En riktig energi-boost

Energi. Energiiiii. E.N.E.R.G.I!

Positiv energi. Negativ energi.

Energi kommer i många olika skepnader. Energitjuvar exempelvis. I HATE THEM! Gör inte ni?


Del 1 - Negativ energi

(Hoppa över del 1 om du inte orkar läsa om saker som kan stjäla din positiva energi. Gå då direkt till del två)
Energitjuvar är självklart olika för olika personer men i grunden stjäl de vår positiva energi och ersätter den med nån sorts tråkig energi. Vi mår lite sämre än innan vi blev bestulna. Det kan vara ett samtal, en "vän", en kund, en kollega, någon okänd eller något annat som är boven. Somliga människor dras till negativ energi. Det är precis som att de VILL ha tråkigt. Vill vara i misär. Vill ha det sämst av alla. Vill att man ska tycka att de är det lägsta väsen som skådats. Jag anser att du alltid har ett val. Ibland kan det dock vara svårt att se ljuset. Men det finns där. Jag lovar. Du kanske behöver se på det i en annan vinkel bara.

Okej, nog om det. Det ska ju vara en energigivande blogg det här, ingen energislukare. Så nu vänder vi blad.

Del 2 - Positiv energi

Positiv energi får vi givetvis från olika håll. Det kan vara från våra barns leenden. Om någon ler åt mig på gatan. När du hittar ett wifi på en egyptisk turistort. När någon säger något positivt till mig som jag inte förväntat mig. När man får beröm. Eller en så enkel sak som att bli sedd. Tyvärr är vi ofta så insnöade på enstaka negativa saker som händer omkring oss att vi tillåter detta ta över. Vi gör ett aktivt val att fokusera på det negativa. Om hela dagen, hela veckan, hela året är riktigt bra men så händer det en skitgrej, är det lätt att allt fokus hamnar på det.

Sluta med det! Det finns så väldigt, väldigt mycket som är positivt omkring oss. Greppa det - stort eller litet. Låt dig inte slås ner av idioter eller tillfälliga (eller långvariga) nederlag. Fokusera på det som ger DIG energi. Jag lovar - du kommer att må sååååå mycket bättre (eller lite...och det är ju bättre än inget, eller hur?)!

Del 3- And now to the bloody point!

För att du ska förstå fortsättningen på denna text måste du klicka på denna länken (klippet är bara 1.05).

http://youtu.be/TQrj0SHGuvs

Okej. Tittade du på den nu?
Nehe...sluta läs då, eller klicka på den :-).

Jag har sett klippet tidigare tillsammans med en kollega och tillsammans med min fru (och några gånger ensam). Jag tycker det är kul. Jag ler. Faktum är att den ger mig lite energi. Jag är ganska lättroad, men ändå.

Igår kom jag hem lagom till läggningsdags för barnen. Jag hade lett en utbildning och jag var ganska trött. Det var mörkt, som det är numera, och min sinnesstämning var "trött och hungrig".

Jag tar ett steg in på uppfarten och hör hur ytterdörren slås igen.

Hmm...

Jag ser att det är släckt i, i stort sett, hela huset. Jag når ytterdörren. Jag sticker nyckeln i låset. Vrider om. Öppnar dörren.

Jag hör bara: "NU" och hallen är mörk och tom.

Framför mig i den släckta hallen står två svarta, tända blockljus på golvet likt en portal som jag ska gå igenom. I högtalarna ljuder den klassiska melodin från när Darth Vader (han den där svartklädda snubben i Star Wars med hjälmen, för dig som inte har koll) går in i ett rum.

Det hela var magiskt! För en kort stund var JAG Darth Vader! Jag hade en ytterst häftig hjälm. Jag andades coolt. Jag var kung!

Jag ler stort. Jag skrattar högt. Familjen skrattar. De har lyckats. Jag fylls av energi som jag inte visste fanns i min kropp, trött och hungrig som jag var.

Helt otroligt vad två ljus och en truddelutt kan göra med humöret. Mitt i prick. Något oväntat. En riktig energi-boost!

Jag vänder mig mot min överlyckliga familj. De är fulla av förväntan.

- En Festis tack!
(Har du fortfarande inte kollat klippet, får du faktiskt skylla dig själv ;-)

Love you!

Ludde

PS. I skrivande stund inser jag att jag inte alls var Darth Vader. Jag var "Johan Glans' dream come true" :-D....Good enough! DS.

The man. The myth. The legend. Mr. Darth Vader

Glenn city

Att jag har en låg nivå på mina skämt är väl känt i min vän - och arbetsumgängeskrets. Jag skyller allt på min uppväxt. En uppväxt jag ALDRIG skulle vilja byta ut...vad roligt jag har haft det so far.

Om du har läst några inlägg här på bloggen så förstår du vad jag menar med låga skämt. Just nu sitter jag dock på 15 000 meters höjd och känner att mina skämt kommer att bli riktiga höjdarskämt (ytterligare ett lågt skämt levererat).

Det märkliga är att du ändå fortsätter läsa. Tror du att jag är Jennie kanske? (Aj då, där tappade jag 90% som faktiskt trodde att det var Jennie som skrev)

Något jag funderar starkare och starkare på varje gång jag lämnar västkusten (bästkusten) bakom mig är - varför flyttar jag (med familj givetvis) inte hit? Till Göte-la-böööörg. A.K.A. Glenn city. Jag kan ta jobb som fiskrensare eller nåt...och min kära fru kan väl ta jobb som ...   fiskrensare eller nåt...

Jag blir förstådd här. Varenda gång när man anländer så möts man av att någon, känd eller okänd, levererar ett så bottenlöst uselt skämt att det blir genialiskt. I LOVE IT!

I Göteborg älskar man att döpa saker till knasiga namn. Läste exempelvis om någon skyskrapa som planeras som på riktigt har namnförslaget "Glenn Tower" mycket högt på Göteborgarnas önskelista. På riktigt alltså.

Min favorit är ändå denna:
På älven går en pendelbåt som heter "Älvsnabben". Den går snabbare än att ta bussen över broarna. Fyndigt namn men inte Göteborgs-fyndigt. Eller möjligen 1990-tals-Göteborg-fyndigt.

MEN!

För några år sedan kom någon på att det vid vissa tider inte hoppade på (eller av) så många vid några enstaka bryggor. Man beslutade då att på vissa avgångstider skippa dessa bryggor för att resan skulle gå ännu snabbare.

Självklart fick även denna linje ett namn - "Älvsnabbaren"! Tror du mig inte? Kolla här: http://www.styrsobolaget.se/Alvsnabben/

DET är Göteborgsfyndigt - men ändå så logiskt.

Seriöst! Läste du hela vägen hit?

VARFÖR? :-)

Kram

Ludde

15 000 meter på väg från Glenn city

Vackra Värmdö

Jennie smackar upp bild efter bild på när hon är ute och går (jag tror att hon går) i skogen, på stranden, vid bryggan etc. på de sociala nätverk där hon är aktiv. Samtliga bilder är på den sköna naturen Värmdö har att erbjuda. Samtliga bilder är fantastiska.

Jag kan riktigt se Jennie framför mig när hon klättrar upp i sina träd, lägger sig ner i den iskalla höstsanden, ber hunden sluta dra för hon stannat upp en stund för att ta den perfekta bilden.

Jennie, du borde faktiskt lägga upp några utvalda på Stanna upp en stund's Facebooksida. Ingen text behövs. De talar för sig själva.

Bilderna talar i alla fall till mig. Eftersom denna lilla (observera att vi gärna vill bli större) blogg just handlar om att stanna upp en stund så är väl bilder, på naturen Värmdö erbjuder, ett fantastiskt komplement till de fantastiska texter vi skriver (Jante - vem är det??).

Min bild nedan är tagen i skymningen (no shit) från en parkeringsplats i ett "handelskvarter" i Mölnvik på Värmdö. Egentligen så är den väl mest kommersiell, men jag gillar ljuset i bilden. Ni ska veta att jag fick gå omkring ganska länge på parkeringen för att hitta den rätta vinkeln. Jag hade dock varken fru eller barn med mig så ingen drabbades.

Jag såg ljuset (inte DET ljuset) och valde att lägga några minuter på att faktiskt njuta av stunden lite. Det var så fint!

Bilden påminner mig om Nashville, TN, USA där jag och min fru bodde i ett hotellrum i 6 månader utan ens en kokplatta. Ingen bil hade vi heller. Dessutom blev vi rånade redan efter en vecka under pistolhot. Detta gjorde att vi knappt vågade gå ut och att vi ofta beställde taxi som tog oss till diverse olika snabbmatkedjors drive-ins....tills vi upptäckte att samtliga kedjor hade utkörning :-).

Allt detta kom tillbaka i söndags bara för att jag råkade titta upp. En annan sak som dök upp i huvudet i samband med "upptittningen" var det faktum att vi faktiskt intog vår bröllopslunch på Down Town Mc Donald's i Nashville - En Newly wed special....men det är en HELT ANNAN STORY :-)

Ha en skön vecka!

Kram

Ludde

Hur kul är det egentligen att leka med barn?

Igår jobbade jag på förskolan, föräldrarmedverkan heter det och nu föll turen på oss. Tanken är god. Att få vara delaktig i sitt barns vardag och se hur det är på förskolan är ju väldigt bra för alla.
Jag klev in på avdelningen kl 13.00 och möttes av en mycket glad liten Ella, stolt visade hon mig runt och vi satte oss ner vid pärlplattebordet. Barnen lekte tyst och fint, målade, la pussel och byggde lego. Det är verkligen en fin förskola (egentligen så vill jag kalla det dagis för jag älskar det ordet, men har respekt för Sandra, Lucios dotter, så nu blir det förskola) ljusa och fina lokaler och personalen är som änglar.

Jag sitter vid det låga bordet och ser mig omkring. En kille säger till mig - Vet du att det finns 1900 bilar i Sverige. -1900? svarar jag förvånat. - Ja och det är bara i Sverige liksom svarade killen och fortsatte rita krig. Flickorna gjorde hjärtan och pojkarna byggde svärd och ritade krig. Jag tyckte att någon luktade lite bajs, en annan kille hade gammalt grönt snor som hängde runt näsan och många av dom  började pocka efter min uppmärksamhet mer och mer.

När jag tycker att jag suttit där väldigt länge och sagt "- Åh vad du är duktig" sneglar jag hoppfullt på klockan........ 13.10!! Hur är det möjligt?? Jag smyger in på toaletten, sätter mig på toalocket och läser FB, hör barnen leka utanför och aldrig förr har FB känts så lockande och intressant.

Snart var det dags för mellis och det är förälderns uppgift att duka fram. Jag fixar allt i raketfart, äntligen något att göra. Vi sätter oss ner, Ella bredvid mig och snorkillen framför. Jag har så svårt för andra barns snor. Det serveras jordgubbskräm med mjölk. Jag tittar på snoret och tar kaffet i handen och tackar nej till att bli serverad. Någon jävla måtta får det vara. Efter att alla ätit klart så diskade jag och torkade av alla stolar och bord. Så, nu var mitt jobb i princip klart. Nu återstod endast lite barnhäng och det borde jag väl ändå palla med? Eller ? Jag bestämmer mig för att gå all in.

Ett gäng killar hoppade och for inne i legorummet, jag gick in och frågade om dom vill leka disco. - JAAAA skrek dom . Ok, ni får önska en sång och de valde Eric Saade med låten Popular. Varje ord och varje rörelse kan jag väl, jag har sjungit den tusen gånger och inte för att Ella har bett mig utan av ren egen vilja! Så. jag körde igång, och killarna dansade på allvar, moves, hopp, lite breakdance och de körde på. Vi boxades i luften för att  sönder glaset i den där glasburen. Sedan kom pedagogen och sa att jag måste varva ner lite eftersom jag trissade upp barnen för mycket.

Kl 16.00 blev jag befriad. Nu är det bara en månad kvar till nästa gång. Ska det inte gå någon elak maginfluensa runt den 10 december? Jo, det tror jag bestämt.

Kram Jennie

Hoppa bock i rock

Hej!
Här kommer ett ultrakort inlägg MED BILD. Helt enligt vår gemensamma policy som vi valt att kringgå i 9 fall av 10.

Idag jobbar jag i city. Jag väljer att gå av en station innan för att promenera på vackra Drottninggatan. Det är så otroligt mysigt att gå här på tidig morgon när det är glest mellan människorna. Alla går med snabba steg. Affärerna har absolut inte öppnat. Alla är på väg.
På Drottninggatan finns det fina lejon uppställda (Betongsuggor i formen av lejon). De återkommer var 100e meter ungefär.

Jag går förbi ett lejon. Vandrar hundra meter. Går förbi nästa lejon. Musiken i lurarna råkar vara "Dead Ringer For Love". Det är krut i den låten tycker jag.

Inför det sista lejonet knäpper jag upp min rock. Samtliga knappar. Den blir nästan som en cape. Jag närmar mig det tredje lejonet. Jag kortar ned stegen. Tar sats - och tar ett skutt över lejonet.

Jag fortsätter gå som inget har hänt. Jag knäpper min rock. Jag är glad! Idag är jag GLAD! Varför skulle inte jag få hoppa bock över ett lejon på Drottninggatan?

Önskar dig en fantastiskt trevlig helg!

//Ludde

En Technics stereo med extra tjocka kablar och CD spelare med plats för 19 skivor!

Jag är precis hemkommen från min barndomsstad Sandviken. En snabbvisit för att hämta hem två skåp, tre trasmattor, en symaskin och en påse med "skrammel" från auktionen jag var på för några veckor sedan. Mamma bor ganska litet, så det var skönt för henne att slippa ha allt detta i hennes vardagsrum. Så, jag tog Ella, köpte en ny film, godis, frukt och körde dit. Det tar ca 2,5 timmar. Ella frågade vid Nacka om vi var framme snart. Hon frågade också vid Slussen om vi var framme snart. Sedan var det som att åka tåg, varje "hållplats" - Är vi framme snart!!! Jag sneglade på henne och ångrade att hon följde med, men hon gillar ju sin mormor...så vad gör man....

Resan gick trots allt bra och vi kom fram till en glad mormor. Ella älskar sin mormor, alltså sådär på riktigt! Det spritter i henne när jag säger att vi ska hälsa på henne. Mormor har tid för Ella och hon får all uppmärksamhet när de ses, dom målar, lägger pussel och leker affär. Och så får hon alltid en present och godis. Vi har tur med en sådan mormor, och för att inte tala om hennes gubbe Egon, han är drygt 80 år och sätter sig direkt i bilen och kör till mamma, bara för att få vara och kramas med Ella lite. 

Mamma och Egon stojade med Ella så jag passade på och titta lite i gamla fotoalbum. Jag är fem år och sitter bredvid brorsan i en skinnfåtölj och det är som ett kliva in i sjuttiotalet. Bajsbruna tapeter, mönstrade koppar och stora glasögon. Vi ser glada ut. Funderade en stund på barndomen. Jag minns den trots allt som bra, att mamma inte hade så mycket tid har fått mig att bli självständig, att hon inte packade mina gympakläder har fått mig att ta eget ansvar, att hon inte hjälpte till med flytt, ansökningar och annat pappersarbete har gjort mig modig och företagsam. Så, en uppväxt som inte präglas av tomtebolycka och en förälder som alltid löser saker kan vara en fördel, det handlar bara att se på det på det sättet. Och det fina är ju att det väljer vi ju helt själva. Halvfullt eller halvtomt liksom?

Min barndom har däremot skapat en drömmare i mig, en person som tror att det alltid är bättre hos någon annan, i ett annat hus, i en annan stad, i ett annat land, eller i en annans kropp. Jag tror det dels beror på en inre drivkraft som inte vill stanna upp en stund utan fortsätta att utvecklas och uppleva världen, men också avsaknad av inre ro och harmoni.  

Ett exempel på när drömmen blev verklighet och inte riktigt som jag hade tänkte mig är när jag for till USA;

Jag hade en Technics stereo med en cd spelare som hade plats för 19 skivor när jag gick i gymnasiet. Jag köpte den för pappas pensionspengar. När han gick bort så hamnade dom hos mig. Den kostade 19000kr och det var dyrt år 1991. Jag valde extra tjocka kablar så att ljudet skulle bli så bra som möjligt, stora JBL högtalare (jag kallade in min sånglärare till Expert för att avgöra om de fick godkänt eller inte, vi stod där inne och lyssnade på klassisk musik och blundade).  På vinylen spelades Nick Kershaw, Alphaville, Carola, Janet Jackson och många Madonna skivor. På CD hade jag Stone Tempel Pilots, Offspring, U2, Depeche Mode, Bad Religion, The Cure, Alanis Morisette och Nirvana. 

Vad jag älskade min stereo och vad jag älskade musik. Jag låg ofta på golvet med en högtalare på varsin sida om mitt huvud. Jag hade rutig flanellskjorta, slitna jeans och i hallen väntade DR Martin bootsen. Jag hade långt rakt hår med mittbena och kände mig svår och missförstådd, och kunde såklart identifiera mig med alla texter i musiken. Jag drömde om USA. Att jag skulle åka dit och leva livet, långt bort från den här lilla skitstaden. Långt bort från bruksmentaliteten och den hemska jantelagen. 

Jag svarade jag på en annons, en familj behövde hjälp med barnen i LA. Perfekt, jag bokade en flygbiljett och packade. Jag minns att jag skickade ut flyttvykort från posten till säkert 50 personer att nu har jag minsann flyttat. Till personer jag aldrig umgicks med, till folk på gatan. Nästan så att jag skulle kunnat stå och dela ut vid entrén på ICA, så stolt var jag. Adressen var cool och lång. 

Jag tog min freestyle med inspelade kassettband. Ena sidan U2 och andra sidan Alanis Morisette. Jag var 18 år och hade precis tagit körkort och älskade att köra bil. I familjens mercedes på highwayen mot Simi Valley där jag bodde spelade jag "Alive" med Pearl Jam på högsta volym och tänkte att dör jag nu spelar det ingen roll. Livet kan inte bli bättre. Allt kom ju till sin rätt, flanellskjorta och allt. 

Efter ca 2 månader började det nya livet som "mamma" bli mindre glamoröst och var inte som jag tänkt mig. Galna houseparties, vänner och konserter uteblev. Så, jag tog mina kassettband och åkte hem. Beställde en limo som fick hämta mig vid huset och köra mig i ca 45 minuter till flyplatsen i Los Angeles. Chauffören bar in mina väskor till gaten och jag betalade med mitt nya VISA. 

Här kände jag faktiskt fortfarande livet i mig : = ) 

Jag åkte hem och placerade mig mellan högtalarna igen, i fantasin fanns inga skrikande, snoriga ungar. I fantasin fanns bara jag, mina drömmar, U2 och en highway...

Ha en fin dag!

Ps. jag ser in i grannens tända köksfönster, de har en vacker kristallkrona och vitkaklade väggar från golv till tak. Lite NY känsla, snyggt som fasen!  Där går hon säkert runt med en kaffekopp som hon håller med båda händerna, det är rent och allt är i sin ordning. Ro och harmoni. Där har man det säkert väldigt, väldigt bra.......

X2000 finns inte längre!

Jag åker mycket tåg nu för tiden. Visste du att SJ inte har X 2000 längre? De heter numera SJ's snabbtåg. Jag vet inte exakt när de bytte men SJ har väl också insett att namnet X 2000 är så... ja....år 2000 liksom. Så nu sitter jag på SJ's snabbtåg mot Linköping.

I högtalaren säger den för dagen trevliga tågvärden (det heter tågvärd) att det är gratis internet på detta tåg. FÖR ALLA. Även för oss som åker baklänges i andra klass. Vi informeras också att detta är ett "testtåg" för gratis internet och att det bara är att logga på. Det visar sig att det handlar om 200 MB fri surf. Inte ens ett helt klipp med Johan Glans räcker det till (vilket är tur för mig...Jag vill ju inte falla i frestelse). Jaja. 200 MB är ändå ok kan jag tycka.

Konduktören (nä, just det - TÅGVÄRDEN) kommer för att kolla biljetter. Det visar sig då att en stackars sate betalat 200 spänn för att ha internet i andra klass. Tågvärden säger vänligt att SJ inte på förhand vet vilka tåg som kommer att ha gratis internet och att han dessutom inte kan spara sin "internetbiljett". Han är blåst helt enkelt.

Egentligen borde han ändå vara nöjd. Han åker i alla fall framlänges.

Jag ser framför mig hur ledningen på SJ sitter i ett rum klockan 05.00 på morgonen. De har möte. Inom cirka 30 minuter kommer de personligen ringa runt till de tåg som idag är utvalda att få testa gratis internet. De måste skynda sig. Snart går ju tågen.

De börjar ringa runt till de stackars ovetande medarbetarna på tågen. 

- Hej! Det är din chef! Idag är det ni som har gratis internet på ert tåg. Lycka till!
-----------------------------------
Helt ärligt köper jag inte det resonemanget. Klart de vet att det ska vara gratis internet på tåget. Det som förvånar mig mest är att killen som köpt internet för 200 spänn köpte förklaringen. Men å andra sidan. Är det värt 200 kr att eventuellt bli uttittad en hel tågresa bara för man råkar ha ett klagomål? Nä, antagligen inte...

Senaste gången jag åkte tåg lyssnade jag på en familj som körde klurisar (eller gåtor).

Den ena löd: Vet du vad det kallas när pensionärer promenerar?

Det var allt för idag!

Life's Good!

Ludde