Ni som har barn eller känner nån som har barn eller har sett nått barn eller hört talas om barn, ni vet nog att de (barnen alltså) ibland ställer de mest märkliga frågorna som, innan Googles framfart, var omöjliga att svara rätt på.
Ibland blir frågorna riktigt djupa och välformulerade och varje gång förundras jag över att mina döttrar ens kan komma på denna typ av frågor. Google är helt värdelöst för att söka svar på dessa djupa frågorna. Wikipedia likaså. Frågorna är på en helt annan nivå.
Nä, när det kommer till dessa djupa frågor om vår existens (min existens i detta fallet) krävs tankeverksamhet. Mycket tanke. Min dotter förväntar sig att jag svarar på ett sätt som verkar rimligt för henne. Det ska helst vara grundat på fakta eller utifrån mina grundläggande värderingar så att jag med pedagogik kan förklara varför jag svarar på ett visst sätt.
Imorse, mitt i frukosten, kom en sån där fråga. Som en blixt från klar himmel. Jag kunde omöjligen förbereda mig. Min dotter förväntade sig ett snabbt svar.
Jag blev stum. Jag fick panik. Mina ögon gick runt runt. Huvudvärken började komma. Jag försökte med:
- Äääuumm... Jag måste gå på toa.
Men det bet inte. Hon ville ha ett svar NU!
Hur sjutton ska man svara på frågan:
- Okej pappa, vilket väljer du? Chips eller choklad?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar