söndag 8 september 2013

Tysta leken börjar nu!

- Tysta leken börjar nu. Den som pratar åker ut. Ett. Två. Tre. Nalle puh puh.

Det är middagsdags. Alla har äntligen släppt I-pads, barbiedockor, telefoner och annat och släpat sig till bords.

Våra döttrar är inte direkt kända för att vara stora i maten. För storasyster gick det så långt att vi blev inkallade på samtal när hon gick på dagis.

Samtalet var kort: -Er dotter har förbjudits att äta majskorn ihop med maten. Hon måste vänta med dem tills hon har ätit upp!

- Va?!

- Jo, hon skalar varje majskorn mycket noga - ett i taget, och glömmer resten av måltiden.

Samma sak har nu skett med lillasyster.  Utan ett dramatiskt samtal dock. Det är inte bara majskorn som skalas. Vindruvor, ärtor, grillade korvar, gurka, äpplen m.m. skalas också. Vissa saker kan ju vara bra att skala, men ofta förstår jag inte riktigt hur sjutton man ens ska få av skalet på grejorna. Testa skala ett majskorn så förstår ni vad jag menar.

Vi sitter vid matbordet, TV'n är INTE på och ramsan om "Tysta leken" har precis uttalats av lillasyster.

Direkt kontrar storasyster, med en mycket dryg ton: - Ett. Två. Tre. Jag är inte me!

Tio sekunder senare är tydligen något så pass roligt så att lillasyster håller sig för munnen med båda händerna och kiknar av skratt. Hon säger något och är givetvis ute ur leken.... Fast snabbt säger hon: - ok vi är domare. Mamma och pappa fortsätter tävla.

Jag lägger på "this-town-is-not-large-enough-for-both-of-us-blicken" och försöker psyka ut min fru som sitter där och ser helt oberörd ut på andra sidan bordet.
Det är svårt. Båda har vinnarskalle och detta är inte bara en dum lek. Detta är allvar. Hedern står på spel och barnen iakttar. What ever it takes är det enda som cirkulerar i våra huvuden nu.

En mycket märklig bi-effekt av leken är att vi på teckenspråk påminner våra barn att ta någon tugga då och då. Självklart utan att yttra ett knyst. Dessa gester uppskattas väldigt mycket av domarna som viker sig dubbla av skratt samtidigt som de försöker gissa vad tusan vi menar med våra armviftningar, samtidigt som de faktiskt äter.

Middagen flyter på så här i säkert 20 minuter. Sen "råkar" storasyster göra nåt hon inte får mot sin lillasyster. Antingen "råkade" hon armbåga henne i sidan, sparka på smalbenet, härmas liiiiite för länge, eller något annat tjuvnyp som "kan uppstå" ibland.

DÅ säger mamma ifrån (inte jag - jag tävlar ju). Storasyster slutar med vad-det-nu-var-hon-gjorde och jag sträcker händerna i luften...

...som segrare!

Tydligen hade jag dock missat en detalj för direkt efter mitt extremt korta segerrus ljuder orden igen

- tysta leken börjar nu, den som pratar åker ut. Ett. Två. Tre. Nalle puh puh.

- Ett. Två. Tre. Jag är inte me.

Och jag och min fru går in i tävlingsmoment igen.

Ganska trevlig middag faktisk :-)


Önskar er en fortsatt skön dag!

//Ludde


2 kommentarer: