Demoner och lycka!

Så var det då dags. Lilla Ella fyllde 4 år igår. Det var en stor dag för henne, och i morse när hon skulle gå ner för trappan med mormor så sa hon. - Mormor, nu är mamma och Signe där nere och snart kommer vi vuxna ner. Sött. Hon har gått från en pojkflicka med spindelmannentröjor och mysbyxor till en princessa över en natt. Dagis har princessorized henne. Smycken, klackskor och princessklänningar i rosa, tyll och pärlor. Det gillar hon nu.

 Det var ett trevligt kalas och kan summeras såhär. Jag letade efter min kaffekopp hela eftermiddagen, när jag väl hittade den så var kaffet ljummet och behövdes fyllas på, jag pratade inte mer än ett fåtal ord med gästerna, satt ner förmodligen ca 5 minuter, plockade,  torkade, lagade, bytte, lekte, fyllde på, minglade, och om igen. Gick in på toa och pratade högt framför spegeln - Sätt dig ner och slappna av! När kalaset var slut var jag likaså.

Det har jag ärvt ifrån min mamma. Stress inför kalas. Alex frågade mig på morgonen igår varför jag såg så konstig ut. Jag snäste vadå? Men förstod att han syftade på att jag stod i pyjamas, med gårdagens smink under ögonen och en kaffe kopp i handen stirrandes ut med tom blick på gräsmattan. I själva verket pågick en storm i huvudet, mest över saker jag visste redan då att jag inte skulle hinna med innan kalaset kl 14.00. Försöker att andas och intyga mig själv om att det är helt ok att inte vara helt klar. Men  kan inte komma över känslan av att inte blir riktigt, riktigt klar, inpå varje centimeter.

Inför att mamma skulle komma så städade jag hela huset flera gånger, rättade till tavlor och puffade kuddar (som för övrigt jag har utvecklat en utmärkt teknik för, ta kanten på kudden, slå den sedan i soffan några gånger, för kudden mellan händerna och tryck till, placera den i soffan, klar) allt i jakten på att hon inte skulle kunna kommentera en enda sak.

Mamma står på grusuppfarten med resväskan i handen.  - Men Jennie gräsmattan då? Ska den verkligen se ut så här när gästerna kommer? Hon tittar ner, gör en sån där min som är skitdryg när man ruskar lite på huvudet och ler lite snett samtidigt som man blåser in luft. Jag räknar till tio. Efter det andas jag ut och tänker att vi är alla friska och nu ska vi vara tacksam. Jag tar hennes väska och säger att vi klipper gräsmattan i morgon.

Idag är det söndag och jag ska snart lämna mamma på bussen, vi har inte klippt gräsmattan ännu men däremot rockade vi loss ordentligt i köket igår efter att gästerna gått. Jag, Alex och mamma dansade till daft punk, get lucky och lite andra låtar mamma önskade, mest från Eurovision 1978. Vi kom igång ordentligt och det finns dessutom filmbevis på detta. Verkligen hårdvaluta på den!

Slutet gott allting gott skulle man kunna säga.

Puss och kram fina vänner!
Jennie