"Han pratade skånska" & "Gylfen"

Jag hänger en hel del i Göteborg nuförtiden. Jag håller utbildningar där och när september är förbi kommer sisådär 400 personer förhoppningsvis känna sig tryggare och mer medvetna i sitt servicearbete än innan jag gick in i rummet... förhoppningsvis.

I min ständiga strävan att göra saker bättre delar jag alltid ut utvärderingar efter mina utbildningar. Jag tvingar ingen att skriva. Det är frivilligt. Ändå skriver nästan alla.

En av frågorna lyder "Vad tyckte du var bäst med utbildningen?".

Ni ser två av svaren på denna fråga i rubriken till detta inlägg, från mitt senaste tillfälle i Göteborg:

"Han pratade skånska"

"Gylfen"

För det första - underskatta ALDRIG kraften i den skånska dialekten! 

Eller?

Alltså helt ärligt - jag vet inte hur jag ska tolka svaret, men kände att "ok, den här personen har inte lärt sig något alls om själva innehållet i utbildningen men kanske kan uttala bokstaven R bättre. Alltid nåt..."

"Gylfen"....

"Gylfen" är en kommentar som jag aldrig fått förut. Och faktum är att jag ska se till att jag aldrig får den igen.

Vid ett tillfälle under utbildningen sa jag till gruppen att "vi ska inte vara de som tittar ner. Vi ska alltid vara de som tittar upp, ge våra medmänniskor ett leende och ett hej. Alltid!".

I kombination med delen "... vi ska inte titta ner", visade jag med hängande huvud hur jag menade. Jag tittade alltså ner.

Det var då jag såg det. MIN GYLF VAR ÖPPEN!

Då hade det gått en timme.

Spontant utbrast jag "men vad i hela helsefyr!! MIN GYLF ÄR JU ÖPPEN." (ok, jag kanske sa något annat än helsefyr, men ni fattar).

Jag fortsatte (ytterst spontant och waaaaay of från mitt "manus");

- Ja ni ser, ibland kan det faktiskt vara BRA att titta ner. Man vet ju aldrig. Ens gylf KAN ju faktiskt vara öppen...

Gruppen brast ut i ett spontant nervöst skratt...

Jag vände ryggen till och knäppte gylfknappen som vackert syntes.

Sen vände jag mig mot deltagarna igen, smått varm och rosig om kinderna och utbrast;

- Nu har vissa av er här inne suttit här i en timme och inte lyssnat på ett ord av vad jag har sagt. Ni har varit upptagna med hur pinsamt det är att föreläsarens gylf är öppen. Varför sa ni inget?

Då svarar faktiskt en person (vilket betyder att jag hade rätt... personen hade inte lyssnat);

[skrattandes] - Nä, det skulle bli pinsamt då....

Jag: [med glimten i ögat]- OK, tack! Det känns verkligen mycket bättre nu...inte alls pinsamt...

Denna LILLA incident verkade ha gjort någons dag. Så pass att personen faktiskt skrev det i utvärderingen... tur att det bara är jag som läser dem...

När jag insåg krisen och det faktum att gylfen var öppen bredde jag på ordentligt. Jag lät mig inte slås ner. Jag gjorde värsta grejen av det på ett sätt som blev kul och inte pinsamt (för dem).

Men frågan är;

Hade DU (som deltagare) sagt något?