Gott Nytt År!

40
37
29
28
22

Ja, där har ni antalet. Antalet blogginlägg  jag lagt upp per år sedan 2013. En stadigt fallande skala där det varje år blir färre och färre inlägg till  år 2017.

Jag kanske ska börja stanna upp en stund lite oftare igen, istället för stt låta mig dras med i all hets utan att reflektera? Eller jag kanske ska låta skalan fortsätta vara fallande?

Det lär vi ju märka 2018.

Tack för att du följer, gillar, kommenterar och delar!

Jag önskar dig ett riktigt Gott Nytt År!!

Ludde

Strömavbrott!

Jag fick ett meddelande på telefonen att vi tydligen hade strömavbrott.

När jag gick på gatan, mot vårt hus, i vårt kvarter var allt helt mörkt förutom i de hus där någon hunnit tända lite ljus. 

Riktigt mysigt måste jag säga!

Barnen kom hem innan jag kom hem. De hörde inte av sig om att strömmen hade gått och att allt var släckt. Istället hade de riggat diverse batteridrivna ljusslingor, luciakronor och ficklampor för att se något. 

När jag steg in igenom dörren var de mycket ivriga att visa mig hur de hade ordnat allt. De hade helt enkelt fokuserat på lösning direkt. De tyckte också att det var mysigt.

Direkt när jag kom hem tog jag ett beslut att om det nu ändå är strömavbrott så myser vi till det ytterligare genom att beställa pizza. Jag menar - vi är ju överlevare och vi behövde faktiskt mat. När det kommer till strömavbrott på Ingarö så vet man minsann aldrig hur länge de varar.

Sekunden efter mitt beslut kom strömmen tillbaka...

Så nu LÅTSAS vi att vi har strömavbrott och äter pizza ändå! 

Så det så!

Vårt låtsasströmavbrott kommer dock med vissa undantag. De är som följer:

- Wifi är tillåtet att använda

- Vi får ha tända lampor

- Det är ok att ladda det man behöver ladda

- Vi får absolut titta på TV om vi känner för det.

Det är MYSIGT med strömavbrott...

En månad av reflex-ion

I mitt förra inlägg la jag upp en film om vikten att bära reflex. I slutet av inlägget skrev jag att jag skulle återkomma till varför den kom till. Många av er vet historien redan så jag fattar mig kort (eftersom jag egentligen vill skriva om nåt annat).

Så här. Jag gjorde ett upprop i en grupp på Facebook där jag lyckades engagera väldigt många Ingaröbor i att sponsra till vår egna Ingaröreflex, utan reklambudskap, utan hjälp från företag, så vi kunde förse reflexlösa Ingaröbor med en schysst reflex med ett lokalt budskap. Vi skulle helt enkelt gå ihop och köpa reflexer till våra medmänniskor på ön som saknade en. Det hela resulterade i att 155 personer sponsrade med totalt 19980 kronor vilket gjorde att jag kunde beställa 3840 reflexer. Målet var 1000.... 

Mängden reflexer gjorde att jag kontaktade samtliga Ingarö grundskolors rektorer för att fråga ifall de ville dela ut Ingaröreflexen till samtliga elever. Alla var positiva till idén.

MEN

Jag ville inte att de skulle ge ut reflexen till eleverna med ett:

”Här har ni en reflex. Det är viktigt. Det vet ni ju. Sätt på den nu!”

Nä, jag ville att eleverna skulle VILJA ha en. Därför ”tvingade” jag lärarna att visa filmen/berättelsen för alla elever från åk 4 och uppåt. De som efter berättelsen ville ha en reflex, fick en. De som redan hade, eller som tyckte att de var odödliga, slapp. Det var DÄRFÖR berättelsen kom till. Utöver Ingarös grundskoleelever har filmen delats ca 60 gånger och visats för ca 7000 personer. Om filmen hjälper till att få människor att KÄNNA att de VILL ha en reflex så känner jag att filmen faktiskt spelat roll. Att NTF slängde upp den på sin Facebooksida och tänker använda den i sitt utbildningsmaterial gör inte saken sämre.

Men nog om det. 

Det jag EGENTLIGEN ville skriva var alla konstiga bieffekter som detta lilla (som blev större än jag trodde) projekt lett till i form av kunskap och nya relationer.

Grejen är den att när man delar ut nästan 4000 reflexer (jag har givetvis fått hjälp av frivilliga utdelare) träffar man en hel del människor. Eftersom det hela också ledde till en artikel i den lokala blaskan har det även resulterat i att folk känner igen mig. Helt okända människor kommer fram och pratar om det extremt heta ämnet REFLEXER!

Många har väldigt mycket att säga.

Jag har exempelvis fått lära mig att den typen av reflex jag bestämde att vi skulle ha (rund i hårdplast med ett snöre och en säkerhetsnål) inte alls är bra om man har hund. Snöret fastnar tydligen i kopplet. Jag har också fått lära mig att förutom reflexväst så är tydligen de där banden man slår runt armen eller benet är bäst. Att sätta den på vaden är det absolut bästa. Mina egna observationer säger dock att folk mest har dem ihoprullade på väskan, ville gör att de bara syns från ett håll...

En annan märklig bieffekt jag noterat är att Ingarö är patriotisk. Vi mot klabbet liksom. Eftersom jag är skåning känner jag igen mycket av mentaliteten när man väl kommer under ytan. Ingarö är fan som Skåne i vissa avseenden. Reflexen har på någon vänster spätt på detta tillhörighetsbehovet. Många vill verkligen ha Ingaröreflexen. Den smått briljanta copyn ”Vi syns på INGARÖ” (som Ingaröbon Annika kom på) hjälper ju så klart till. Detta är inte vilken reflex som helst. Detta är VÅR reflex. Som vi pröjsat själva och som dessutom har ett lokalt, talande och finurligt budskap - ”VI SYNS PÅ INGARÖ”. Men jag hade inte väntat mig alla dessa samtal och detta ”vill-ha-begäret”...det är ändå ”bara” en reflex... men ändå inte liksom....

Igår till exempel.

Då hämtade jag min dotter på skolan. Det var mörkt ute. Jag stod i hallen och in kom en mamma till ett annat barn. Eftersom jag sedan en månad tillbaka scannar ALLA människor på reflexer noterade jag direkt att mamman inte hade någon.

Jag räckte fram en Ingaröreflex (eftersom jag har fickorna fullproppade) och frågade henne:

- Har du fått en sån här?

Hon tvärstannade som om någon skjutit henne med en sån där stenbesvärjelse som drottningen i Narnia har. Sen sa hon mycket mycket ivrigt:

- Neeeeej! Men jag har FLERA GÅNGER försökt KÖPA min dotters som hon fick i skolan. Men hon har VÄGRAT sälja den till mig.

KÖPA...

- Okej, du verkar verkligen vilja ha en! Varsågod!

Hon sprack upp i värdens leende och tackade si så där 1000 gånger. Hon tog emot den som om reflexen vore en ömtålig julgranskula av tunnaste glas.

Jag hängde kvar i hallen medan mamman hämtade sin dotter och när hon efter några minuter kom tillbaka, fortfarande med ett leende från öra till öra, sa hon:

- Alltså på riktigt - du har verkligen gjort min dag. TACK!! Var det du som kom på idén? Jag har ju hört talas om det....

.... och vips var jag inne i en ny väldigt trevlig pratstund med en främmande mamma om reflexer. En mamma som faktiskt hade erbjudit sitt barn PENGAR för en reflex och det underbara barnet hade vägrat.

Mamman, likt mig och många andra Ingaröbor kommer att bära reflexen med stolthet i mörkret och vet ni vad - nästa år kör vi igen. Jag ser redan fram emot alla konstiga, roliga, intressanta och upplysande samtal inför ”INGARÖREFLEXEN 2018 second edition”.

Ingaröreflexen - First edition

Visa varandra att ni bryr er

Om du hellre vill lyssna (och titta) när jag berättar nedan berättelse så finns den i filmform här: 

Tänk på någon som du verkligen tycker om. Någon som betyder något för dig. Någon som du skulle göra ALLT för.

Ser du personen framför dig?

Om två veckor ska ni göra något riktigt roligt tillsammans. Ni bestämde det precis efter ni kommit tillbaka från sommarledigheten. Tiden har gått så långsamt sen dess. Sommar har gått över till höst. Men nu är det alltså bara två veckor kvar. 

Du vet redan exakt vad du ska ha på dig och du vill att dagen ska komma NU!!

Två veckor går. Dagen har kommit. ÄNTLIGEN!

Ni har bestämt att ni ska träffas vid Ingaröhallen klockan kvart över sex. Halv sex får du ett meddelande där det står:

"BARA 45 MINUTER KVAR!!!"

Du svarar:

"JAG VEEEEEET. SKA BLI SÅ KUL!!!"

Du är vid Ingaröhallen redan klockan sex.

Du ställer dig och väntar precis utanför, under taket, vid ingången. Det är mörkt. Det duggregnar. Den våta höstdoften blandar sig med kanelbulledoften från affären.

Ni skickar glada meddelanden till varandra fram och tillbaka. Stämningen är, redan innan ni ens träffats, på topp. 

Sen blir det tyst....

Kockan blir kvart över sex. Du väntar. Fortfarande tyst. Klockan blir halv sju. 

Du börjar frysa lite och går in i affären.

Du har inte fått något svar på dina meddelanden de senaste 30 minuterna. 

Tyst.

Du ringer. Inget svar.

Du går ut från affären igen. Det duggregnar fortfarande. Fortfarande inget svar...

Sen händer det något. 

Helt plötsligt kommer det massor med sms. 

Men de är inte från din vän... 

Du hör sirener som närmar sig i hög hastighet. Du får kalla kårar.

Allt går väldigt snabbt nu. Samtidigt går allt väldigt långsamt. Meddelanden fortsätter strömma in i din telefon. Du läser två. Det räcker.

Du känner hur du blir kallsvettig, yr och samtidigt helt förkrossad. 

I framtiden kommer du att komma ihåg detta ögonblick som det absolut värsta i hela ditt liv. Du kommer bära med dig det för evigt. Du kommer aldrig glömma. Du kommer att komma ihåg det där sista meddelandet. Du kommer att rysa varje gång.

Tiden kommer inte läka detta sår. Du kommer att känna skuld länge. 

Fast det inte var ditt fel.

Var rädd om dig själv. Var rädd om den du verkligen tycker om. Visa varandra att ni bryr er.

Bär reflex! Den räddar liv!

Berättelsen är skriven i syfte att höja medvetenheten kring att bära reflex. Sprid den gärna!

Min fru har alltid rätt

(Min fru tyckte att det räckte med rubriken i detta inlägg, men jag tyckte att det kanske skulle kunna uppfattas som lite tunt så jag skrev några rader till...)

För några månader sedan var jag i USA. När jag skulle gå igenom säkerhetskontrollen hälsar säkerhetskontrollanten med ett hyfsat glatt:

"How are you doing?"

Jag svarade med ett 

"I'm doing great! And how are YOU doing?"

Då svarar hon... lite oväntat (nu med ett jättestort leende);

"I'm living the dream man!!"

Varpå jag svarar tillbaka;

"Really?! Good for you!"

"Well It's all about perception man"

Då kunde jag bara le. 

Vi har olika verklighetsbild. Även om hon sa det med en skarp ironisk ton har hon en poäng. Om man tycker att man lever sin dröm, då gör man väl det. Ingen kan ta det ifrån en. För vi ser på saker och ting på olika sätt...

I helgen hade jag och min fru lite olika verklighetsbild...

(Fru. Smått aggresiv) 

- Du har ju inte moppat här!!

(Jag. Oskyldig som få) 

- Jo.

(Fru. Fortsatt aggressiv) 

- Neeej!

(Jag. Fortsatt oskyldig som få)

- Joooo.

(Fru. Tenderar till att bli aggresiv OCH dominant) 

- Alltså! Har du ens DAMMSUGIT här??

(Jag. Påhoppad och kränkt) 

- Det är ju klart jag har! Det gjorde jag ju INNAN jag moppade.

(Fru. Pekandes) 

- Men kolla här. Och här. Och här!!

(Jag. Med ett tappert försök att titta på min fru med hundögon... misslyckas) 

- Man kommer ju åt med moppen på ställen där inte dammsugaren riktigt kommer åt och då kanske det kommer ut nån liten minidammtuss från hörnen.

(Fru. Som om hon försöker syna mig som att jag bluffat i poker och 2000 spänn ligger i potten)

- Du HAR inte moppat

(Jag. Ännu mer kränkt samtidigt som det börjar gå upp för mig att hon kanske har ett ess i rockärmen)

- JO JAG HAR MOPPAT!!! OCH JAG HAR DAMMSUGIT OCKSÅ!!!

(Fru. Lugn som en filbunke, huvudet på sned med ett leende som är svårtolkat)

- Jaha, men då har du inte gjort det med kärlek...

(Jag. Inser att det inte är poker vi spelar utan ett helt annat spel som jag aldrig spelat eller ens hört talas om för den delen)

- Nej, ok. Jag erkänner. Jag moppade faktiskt inte med kärlek.

(Fru. Triumferande)

- Jag visste det!

"Moppa med kärlek"

Jag måste faktiskt erkänna att detta är en helt ny dimension av verkligheten för mig.... 

moppa med kärlek....

Men hon har en poäng min fru. Faktum är att hon är i samma klass som Yoda (du vet, han den där lille gröne Jedin i Star Wars). Han sa;

"Do or do not. There is no try."

Min fru har tagit Yodas vishet snäppet längre:

Do with LOVE or don't do it at all.

Och hon har ju rätt... Min fru har alltid rätt...

(Jag. Skrivandes. Med horn i pannan)

Disclaimer: Inlägget var sponsrat av min fru som betalt en oansenlig summa pengar för både rubrik och avslut på inlägget.

 

Känslor på en flygplats

Flygplatser!

Arrivals. Departures. Besöka. Lämna. Kära återseenden. Ledsamma avsked. Taxichaffisar.

Jag hänger en del på flygplatser och varje gång slås jag av hur mycket känslor som forsar just där. De enda som verkar helt nollställda är den obligatoriska raden av taxichaufförer som ser allmänt uttråkade ut. Även om "uttråkad" kanske är en känsla?!

Jag märker av känslorna, främst i ankomsthallen. Människor står med sina barn, sin släkt eller helt själva. Vissa har en blomsterkvast, andra har nån välkomstskylt eller ballong. 

Alla dessa väntande människor (utom möjligtvis taxichaufförerna) som står där i ankomsthallen har något gemensamt.

EN LÄNGTAN. De längtar. De längtar efter att få träffa någon som betyder något alldeles särskilt för dem. Någon som de varit separerade från lite för länge. Oavsett om de varit ifrån varandra nån dag, vecka, månad eller år, så har det helt klart gått för lång tid.

Att se hoppet i allas ögon så fort de automatiska dörrarna går upp är smått magiskt.

När just deras "person" kommer ut genom dörrarna är det ännu mer magiskt. Känslorna är "all over the place". Glädjetårar rinner. Människor skrattar. Man kramar varandra. Energin slår i taket. Ibland står de några meter från varandra och bara iakttar varandra som om de står i en dröm. De tror inte att det är sant - ÄNTLIGEN! 

Många passagerare som inte har någon som tar emot i ankomsthallen brukar givetvis bara gå förbi. Jag, stannar upp en stund, och insuper lite Oxytocin. Det mår man bra av har jag hört :-) 

Sen har vi då avgångshallen. Jag har skrivit om en avgångshall i ett tidigare inlägg "En pappa vinkar adjö" (läs det här om du inte har nåt bättre för dig: http://stannauppenstund.blogspot.se/2016/11/en-pappa-vinkar-adjo.html?m=1), och jag tror jag inte har så mycket mer att tillägga där. Känslorna är "all over the place" där också men längtan byts ofta ut mot en ännu starkare längtan. 

En längtan till nästa gång man ska ses. Med den stora skillnaden att när det är i avgångshallen så vet man att det kommer att dröja. 

Ibland vet man hur länge. 

Ibland inte. Oavsett om de kommer att vara ifrån varandra nån dag, vecka, månad eller år, så är det helt klart för lång tid.

Kram på er!

På charter i främmande land

Först och främst måste du har vissa saker klart för dig.

1. Vår familj har aldrig tidigare åkt med charter.

2. Jag har sjukt mycket fördomar kring hela chartergrejen. I stort sett samtliga fördomar stämmer givetvis och är till största delen djupt rotade från en viss svensk film. Därför kan det eventuellt komma några referenser från denna film i detta inlägg. Det är inte säkert, men eventuellt.

De som delade hotell med oss var bland andra:

- De tre svenska tjejerna. Där två av dem nog var tvillingar och den tredje var deras "ledare"

- Rysstyskarna. En ganska usel kombo som både trängde sig i kön OCH paxade solstolar sjukt tidigt på morgonen.

- De vanliga tyskarna. De paxade BARA solstolar sjukt tidigt på morgonen men höll sig i kön. Faktum är att tyskar nog är näst bäst i världen på att köa, efter svenskarna så klart.

- Ryssarna. Det är lite oklart om de paxade stolar (antagligen), men nåt követt fanns inte någonstans i deras gener. Vattenmelon verkade också vara något som ryssarna gillar. De åt vattenmelon i sanslöst kopiösa mängder.

- Findus. Med all sannolikhet en tysk som hade en grönrandig tröja precis likadan som Pettsons katt Findus.

- Dockan. Otroligt stylad hela tiden oavsett om hon var i restaurangen eller på stranden.

- Dockans pojkvän. Gjorde fina armhävningar på stranden medan dockan tittade på och såg stylad ut.

- Småspillarna. De där små barnen som fick hämta dricka ur drickaautomaten själva och gick i ultrarapid tillbaka till bordet med fyllda glas, som de inte ville spilla ur...ingen lyckades på hela veckan.

- Svenska familjen (inte vår). De som var fastklistrade vid poolen samtliga dagar från soluppgång till solnedgång och njöt av att de hade "all inclusive".

Om vi börjar med tyskarna och rysstyskarna.

Dag ett var vi helt rökta. Inte en solstol så långt ögat kunde nå. 

Vi fattade direkt att drastiska åtgärder krävdes. Vi var helt enkelt tvungna att anpassa oss till den "lokala kulturen" när det kom till solstolspaxning.

Dag 2-7 gick jag upp 7.30, traskade ner till pool eller strand (vi varierade lite) och kilade fast handdukar på fyra opaxade stolar (tyskarna och rysstyskarna var nere ungefär samtidigt med famnen full av handdukar så jag sa "Guten morgen" till alla. Alla svarade på tyska).

Framåt tiorycket när vi ätit frukost kunde hela familjen traska ner till de bästa stolarna och titta på de orutinerade stackarna som letade stolar för de inte förstått "kulturen". Fin underhållning måste jag säga...

Ta seden dit man kommer.

Vi åkte lokalbuss också. Ni vet - LOKALBUSS. Den skulle ta oss till närmsta stad.

Du ser den framför dig va? LOKALBUSSEN som går på Kreta. Insup den liksom.

Den skulle gå 9.05. Alltså. Den skulle gå 9.05 i GREKLAND.

Ok. Svenskar som vi är kom vi till hållplatsen 8.55. Vi hade förberett oss noga med Resorb, solbrillor och massor av vatten... Eller vi och vi. Min FRU hade förberett... Vi skulle ju ändå åka lokalbuss...

Bussen kom 9.06 (möjligt att min klocka gick en minut före) och det var inte vilken buss som helst. Det var en RIKTIG buss. Du vet en sån som du åker till Romme med. Eller en sån som går mellan Jönköping och Göteborg. 

Alltså en sån buss med bagageutrymme nertill och en ljuvlig fungerande AC.

Mina fördomar krossades totalt. AC är ganska skönt när det är 38 grader ute.

När jag insåg allt detta steg förväntningarna rejält när vi satt oss ner och spänt fast bältet. Dessvärre slogs de ner lika snabbt som de steg... ingen Wifi. Så min slutsats med denna lilla upplevelse är att AC i fin buss är INTE lika med att det finns wifi. Good to know.

Väl framme i närmsta stad insåg vi... Eller vi och vi... min FRU insåg ganska snabbt att det var liiiiiiiiiite för varmt för att promenera i stadsmiljö. Vi åt därför bara lunch och åkte tillbaka ganska omgående. Lunchen bestod av Kalamares (friterad bläckfisk). Barnen tyckte dock att de såg "för verkliga" ut, så det blev ingen höjdare det heller...

När vi kom tillbaka till hotellet kom vi på att vi inte paxat några solstolar...Det blev till att sitta på plastcaféstolar vid poolen den eftermiddagen.

I ett blogginlägg för jättelängesedan tog jag upp vissa undantag när en svensk pratar med en främmande människa frivilligt. Ett av dessa undantag lyder "när en svensk träffar/hör en annan svensk utomlands". Då är det HELT OK för svenskar att helt plötsligt prata med andra svenskar man inte känner. 

Detta hände oss på restaurangen i den jättevarma staden med de lite för verklighetstrogna Kalamaresarna.

Bredvid oss satte sig ett par i övre medelålder (alltså äldre än vi) ner för att ta något att dricka. De var från vårt hotell. Vi såg det på "all-inclusive-banden" på deras handleder.

Från ingenstans vänder sig kvinnan om till mig och avbryter vår familjelunch och säger:

- Alltså förlåt alltså... men jag måste bara få veta. Var kommer du ifrån?

(Jag gissar att hon hört min ljuva skånska stämma)

Iskall som jag var (även om det var varmt) svarade jag utan att tveka:

- Sundsvall

Hon blev helt ställd..

- jahaaaaa?.... Sundsvall....????

(Helt ärligt så tror jag inte att hon visste var sjutton Sundsvall ligger)

- Nä, jag kommer från norra Skåne faktiskt... 

- Jaha! (Hon visste nog var Skåne ligger, men med tanke på fortsättningen på denna konversation har hon nog ALDRIG varit där eller pratat med en skåning heller för den delen). För du låter EXAKT likadant som min systers man som är från Jönköping...

Här kan jag ha överreagerat en smula för mitt spontana svar kom direkt och det kom som en aggressiv giftpil.

- NEJ DET GÖR JAG INTE. Jag låter INTE som din systers man som är från Jönköping.

- Jo, exakt likadant, envisades hon.

......

Jag tror inte att jag ska skriva mer vad som hände och vad som sades och inte sades i denna konversation, men två saker är jag säker på.

HON vet ingenting om någonting utanför Stockholm och JAG låter INTE som nån från Jönköping (och inte som de där som gör reklam för Sväääjelotten heller för den delen). Alla som tycker det har fel.

Fel fel fel!

Som om lunchen inte var förstörd redan, med de lite för verklighetstrogna kalamaresarna. Nej, då ska man minsann bli förolämpad på sin lunch också.

Ja, och det får sammanfatta vår första charterresa med all inclusive med familjen till Kreta. Vi kan nog tänka oss det igen. Ganska mysigt faktiskt - om man får en solstol... och overklighetstrogna kamalares...

Det här är Gammel-Inga

Det här är Gammel-Inga!

 


Ibland är Gammel-Ingas gardin nerdragen. Då sover hon.
Ibland är gardinen uppdragen. Då vaktar hon rummet.
Gammel-Inga är ett av min yngsta dotters finaste minnen. Förut var hon min yngsta dotters gammelmormor. Idag är hon mer som ett skyddshelgon i form av en bild på väggen med tillhörande gardin.

Min yngsta dotter har inte träffat Gammel-Inga jättemånga gånger. Mest på högtider. Hon dog för fyra år sedan, två dagar innan sin 100-årsdag, när min dotter var 3 år.

Gammel-Inga var som en "reservmormor" för mig på äldre dagar, även om hon var min frus mormor egentligen. Hon förstod mig. Hon var från Skåne. Det hjälper ju en del ;-). Jag hade privilegiet att känna Gammel-Inga i 14 år.

Även om min yngsta dotter inte specifikt kan plocka fram något eget minne från Gammel-Inga är berättelserna från oss många. Alla fyllda med glädje. Alla fyllda med värme. Berättelserna har gjort att Gammel-Inga fortfarande lever. Hon finns här, för hela vår familj. Som ett helgon - på riktigt. Min yngsta dotter saknar henne väldigt mycket och pratar ofta om henne. Det har hon gjort hela tiden. Jag tycker att det finns något genuint fint med det. Äkta fin kärlek till någon som gjort ett av de största intryck en människa kan göra - Finnas kvar, på riktigt, utan att vara närvarande och utan att ens leva.

En fråga som nog aldrig ställts på en pizzeria

Det var på midsommardagen. Vår familj hade firat Midsommar traditionsenligt på Ingarö i strålande sol.

Dagen efter firade vi lite till, lite lugnt så där.

På väg hem var det några i familjen som ville ha något i magen. Pizzerian i Brunn var öppen. Brunn är, för dig som inte vet, HUVUDORTEN på Ingarö. Här finns en affär, en mack och en pizzeria... och en rondell... och en busshållplats... och en återvinningsstation.

Vi gick in på pizzerian. Fyra glada herrar tog emot. Barnen satte sig ned medan jag beställde.

I samband med att jag beställde, kom frågan. Frågan jag aldrig fått förut. En fråga som visar medmänsklighet. En fråga som den stackars pizzabagaren numera nog TVINGAS ställa.

Jag hade aldrig fått den förut. Inte som vuxen och jag lovar dig att mina föräldrar aldrig fått den heller när jag var barn.

Medan jag betalade vid kassan, smyger Herr Pizzabagare upp två godisklubbor väldigt diskret vid kassan. Barnen anar ingenting.

Han tittar på mig och med sin blick får han mig att böja huvudet nedåt så jag ser klubborna. Sen kommer frågan;

- Får de?

Jag ler. Han frågade mig om tillåtelse för att ge mina barn varsin klubba. På en pizzeria. EN KLUBBA. PÅ EN PIZZERIA.

Det är ju för fan tradition att barnen får varsin en klubba på pizzerian. Det är ju därför de följer med. Eller?

Men han frågade. Han respekterade mig och att det faktiskt var söndag (och inte lördag).

Mitt svar:

- Absolut

Han log tillbaka, gick ut framför kassan och fram till barnen vid bordet;

- Varsågod tjejer.

- TACK!!

Han frågade mig om tillåtelse för att ge mina barn varsin klubba. På en pizzeria. EN KLUBBA. PÅ EN PIZZERIA.

Jag är fortfarande i chock! Positiv chock!

God fortsättning på Midsommaren gott folk!

Ungjävel!

Ok! Jag erkänner! Rubriken till detta inlägg var lite för brutalt. Det är ju inte hennes fel. Hon är helt enkelt för smart för mig.

Så vad sägs om att vi från och med nu titulerar inlägget som "Min dotter - den smarta"? 

Ok?

Min yngsta dotter kollar väldigt sällan (HOST HOST) på Youtube. Där har hon snappat upp att man kan göra egen glass.

Min yngsta dotter älskar glass. Och eftersom hon älskar det så mycket fick vi leta upp de där gamla plastglassformerna från IKEA som vi köpte a long long time ago för att hon skulle prova.

Glassreceptet var enkelt. Frusna bär som krossas varsamt blandat med vaniljyoghurt och sen in i frysen.

Hon fixade allting själv. Krossade bär, hällde yoghurt, kollade klockan och väntade exakt den tid som det skulle ta för yoghurten att bli en kall mumsig glass.

När tiden var inne visste inte stoltheten gränser. Glassen mumsades i direkt och fick ett mycket högt betyg.

Detta var i helgen. 

Vår regel hemma säger att på helgen kan man få ta en (eller två) glassar om man vill...

I måndags ringde klockan 05.50. Min yngsta dotter flög upp ur sängen och tjoade högt som sjutton;

- JAG VILL ÄTA GLASS TILL FRUKOST!!

Jag svarade med ett ganska trött men välriktat hånleende;

- Glöm det!

- Men pappa.... den är ju gjord av yoghurt och bär...

Mitt svar på detta;

-......

Så hon fortsatte;

- Så jag tar en glass till frukost pappa...

Jag;

-......

Hon;

- mmmm den är supergod. Jag måste göra fler glassar i eftermiddag när jag kommer hem från skolan så jag har frukost hela veckan...

Jag;

-....

Alltså UNGE! Hon har KRINGGÅTT systemet. Hon har gjort det legitimt att, inte bara äta glass på vardagar, nääää då - utan till FRUKOST på vardagar - och jag kan bara se på!

(I hemlighet älskar jag hennes banor att tänka i. Fullkomligt ÄLSKAR... men säg inte det till nån... snart kommer hon väl på nåt sätt att få godis till middag också...)

"Han pratade skånska" & "Gylfen"

Jag hänger en hel del i Göteborg nuförtiden. Jag håller utbildningar där och när september är förbi kommer sisådär 400 personer förhoppningsvis känna sig tryggare och mer medvetna i sitt servicearbete än innan jag gick in i rummet... förhoppningsvis.

I min ständiga strävan att göra saker bättre delar jag alltid ut utvärderingar efter mina utbildningar. Jag tvingar ingen att skriva. Det är frivilligt. Ändå skriver nästan alla.

En av frågorna lyder "Vad tyckte du var bäst med utbildningen?".

Ni ser två av svaren på denna fråga i rubriken till detta inlägg, från mitt senaste tillfälle i Göteborg:

"Han pratade skånska"

"Gylfen"

För det första - underskatta ALDRIG kraften i den skånska dialekten! 

Eller?

Alltså helt ärligt - jag vet inte hur jag ska tolka svaret, men kände att "ok, den här personen har inte lärt sig något alls om själva innehållet i utbildningen men kanske kan uttala bokstaven R bättre. Alltid nåt..."

"Gylfen"....

"Gylfen" är en kommentar som jag aldrig fått förut. Och faktum är att jag ska se till att jag aldrig får den igen.

Vid ett tillfälle under utbildningen sa jag till gruppen att "vi ska inte vara de som tittar ner. Vi ska alltid vara de som tittar upp, ge våra medmänniskor ett leende och ett hej. Alltid!".

I kombination med delen "... vi ska inte titta ner", visade jag med hängande huvud hur jag menade. Jag tittade alltså ner.

Det var då jag såg det. MIN GYLF VAR ÖPPEN!

Då hade det gått en timme.

Spontant utbrast jag "men vad i hela helsefyr!! MIN GYLF ÄR JU ÖPPEN." (ok, jag kanske sa något annat än helsefyr, men ni fattar).

Jag fortsatte (ytterst spontant och waaaaay of från mitt "manus");

- Ja ni ser, ibland kan det faktiskt vara BRA att titta ner. Man vet ju aldrig. Ens gylf KAN ju faktiskt vara öppen...

Gruppen brast ut i ett spontant nervöst skratt...

Jag vände ryggen till och knäppte gylfknappen som vackert syntes.

Sen vände jag mig mot deltagarna igen, smått varm och rosig om kinderna och utbrast;

- Nu har vissa av er här inne suttit här i en timme och inte lyssnat på ett ord av vad jag har sagt. Ni har varit upptagna med hur pinsamt det är att föreläsarens gylf är öppen. Varför sa ni inget?

Då svarar faktiskt en person (vilket betyder att jag hade rätt... personen hade inte lyssnat);

[skrattandes] - Nä, det skulle bli pinsamt då....

Jag: [med glimten i ögat]- OK, tack! Det känns verkligen mycket bättre nu...inte alls pinsamt...

Denna LILLA incident verkade ha gjort någons dag. Så pass att personen faktiskt skrev det i utvärderingen... tur att det bara är jag som läser dem...

När jag insåg krisen och det faktum att gylfen var öppen bredde jag på ordentligt. Jag lät mig inte slås ner. Jag gjorde värsta grejen av det på ett sätt som blev kul och inte pinsamt (för dem).

Men frågan är;

Hade DU (som deltagare) sagt något?

Föräldrar - hur tänker ni egentligen?

Vissa föräldrar har tappat förståndet helt och  hållet verkar det som. 

Jag har en vän som känner en förälder som har en annan vän som känner föräldern som detta handlar om.

I enlighet med vissa riktlinjer och etiska policys bör den här föräldern kanske tänka till ett steg till innan den bryter mot denna globala regel. Tänk bara vad som skulle kunna hända annars?

I detta läge har ju du ingen aning om vad jag pratar om eftersom jag har en förmåga att komma till min poäng väldigt sent in i mina texter. Men håll ut. Eventuellt kommer det en poäng snart.

Så här: vad jag har HÖRT så ber den här förälderns barn om en godis EN MÅNDAG. 

En MÅNDAAAAG!

Föräldern säger nej.

Barnet ber igen (fortfarande på samma dag - en måndag).

Föräldern säger nej.

Barnet ger upp.

Barnet går till sitt rum och leker och har glömt hela grejen. Barnet kommer på den briljanta idén att leka med lera. Barnet får inte upp locket på lerburken. Barnet går ut till föräldern för att be om hjälp.

Då står FÖRÄLDERN och ÄTER godis från en gottepåse!!! 

EN MÅNDAG!!

Alltså vissa föräldrar alltså... skäms på mi...jag menar; skäms på ER!!

Glad Påsk från Bänkta!

Det här är Bänkta.

Bänkta är en gräsklippare.

Bänkta är född i Husqvarna.

Bänktas jobb är att kippa gräs.

På fritiden klipper Bänkta gräs.

Bänkta tycker om Påsken.

Bänkta firar Påsken med att klippa gräs.

Bänkta tycker att hon pyntat sig fint till Påsk.

Bänkta sprider glädje (och en hel del funderingar ifall Bänktas ägare är riktigt frisk) i kvarteret.

Gör som Bänkta - fria Påsken med stil!

Glad Påsk!

Dagens middagskonversation

Jag ville bara meddela att vi i familjen idag under middagen samtalade om olika saker.

Någon sa:

- Potatis

En annan sa:

- Stäng av TVn!

En tredje sa:

- Blomkruka

En fjärde sa:

- Bä bä vita lamm

En av de absolut roligaste middagskonversationer vi haft på länge. Vi vek oss av skratt!

Ja just det, vi hade några regler också. Vi skulle ha munnen öppen och vi fick inte röra på läpparna eller tungan (tungan måste alltså vara helt still)!

Rekommenderas ej vid närvarande av utomstående som man vill lära känna bättre...Det kan lätt misstolkas om den andra personen ej hört reglerna...

Ludde

PS. Du provade, eller hur?! DS.

Stockholm 14.53 den 7 april 2017

Den 7e april 2017, klockan 14.53, befann jag mig på T-centralen. Precis då, några våningar upp, hände något fruktansvärt. Där och då får jag ett sms av min fru som lyder; "Vars Ä du?" 

Hon var glad. Hon skulle gå på AW med två vänner på At Six som ligger vid Kulturhuset i centrala Stockholm. Jag tolkade hennes sms som "norrländskt" och svarade (14.53); "Jarsh ä på täje-cäentaaaalän" (jävligt norrländskt enligt mig), helt ovetandes om vad som hände ovan jord.

Först 20 minuter senare såg jag vad som hänt. Det dröjde ytterligare några timmar innan jag insåg att jag faktiskt var där när det hände, även om jag var några våningar ner i säkerhet i t-banan. 

Rykten om skottlossning vid Fridhemsplan gjorde att min fru låstes in på sitt kontor som ligger där. Allt stängdes ner. Hela stan. Det blev tydligare och tydligare att det som hänt på vår älskade Drottninggatan inte var en olycka.

Med de simultana angreppen i Paris färskt i minne (där terrorn slog till på tre (?) platser ungefär samtidigt) började oron över min frus situation bli ganska markant. Skulle samma hända nu? Jag följde rapporteringen, som bestod av fakta och rykten, minut för minut i timmar.

Samtidigt kom rapporter om nära vänner som arbetar i närheten eller som råkade, av annan anledning, befinna sig på eller nära Drottninggatan. Ingen fysiskt skadad, men deras chock i att bevittna detta kaos på nära håll, var gripande. Mycket gripande! 

Fan - det är ju mina vänner!!

Det strömmade även in rapporter av vänner som markerade sig "i säkerhet" på Facebook. Fler och fler. Men min upplevelse var att min fru inte var säker så länge hon var kvar i stan. Det tog ytterligare någon timme innan skottlossningen vid Fridhemsplan dementerades och folk runt Fridhemsplan började släppas ut. Min fru stannade dock inne någon extra timme.

Hon kom hem till sist. Tack vare en ängel som skjutsade henne. Mina vänner kring Centralen kom också hem till slut efter en av deras värsta dagar i livet.

Men några personer kom inte hem denna dag. Deras nära och kära får aldrig se dem mer. Ännu fler blev skadade. De kommer förhoppningsvis hem, men ärrade för livet. Likaså deras vänner och familj. Det är så otroligt mycket lidande och sorg.

Mina tankar går till alla som på något sätt drabbats av detta. Direkt eller indirekt.

Min djupaste respekt går till de tusen och åter tusen som blixtsnabbt agerade på något sätt. 

Som erbjöd min fru skjuts. 

Som öppnade sina hem. 

Som erbjöd all kärlek för människor de inte känner. 

Som den där 15-åringen som jag läste om på Instagram, som satt på ett tåg på centralen, bredvid en sexåring som precis blivit lämnad där av sin pappa för att barnet skulle fira Påsk i Skåne. I kaoset som rådde utanför tåget tog 15-åringen hand som den skräckslagne sexåringen på bästa sätt och såg till att barnet fick kontakt med sin pappa.

Som den uniformerade, tungt beväpnade polis som hjälpte en gammal dam över vägen.

Som alla andra poliser, vårdpersonal och privatpersoner som gjorde andra hjälteinsatser.

Historierna om kärlek och omtanke är många många fler än den där hemska historien om lastbilen. Historierna om omtanke och om kärlek kommer att vinna. De kommer att berättas länge. Inte bara för hur människor hjälpte varandra i Stockholm den 7e april 2017 utan även de historier framåt när vi kommer att stå upp för varandra nästa gång något händer. Och nästa gång. Och nästa gång.

Kärleken kommer ALLTID att vinna!

Kärleken kommer ALLTID att vinna!

Kärleken kommer ALLTID att vinna!

Det kommer inte sluta bra

Detta är mitt första inlägg som inte är självupplevt. Detta är alltså min första (men antagligen inte sista) berättelse som är skriven från ingenstans. 

Just denna berättelse är lite sorglig. Nästa gång kanske det blir nåt annat. Jag tar det lite som det kommer.

Kommentera gärna. Ha en fin lässtund.

Det kommer inte sluta bra

Två tjejer satt på en bänk tillsammans med sin pappa. De pratade om livet. Tjejerna var unga. Inte ens tonåren var nådda. 

Pappan hade precis fått ett svar som ingen av dem ville att han skulle få. Från nu och framåt skulle hans minnen sakta men säkert tyna bort. Minne efter minne. Plats efter plats. Person efter person. Tanke efter tanke.

Han försökte förklara detta för sina barn med hjälp av liknelser. En uppblåst ballong som sakta tappas på luft och som till slut är så skrumpen att man bara vill slänga den. En telefon som man tappar i marken flera gånger utan att ha gjort någon back-up. Eller som deras egna gammelmormor, som de aldrig kände, som gick samma öde till mötes.

Tjejerna ville förstå men det gick inte in. 

Pappan satt ju där på bänken och var deras pappa. Han hade ju koll. Han var fokuserad. Han var allvarlig. 

Samtidigt hade han väldigt ledsna ögon. Han var kärleksfull. Han pratade långsamt. Han darrade på rösten.

Han ville verkligen få dem att förstå. Men det gick inte. Det spelade inte någon roll hur många liknelser pappan radade upp. Eftersom inget ännu hade förändrats, kunde tjejerna inte ta in det. Det var ju DERAS pappa. Deras pappa som alltid funnits där för dem. Som alltid visat att han brydde sig. Som alltid kom ihåg alla egenheter som de båda önskade i olika sammanhang. 

Vaddå? Skulle det inte förbli så?

Helt otänkbart.

Dagarna gick. Veckorna gick. Månaderna gick. Åren gick.

Tjejerna blev tonåringar. Deras pappa behandlade dem inte som det. De blev behandlade som den dagen då de satt på bänken för många år sedan. Han försökte förklara vad som skulle hända. Skillnaden nu var att tjejerna visste. Men inte han...

Ballongen började bli väldigt skrynklig. Det gick inte längre. Pappan var tvungen att flytta. Flytta till en plats där han kunde bli omhändertagen utifrån det som han verkligen behövde.

Tjejerna besökte pappan ofta. Väldigt ofta. Så ofta de kunde.

Men inte tillräckligt ofta. Pappans minnen av sina två tjejer, som inte nått tonåren, började i rask takt, även de, tyna bort. 

En dag kom tjejerna till stället där pappan bodde. Allt var glömt. Tjejerna var inga personer som pappan kände igen. De var främlingar. Kärleksfulla främlingar med ledsna ögon, som talade långsamt med darrande röst.

Slut!