Det kommer inte sluta bra

Detta är mitt första inlägg som inte är självupplevt. Detta är alltså min första (men antagligen inte sista) berättelse som är skriven från ingenstans. 

Just denna berättelse är lite sorglig. Nästa gång kanske det blir nåt annat. Jag tar det lite som det kommer.

Kommentera gärna. Ha en fin lässtund.

Det kommer inte sluta bra

Två tjejer satt på en bänk tillsammans med sin pappa. De pratade om livet. Tjejerna var unga. Inte ens tonåren var nådda. 

Pappan hade precis fått ett svar som ingen av dem ville att han skulle få. Från nu och framåt skulle hans minnen sakta men säkert tyna bort. Minne efter minne. Plats efter plats. Person efter person. Tanke efter tanke.

Han försökte förklara detta för sina barn med hjälp av liknelser. En uppblåst ballong som sakta tappas på luft och som till slut är så skrumpen att man bara vill slänga den. En telefon som man tappar i marken flera gånger utan att ha gjort någon back-up. Eller som deras egna gammelmormor, som de aldrig kände, som gick samma öde till mötes.

Tjejerna ville förstå men det gick inte in. 

Pappan satt ju där på bänken och var deras pappa. Han hade ju koll. Han var fokuserad. Han var allvarlig. 

Samtidigt hade han väldigt ledsna ögon. Han var kärleksfull. Han pratade långsamt. Han darrade på rösten.

Han ville verkligen få dem att förstå. Men det gick inte. Det spelade inte någon roll hur många liknelser pappan radade upp. Eftersom inget ännu hade förändrats, kunde tjejerna inte ta in det. Det var ju DERAS pappa. Deras pappa som alltid funnits där för dem. Som alltid visat att han brydde sig. Som alltid kom ihåg alla egenheter som de båda önskade i olika sammanhang. 

Vaddå? Skulle det inte förbli så?

Helt otänkbart.

Dagarna gick. Veckorna gick. Månaderna gick. Åren gick.

Tjejerna blev tonåringar. Deras pappa behandlade dem inte som det. De blev behandlade som den dagen då de satt på bänken för många år sedan. Han försökte förklara vad som skulle hända. Skillnaden nu var att tjejerna visste. Men inte han...

Ballongen började bli väldigt skrynklig. Det gick inte längre. Pappan var tvungen att flytta. Flytta till en plats där han kunde bli omhändertagen utifrån det som han verkligen behövde.

Tjejerna besökte pappan ofta. Väldigt ofta. Så ofta de kunde.

Men inte tillräckligt ofta. Pappans minnen av sina två tjejer, som inte nått tonåren, började i rask takt, även de, tyna bort. 

En dag kom tjejerna till stället där pappan bodde. Allt var glömt. Tjejerna var inga personer som pappan kände igen. De var främlingar. Kärleksfulla främlingar med ledsna ögon, som talade långsamt med darrande röst.

Slut!