Jag är precis hemkommen från min barndomsstad Sandviken. En snabbvisit för att hämta hem två skåp, tre trasmattor, en symaskin och en påse med "skrammel" från auktionen jag var på för några veckor sedan. Mamma bor ganska litet, så det var skönt för henne att slippa ha allt detta i hennes vardagsrum. Så, jag tog Ella, köpte en ny film, godis, frukt och körde dit. Det tar ca 2,5 timmar. Ella frågade vid Nacka om vi var framme snart. Hon frågade också vid Slussen om vi var framme snart. Sedan var det som att åka tåg, varje "hållplats" - Är vi framme snart!!! Jag sneglade på henne och ångrade att hon följde med, men hon gillar ju sin mormor...så vad gör man....
Resan gick trots allt bra och vi kom fram till en glad mormor. Ella älskar sin mormor, alltså sådär på riktigt! Det spritter i henne när jag säger att vi ska hälsa på henne. Mormor har tid för Ella och hon får all uppmärksamhet när de ses, dom målar, lägger pussel och leker affär. Och så får hon alltid en present och godis. Vi har tur med en sådan mormor, och för att inte tala om hennes gubbe Egon, han är drygt 80 år och sätter sig direkt i bilen och kör till mamma, bara för att få vara och kramas med Ella lite.
Mamma och Egon stojade med Ella så jag passade på och titta lite i gamla fotoalbum. Jag är fem år och sitter bredvid brorsan i en skinnfåtölj och det är som ett kliva in i sjuttiotalet. Bajsbruna tapeter, mönstrade koppar och stora glasögon. Vi ser glada ut. Funderade en stund på barndomen. Jag minns den trots allt som bra, att mamma inte hade så mycket tid har fått mig att bli självständig, att hon inte packade mina gympakläder har fått mig att ta eget ansvar, att hon inte hjälpte till med flytt, ansökningar och annat pappersarbete har gjort mig modig och företagsam. Så, en uppväxt som inte präglas av tomtebolycka och en förälder som alltid löser saker kan vara en fördel, det handlar bara att se på det på det sättet. Och det fina är ju att det väljer vi ju helt själva. Halvfullt eller halvtomt liksom?
Min barndom har däremot skapat en drömmare i mig, en person som tror att det alltid är bättre hos någon annan, i ett annat hus, i en annan stad, i ett annat land, eller i en annans kropp. Jag tror det dels beror på en inre drivkraft som inte vill stanna upp en stund utan fortsätta att utvecklas och uppleva världen, men också avsaknad av inre ro och harmoni.
Ett exempel på när drömmen blev verklighet och inte riktigt som jag hade tänkte mig är när jag for till USA;
Jag hade en Technics stereo med en cd spelare som hade plats för 19 skivor när jag gick i gymnasiet. Jag köpte den för pappas pensionspengar. När han gick bort så hamnade dom hos mig. Den kostade 19000kr och det var dyrt år 1991. Jag valde extra tjocka kablar så att ljudet skulle bli så bra som möjligt, stora JBL högtalare (jag kallade in min sånglärare till Expert för att avgöra om de fick godkänt eller inte, vi stod där inne och lyssnade på klassisk musik och blundade). På vinylen spelades Nick Kershaw, Alphaville, Carola, Janet Jackson och många Madonna skivor. På CD hade jag Stone Tempel Pilots, Offspring, U2, Depeche Mode, Bad Religion, The Cure, Alanis Morisette och Nirvana.
Vad jag älskade min stereo och vad jag älskade musik. Jag låg ofta på golvet med en högtalare på varsin sida om mitt huvud. Jag hade rutig flanellskjorta, slitna jeans och i hallen väntade DR Martin bootsen. Jag hade långt rakt hår med mittbena och kände mig svår och missförstådd, och kunde såklart identifiera mig med alla texter i musiken. Jag drömde om USA. Att jag skulle åka dit och leva livet, långt bort från den här lilla skitstaden. Långt bort från bruksmentaliteten och den hemska jantelagen.
Jag svarade jag på en annons, en familj behövde hjälp med barnen i LA. Perfekt, jag bokade en flygbiljett och packade. Jag minns att jag skickade ut flyttvykort från posten till säkert 50 personer att nu har jag minsann flyttat. Till personer jag aldrig umgicks med, till folk på gatan. Nästan så att jag skulle kunnat stå och dela ut vid entrén på ICA, så stolt var jag. Adressen var cool och lång.
Jag tog min freestyle med inspelade kassettband. Ena sidan U2 och andra sidan Alanis Morisette. Jag var 18 år och hade precis tagit körkort och älskade att köra bil. I familjens mercedes på highwayen mot Simi Valley där jag bodde spelade jag "Alive" med Pearl Jam på högsta volym och tänkte att dör jag nu spelar det ingen roll. Livet kan inte bli bättre. Allt kom ju till sin rätt, flanellskjorta och allt.
Efter ca 2 månader började det nya livet som "mamma" bli mindre glamoröst och var inte som jag tänkt mig. Galna houseparties, vänner och konserter uteblev. Så, jag tog mina kassettband och åkte hem. Beställde en limo som fick hämta mig vid huset och köra mig i ca 45 minuter till flyplatsen i Los Angeles. Chauffören bar in mina väskor till gaten och jag betalade med mitt nya VISA.
Här kände jag faktiskt fortfarande livet i mig : = )
Jag åkte hem och placerade mig mellan högtalarna igen, i fantasin fanns inga skrikande, snoriga ungar. I fantasin fanns bara jag, mina drömmar, U2 och en highway...
Ha en fin dag!
Ps. jag ser in i grannens tända köksfönster, de har en vacker kristallkrona och vitkaklade väggar från golv till tak. Lite NY känsla, snyggt som fasen! Där går hon säkert runt med en kaffekopp som hon håller med båda händerna, det är rent och allt är i sin ordning. Ro och harmoni. Där har man det säkert väldigt, väldigt bra.......
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar