I LED-lampans sken

Vi sitter där i stan och käkar lunch. Eller lunch... Räknas en bagel som lunch? Jag tror inte att det räknas för när jag skulle skriva "bagel" ville rättstavningsprogrammet i telefonen att det skulle stå "vagel". Att äta en vagel känns så där. Jag åt en BAGEL. Den var god. Men liten.

Den före detta kollegan, som jag äter tillsammans med, är märkbart stressad men verkar gilla det väldigt mycket. Telefonsamtalen avlöser varandra och hon svarar. På vissa. Vissa trycker hon bort. Men hon svarar ändå på vissa. Det verkar väldigt viktigt alltihop.

Hon älskar sitt jobb. Det märks. Hon utstrålar energi och glädje. Hon är dock märkbart stressad. På ett positivt sätt, enligt henne själv.

Hon säger att om hon fortsätter med det här tempot för länge så kommer hon att slita av sitt hår och det vill man ju inte. Man kan ju inte vara utan hår!! Hur skulle det se ut?

Hon reflekterar en kort stund över vad hon just har sagt.

Hon tittar på mig och ler lite snett.

Asså....äum... Duuuuu passar i det....men tänk på mig. Jag kan ju inte tappa håret. Det går ju inte.

Jag tittar upp från min, sedan länge, tomma tallrik (en bagel liksom). Min skalle blänker i LED-lampans sken.

Idag väljer jag att ta hennes ord som en komplimang. Men var det det? Egentligen?

Trevlig helg!

Ludde