Den svenska modellen

(Jag vill varna känsliga läsare för att denna text innehåller minst ett svärord. Minst.)

Jag ska ut och resa. Tiden är knapp. Jag intar min lunch på (i?) en food court på Stockholm central.

Det är mycket folk. Jag hittar ett ledigt bord avsett för fyra personer, kikar över axeln, tar fem snabba steg (givetvis med armbågarna lite utåt) och slår mig ner.

Jag känner mig lite obekväm. Här sitter jag och nästan blockerar tre platser. Jag noterar flera ensamätare som söker bord, men som väljer att gå förbi. Det kan ju bli obekvämt. Jag tror att de tänker att det känns mer naturligt att sitta i bardelen istället, eller vid ett bord avsett för två, där de kan lägga sin väska på den andra stolen. Bara så de slipper sitta mittemot någon annan. Men vad vet jag?

Sen händer något. Först kommer en herre med en öronsnäcka i ena örat. Han ler vänligt och frågar om han får slå sig ned. 

- Javisst, säger jag. Nu behöver jag ju inte känna mig obekväm längre. Perfekt.

Han frågar mig var jag ska resa och jag berättar lite kort. Det naturliga blir ju för mig att fråga samma sak. Han berättar och sen sitter vi där och snackar. Om inget. Men ändå. Det känns lite trevligt.

Helt plötsligt kommer en ung kille med en stor väska. Han frågar också om en stol är ledig. 

- Javisst, säger vi. Slå dig ner! Var ska du åka någonstans? Killen berättar och nu är vi tre i vårt samtal om ingenting. 

Tiden bara flyger iväg. Tuggorna och pratet avlöser varandra. Det känns naturligt - på något konstigt sätt. Här sitter vi och pratar. Vi känner ju inte varandra.

Eftersom jag var först på plats, blir jag också färdig med min mat först. Jag tackar för en trevlig lunch och önskar dem en trevlig resa.

Jag går därifrån med ett leende på läpparna och känner mig nöjd med att jag faktiskt tog steget och pratade med dessa personer. 

Fan (där kom svärordet), jag känner mig nästan lite stolt!

Men vänta....

Vänta nu här...

Vilket jävla (oj, ett till) ljug!!

Det var inte ALLS vad som hände.

Okej. Vi satt där alla tre, vid ett bord avsett för fyra. Första killen som kom frågade inte ens om det var ledigt. Han såg inte ens på mig. Han bara satte sig ner. Jag mötte inte hans blick en enda gång. Då satt han ändå snett mittemot mig.

Den andra, unga killen, hade mer hyfs. Han frågade om han fick sitta och jag svarade med ett glatt "javisst".

Sen satt vi där. Mittemot varandra. Ingen sa ett ord och vi hade inga tidningar, mobiler eller annat att vila ögonen på. Vi bara satt där och åt och undvek varandras blickar. Lite kul när man stannar upp en stund och tänker på det :-). Lite som att åka hiss. Alla tittar åt olika håll. Allt för att inte bli konfronterad med någon annans blick. Hemska tanke.

Sen när jag ska gå tar jag ändå mod till mig. 

Jag kan säga att det satt långt inne, även för mig som ändå inte är den mest socialt inkompetenta person där är.

Samtidigt som jag reser mig upp och går säger jag lite halvglatt
- Jaha, trevlig resa då!

Han blir väldigt förvånad, tuggar ur, tittar på mig med ett ärligt leende, tackar och önskar mig det samma.

Varför startade jag inte konversationen tidigare?

Varför öppnade jag inte käften trots att jag egentligen ville?

Jag är en fegis! 
Eller så är jag bara stöpt i den svenska modellen som, enligt mig, lyder något i stil med: 

Prata aldrig med någon du inte känner.

Självklart generaliserar jag en del nu. Du som läser detta känner säkert inte aaaalls igen dig. 

Dessutom kommer "modellen" med några få undantag:

Det går utmärkt att prata med okända människor när:

1. du är packad
2. buss eller tåg är väldigt (väldigt) försenat. OBS! Måste vara väldigt försenat för att det ska vara ok.
3. en svensk möter en annan svensk utomlands

Nästa gång öppnar jag munnen. Bara för att se vad som händer. 

Gör du?

//Ludde