måndag 25 juli 2016

Jag tankade och handlade. Inget annat.

Jag var ute och körde förra veckan. Inte "raggarkörde" för att jag tycker att det är himla coolt och tufft och ett sätt att skaffa mig nyfikna blickar, utan jag bara körde. Jag hade varit och tankat. Och handlat. En tidig lördagsmorgon. Som pappor i 39-årsåldern gör en semesterdag när de dagen innan kollat, dubbelkollat och TRIPPELkollat fem olika vädersppar som samtliga säger att det ska bli strandväder dagen efter. Samtidigt som de (papporna som kollar apparna alltså) inser att det varken finns bensin i bilen att ta sig till stranden dagen efter och, till råga på allt, inte finns nåt kaffe hemma att ta med sig till stranden i vuxenpoängstermosen.

Jag var ute och körde. Jag hade tankat och handlat. Bensin och Kaffe.

Jag hade absolut INTE jagat Pokémons (för dig som missat detta spel och vad det, typ, handlar om, rekommenderar jag att läsa närmsta nyhetsmedia...). Jag hade INTE jagat Pokémons. Jag hade tankat och handlat.

Ungefär samtidigt, i ett hem nära vårt, föreslår en hyfsat nybliven pappa (det kan också ha varit en "vänlig" granne till någon med ett hyfsat nyfött barn) att han minsann kan ta det lilla knytet på en mysig morgonpromenad denna härliga lördag. Förslaget godtas och mannen och barnet ger sig ut i morgonluften. Tillsammans. Gulligt. Fint. Kvalitetstid. 

Promenaden går igenom vårt område och ut mot stora vägen, vid dagiset.

Där kommer jag körande efter att ha tankat och handlat (inget annat). Jag ser en man med en barnvagn. Jag tänker; "Gulligt. Fint som fan av honom att låta en eventuell partner sova ut denna lördagsmorgon". 

Jag är nu ca 25 meter från honom, när jag svänger in från stora vägen vid dagiset. 

Då ser jag telefonen. 

Jag kör förbi honom. Jag, in mot området och han i motsatt riktning, gåendes på trottoaren, målfokuserat, mot korsningen vid stora vägen.

Jag kommer på en sak. En sak som min dotter talat om för mig. 

Jag stannar bilen.

Jag observerar honom från cirka 30 meter. Han stannar i korsningen vid dagis. Jag tittar. Han släpper barnvagnen.

Han riktar telefonen. Han swipar. Han ser nöjd ut. För säkerhets skull tittar han lite extra på telefonen innan han fortsätter sin promenad.

Jag kör vidare hemåt.

Jag VISSTE DET!!

Han hittade bara på en URSÄKT för att åka och handl... Jag menar... GÅ UT MED BARNET. Han jagade POKÉMONS!

Jag däremot, var och tankade och köpte kaffe som en hederlig 39-årig pappa. Hur hade vi annars klarat att ta oss till stranden och sedan överleva utan kaffe liksom?!

Vad min dotter hade berättat? Jo att det finns ett Pokéstop i hörnet vid dagiset vid stora vägen. 

Jag VISSTE DET! Gå ut med barnvagnen - pyttsan!


Kaffe...hyfsat nyinköpt...


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar