tisdag 17 september 2013

TBE, köer och lost in translation

När man bor på Värmdö är det viktigt (VI tycker i alla fall det är viktigt) att vaccinera sig mot TBE. Väldigt, väldigt viktigt.

Vi flyttade hit -07 och 2011 vaccinerade tre av fyra familjemedlemmar sig. Lillasyster var för liten hette det då. Det tog alltså bara fyra (!!) år att få tummarna ur (så att säga).

Okej. Nu är vi 2013 och det är höst, även om det är varmt. "Fästingsäsongen" är snart över och DÅ får vi för oss att vaccinera lillasyster. Fördelen med att göra det nu är att det inte är några köer. Det finns alltid fördelar med allt! Alltid.

Det står en person före i kön vad jag kan se. Det står på en halvt avriven papperslapp att jag ska ta en nummerlapp.  Jag tar en nummerlapp. Mitt nummer är 61. På skärmen visas nummer 55. Jag ser mig omkring i det 15 kvadratmeter stora rummet för att se om det gömmer sig någon bakom en soffa en tidning eller på toaletten. Tomt.

Jag konstaterar för mig själv att jag följer normen.

Med all sannolikhet är det så att VI i Sverige (nu generaliserar jag en smula) är världsmästare på att köa och på att göra kringaktiviteter som kretsar kring köandet. Att ta en nummerlapp är en typisk sådan aktivitet. Trots att du är ensam i lokalen så tar du en nummerlapp. Eller som i mitt fall, en person före. För TÄNK om någon skulle stiga in i lokalen ta en nummerlapp och hävda sin rätt att denne är före i kön. Han/hon har ju då tagit en nummerlapp. Det står ju faktiskt att man SKA ta nummerlapp. I det läget skulle man inte ha en chans att hävda sin rätt utan något alibi att man faktiskt kom in före.

Jag står där ensam i lokalen med min nummerlapp.

Vaccineringstanten trycker sex gånger på knappen. Tittar sig omkring efter varje tryck. 56.... 57.....58....59....60...(jag vill inte avbryta eftersom det hela verkar tillhöra någon form av ritual. Jag står ju där. Kalla fram mig bara!!! Vad är problemet?)

...61!

Jag tittar på lappen för att säkerställa att det är nummer 61 jag har, trots att jag tittat på den säkert 5 gånger på 5 minuter samt efter varje nummer mellan 55-61 som vaccineringstanten ropat upp.

Jag stegar fram  (ett steg... så nära stod jag) och blir ombedd att uppge personnummer på personen vaccinationen avser.

Jag säger det en gång. Hon ler vänligt och säger "ursäkta?".

Jag säger det en gång till. Hon säger "tack" och ler vänligt igen (hon är väldigt service-minded. Det gillar jag). Hon fumlar efter några rosa post-it-lappar och en penna som hon lägger upp på disken.

-"Kan du skriva personnummer här tack?!"

Jag skriver och undrar för mig själv;

Fy sääädan va ja måste bryda pau skånska asså. [som på "Rikssvenska" betyder något i stil med: hon fattar ingenting för att jag bryter på skånska]

Jag kan säga att jag fick kraftiga flash-backs från året 2000 när jag var nyinflyttad till storstan. På en parmiddag berättar jag en lång intensiv händelserik och detaljerad story. Den tar säkert 7-9 minuter att berätta. Alla ler, nickar, tar en klunk vin emellanåt.

När jag är klar blir det en kort tystnad. Tjejen i det andra paret vänder sig mot min nuvarande fru och frågar en mycket uppriktig fråga;
Mia, va saaaaa han?

Det är inte lätt att vara skåning i Stockholm. Tur att min omgivning (säger att de) förstår mig.

PS. Även tjejen från 2000 på andra sidan bordet (säger att hon) förstår mig nu. DS.


Ha en skön tisdag (eller annan dag du väljer läsa detta på)!!

Ludde

2 kommentarer:

  1. Tänk då när en bryter på franska (eller nu för tiden på franska/skånska)!!!???

    SvaraRadera
  2. Hahaha, underbart! Appropå skånskan, såg du första avsnittet av "Halvvägs till himlen" med Johan Glans?

    - Vill du ha kaffe eller te?
    - Har du Chai?
    - Nej, jag är änka men tidigare var jag gift med en man..

    ;)

    SvaraRadera