Några av er har hört den förut, men nu tar jag det stora steget och berättar den för allmänheten.
Detta är en sann historia som skedde sommaren 2003, den där sommaren då jag och min fru bestämde oss för att ta en semester i naturen...
Kom ihåg nu. Det fanns inga smartphones på den tiden. Eller....vi hade inga i alla fall. Vi hade inte ens med oss en kompass (jag har dock för mig att den var uppfunnen då). Det vi hade däremot, var en karta, utskriven från en laserskrivare i svartvitt. Kartan var daterad 1982.
Vad vi skulle göra? Jo, vi skulle paddla kanot, i stillsamma vatten utanför Skinskatteberg i tre dagar. Nätterna skulle spenderas i tält vid strandkanter med utblick över stilla solnedgångar och ett helt spegelblankt vatten....
Det blev inte så....
Vi hämtade vår kanot i Fagersta och blev dumpade vid vattnet vid nån landsväg.
Vår färd började.
Till en början var allt frid och fröjd. Sen började det småregna. Vi var lite oense om vad kartan egentligen visade. Efter lite diskussion "vann" jag och vi färdades i lätt motvind i duggregnet mot vårt delmål.
Vi skulle bara över en sjö för att sedan ta en liten passage över till en annan sjö. Där, på andra sidan, var det sedan bara en kort bit kvar till där vi tänkt slå läger.
När vi kom fram till änden av sjön, märkte vi att det inte fanns någon passage. Eller, den fanns, men den är helt igenväxt. Det är tydligen mycket som händer i naturen under 21 års tid (igen - kartan var från -82).
Vi drog upp kanoten och jag följde den igenväxta bäcken för att se om den ledde till sjön på andra sidan som kartan visade. Promenaden tog ca 6 minuter genom skogen. På andra sidan fanns en grusväg. Något vatten såg jag inte...men tänkte att det säkert var där någonstans.
Jag sprang tillbaka på ca 3 minuter och berättade för min fru att det fanns en grusväg på andra sidan skogen och föreslog att vi skulle ta oss igenom skogen med kanoten...
Myggen började komma. Jag tror aldrig att jag haft huvan på regnjackan så tight tilldragen som denna dag. JAG HATAR MYGG!
Okej - beslut taget. Vi skulle alltså ta oss igenom skogen, med kanot, till andra sidan, för att sedan leta efter vatten... En enkel promenad på 6-10 minuter...
Vi började med att dra kanoten i den igenväxta bäcken. Det fungerade ungefär en meter, till vi rev oss på alldeles för många grenar och stockar och för att kanoten "gick på grund".
Vi provade sedan att lägga kanoten på vår lustiga "dragvagn" som vi fått med för att transportera kanoten på land. Det fungerade ungefär 30 cm. Det var liiiiite för mycket stubbar, stenar, gropar, träd etc som var i vägen.
Till slut bestämde vi oss för att helt sonika DRA kanoten genom skogen över stockar, stenar, blåbärsris och mossa. Jag drog i ett snöre längst fram och min fru "styrde" där bak genom att lyfta, vända och vrida kanoten.
Vi gick ca fem meter i taget, pustade ut och tittade på de närmsta fem metrarna för att få "den bästa banan" genom skogen.
Myggen blev fler. Vi var nu ordentligt svettiga. Mindre utbrott avlöste varandra.
MEN VI GAV ALDRIG UPP
TVÅ timmar. Ja, två TIMMAR senare var vi framme vid diket som skiljde skogen från grusvägen. Två timmar! En sträcka som tog 6 minuter utan kanot, tog alltså TVÅ TIMMAR med kanot.
Låt mig beskriva känslan när man står där i diket som skiljer skogen från grusvägen och ska göra "sista draget" upp för att komma upp på grusvägen.
Känslan som vi kände var helt oslagbar. Jag har aldrig varit så glad för att se en grusväg i hela mitt liv. Vi var euforiska. Vi dansade nästan. Vi log. Vi skrattade.
Sista draget - wooooopppppp - och så var vi uppe på grusvägen.
DÅ. Precis DÅ kommer det en bil....
Vi står alltså med vår kanot och blockerar hela grusvägen, och självklart kommer det en bil.
Bilen saktar in och stannar framför vår kanot (vi orkade inte flytta den. Vi var helt slut).
(i det här läget kände vi oss som han med kanoten i filmen SOS)
Gubben vevar ner rutan och synar våra illröda huvuden och tittar lite på kanoten och säger:
- Ni är inte härifrån va?
- Nä, vi är från Stockholm... Vet ni var närmsta vatten finns?
Efter att gubben lurat oss en gång och fått skäll av sin tant, dirigerade tanten oss till närmsta vatten som var 500 meter bort....på en len och rak grusväg där man kunde använda den lustiga vagnen.
Färden fortsatte....mest på vatten, och den där "semestern" 2003 är nog den som etsat sig fast mest i våra minnen. På ett positivt sätt.
Vi kämpade, tillsammans, mot ett mål (ett korkat mål, men ändå). Vi nådde målet tack vare att vi hjälpte varandra och peppade varandra på vägen (men mest för att vi insåg att det var helt hål i huvudet att vända tillbaka när vi kommit halvvägs genom skogen). När vi "came out clean on the other side" [Citat: Nyckeln till frihet] var det det bästa som hänt oss. Någonsin.
Trevlig sommar!
Ludde
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar