Det är vilken skoldag som helst. Pappor, mammor, mormödrar, farfäder lämnar barn på löpande band på fritids. Solen skiner. Barnen leker.
Detta är vad man möts av varje dag när man lämnar sitt sexåriga barn på skolan.
Barnen är glada över att se varandra. Några gungar. Några pratar. Några gräver. Några spelar boll.
Det står en ensam tjej vid ett träd. Det är som att det finns en osynlig ring runt flickan. Ungefär som det är bestämt att man inte får vistas närmre än fem meter från henne. Hon är inte ledsen. Hon står och verkar observera sin omgivning.
En pappa bryter den osynliga ringen och går fram till flickan. Han frågar henne hur hon mår. Hon svarar att hon mår bra. Mannen frågar ifall hon vill vara för sig själv. Hon svarar ja. Pappan går till jobbet.
Denna situation uppstår flera gånger. Och avslutas oftast med att flickan står kvar, ensam och pappan (som inte är flickans pappa) går till jobbet.
Ofta när pappan kommer med sin dotter till skolan uppmanar han henne att bjuda in flickan som ofta står själv, till lek. Dottern är bra kompis med flickan så det går ofta bra. Men lika ofta så vill flickan stå kvar.
Så går läsåret. Sommaren kommer. Sommaren går. Skolan börjar igen.
Flickan är inte kvar. Hon har bytt skola. Hon mådde inte bra när hon kom hem från skolan om dagarna. Hon hade inga kompisar. Hon hade inget mod att gå fram och fråga om hon kunde vara med. Pedagogerna såg och försökte, men inte tillräckligt.
En kompis bjöd ibland in henne till lek. Ibland tackade hon ja...
Flickan är sju år nu. Hon har bytt skola. För att hon inte blev sedd.
Jag blir ledsen när jag inser att detta kan ske. Jag vill inte att det ska vara så. Jag vill att ett barn, oavsett om barnet är blygt, framåt, bakåt, uppochnervänt, pratar ett annat språk eller VAD SOM HELST, ska kunna vara sex år och njuta av att faktiskt kunna vara ett barn i en svensk skola.
Jag hoppas att flickan hittar sig själv och en trygghet på sin nya skola!
Ludde
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar