till stranden i vuxenpoängstermosen.

Jag var ute och körde. Jag hade tankat och handlat. Bensin och Kaffe.

Jag hade absolut INTE jagat Pokémons (för dig som missat detta spel och vad det, typ, handlar om, rekommenderar jag att läsa närmsta nyhetsmedia...). Jag hade INTE jagat Pokémons. Jag hade tankat och handlat.

Ungefär samtidigt, i ett hem nära vårt, föreslår en hyfsat nybliven pappa (det kan också ha varit en "vänlig" granne till någon med ett hyfsat nyfött barn) att han minsann kan ta det lilla knytet på en mysig morgonpromenad denna härliga lördag. Förslaget godtas och mannen och barnet ger sig ut i morgonluften. Tillsammans. Gulligt. Fint. Kvalitetstid. 

Promenaden går igenom vårt område och ut mot stora vägen, vid dagiset.

Där kommer jag körande efter att ha tankat och handlat (inget annat). Jag ser en man med en barnvagn. Jag tänker; "Gulligt. Fint som fan av honom att låta en eventuell partner sova ut denna lördagsmorgon". 

Jag är nu ca 25 meter från honom, när jag svänger in från stora vägen vid dagiset. 

Då ser jag telefonen. 

Jag kör förbi honom. Jag, in mot området och han i motsatt riktning, gåendes på trottoaren, målfokuserat, mot korsningen vid stora vägen.

Jag kommer på en sak. En sak som min dotter talat om för mig. 

Jag stannar bilen.

Jag observerar honom från cirka 30 meter. Han stannar i korsningen vid dagis. Jag tittar. Han släpper barnvagnen.

Han riktar telefonen. Han swipar. Han ser nöjd ut. För säkerhets skull tittar han lite extra på telefonen innan han fortsätter sin promenad.

Jag kör vidare hemåt.

Jag VISSTE DET!!

Han hittade bara på en URSÄKT för att åka och handl... Jag menar... GÅ UT MED BARNET. Han jagade POKÉMONS!

Jag däremot, var och tankade och köpte kaffe som en hederlig 39-årig pappa. Hur hade vi annars klarat att ta oss till stranden och sedan överleva utan kaffe liksom?!

Vad min dotter hade berättat? Jo att det finns ett Pokéstop i hörnet vid dagiset vid stora vägen. 

Jag VISSTE DET! Gå ut med barnvagnen - pyttsan!

Kaffe...hyfsat nyinköpt...

Hur slutar dina tennismatcher?

Vi har ett litet IKEA-tennisnät (ja, man får sätta ihop det själv) på vår baksida, där jag spelar med mina döttrar ibland.

Igår spelade jag med min sjuåring.

Helt plötsligt, mitt i en sån där boll där jag tycker allt går skitbra, släpper min sjuåring sitt racket och säger "vänta" och springer och hämtar HÅVEN. 

Alltså mitt i riktigt bra boll. Fattar du? Mitt. I. Bollen. Släpper. Racket. Och. Tar. En. HÅV.

Får man ens göra så?

Sen springer hon runt i två-tre minuter efter, enligt egen utsago, VÄRLDENS gulligaste fjäril eller humla. Själv får jag stå kvar som ett fån och vänta. Vänta på att hon eventuellt kommer tillbaka....

Ibland kommer hon tillbaka.

Är det bara våra tennismatcher som slutar så eller är det allmänt förekommande?

Bara undrar...

Ett inlägg om ett inlägg

Igår satt jag i solen med en kaffe och stirrade på min ek på vår tomt. Min tanke var att jag skulle krysta fram ett blogginlägg. Det var ju ett tag sen...

Mitt mål: Fixa ett blogginlägg. Helst ska det vara någorlunda bra också...

Okej, vilket ämne ska jag plocka upp då?

Skulle jag ta den där händelsen när jag kände mig förföljd på ett försenat plan från Malmö för några veckor sedan, där det istället visade sig att min "stalker" egentligen var vilken passagerare som helst som hade platsen bredvid mig (och därför följde efter mig)? 

Nä - rätt lamt ämne, även om det slutade med att jag frågade ifall hon förföljde mig och hon svarade "ja" vilket ledde till ett av de trevligaste samtalen jag haft med en okänd människa på ett plan. Men som sagt - ganska lamt ämne.

Skulle jag ta händelsen när familjen satt vid midsommarängen och barnen vägrade dansa runt stången och bara ville spela på telefonerna? Och när man inser att TRADITION inte är något argument för att studsa runt en stång....Nä - telefoner känns lite passé. 

Skulle jag ta den där lustiga händelsen från förra veckan, om när mitt foto till mitt nya körkort (det nuvarande går ut i augusti) blev underkänt på grund av att fotot var "för likt" det fotot jag tog 2006, varpå jag menade att det ju faktiskt var JAG på fotot och att det inte var så konstigt att det var likt. Detta räckte dock inte utan jag var tvungen att skicka en SKRIVELSE till Transportstyrelsen där jag var tvungen att förklara att jag tyvärr inte kan hjälpa att jag ser ut som jag gjorde för 10 år sedan och att fotot VISST var nytaget? Nä - allt för många på min privata FB har redan läst den storyn. Dessutom har jag inte fått mitt körkort än...

Eller skulle jag ta den där händelsen när jag satt på baksidan på tomten, stirrade på eken och drack kaffe och försökte komma på ett inlägg till bloggen?

Hmm...

Avdelning: Semestermode intaget! 

Jag önskar alla tappra läsare, gillare, delare, kommenterare en fantastisk sommar! Hoppas att denna sommaren ger er många minnen ni senare kan gå tillbaka till!

Ludde