Den franska modellen?

"Nästa gång öppnar jag munnen. Bara för att se vad som händer. Gör du?" 

Precis exakt så avslutades mitt senaste inlägg.

Jag har i veckan spenderat 48 timmar med min bror. Han är halvtokig. Han är skåning. Han är fransman. Han är svensk. Han har ingen trygghetszon. Eller så har han en väldigt stor sådan. Han har nästan alltid roligt och skrattar mer än gärna.

Vi träffas alldeles för sällan och 48 timmar helt plötsligt blir väldigt intensivt. På ett mycket positivt sätt.

Ibland ställer jag mig dock frågande till vissa saker. Exempelvis -  Varför ska min bror alltid, och då menar jag ALLTID starta samtliga konversationer på svenska NÄR VI ÄR I FRANKRIKE? Första gången fattade jag inte varför han gjorde det. Andra gången tyckte jag han gick för långt. Jag tyckte det blev jobbigt. Tredje gången hakade jag på. Det smittar lätt men jag hör ändå min röst säga högt; sluta nu. Det räcker. Lite ambivalent alltså :-)

Varför säger jag att han ska sluta? Han får väl göra vad han vill? Dessutom är jag bara lillebror. Jag har ju ingenting att säga till om(?!).

Vi står i ett apotek i en fransk by som inte har mer än 1860 invånare [Wikipedia].  Brorsan ska köpa plåster för sitt skoskav.

Han drar igång - på svenska. Den stackars lilla tanten ler snett och ser ut som att en utomjording kommit på besök till det lilla Apoteket. I detta läget vill jag poängtera att min bror inte alls se ut som en alien. Bara lite.

Han ger sig inte denna gång. Han kör på. Han visar och gestikulerar och lilla tanten börjar så smått förstå att det rör sig om något till foten. Under tiden står jag några meter i från. Denna gången väljer jag att stanna upp en stund och observera vad som egentligen händer.

Tanten är väldigt service-minded. Då och då tittar hon på sina kollegor. Ibland med ett leende och ibland lite frågande. Hon verkar ha gått över från att tro brorsan är en alien till att tro att han möjligen bara pratar ett annat språk. Jag tror det händer en gång på 100 år i detta apotek i denna lilla byn. Det är ingen turistort direkt...

Plötsligt hör jag hur brorsan tvekar. Tanten plockar bara fram vanliga plåster. Han gestikulerar. Hon försöker förstå. Det går inte. DÅ. Först då (nu har det ändå gått ca 10 minuter) byter brorsan till felfri franska.

Tanten verkar inte ens märka det. De fortsätter diskutera plåster ett tag. Ganska märklig sak. Att hon inte reagerar alltså. Samma sak händer i nio fall av tio under de 48 timmarna vi är tillsammans. På sin höjd höjer "offret" sina ögonbryn, men fortsätter konversationen som inget hänt..... Märkligt. Men kul.

Inspirerad av min vistelse med min bror ville jag kliva ur min trygghetszon (även om han inte ens var i närheten av att stiga ur sin). Inte genom att prata svenska med fransmän. Nä, nåt enklare...

Det dröjde till flyget hem.

Kabinpersonalen, en schweizer-tysk herre i 45-årsåldern går runt i planet (jag flög med SWISS) och frågar vad man önskar att dricka. Han har ett system. Han börjar alltid med att fråga den som sitter vid fönstret för att sedan ta mittenplatsen och sist personen vid gången (tre passagerare i varje rad alltså).

Jag sitter på fönsterplats. Han närmar sig vår rad. Bredvid mig sitter en tjej/dam/kvinna (vad heter det när man är runt 36-39 år??).

Han kommer fram. Jag drar efter andan för att leverera min beställning. Han släpper min blick. Han ser på kvinnan i mitten. Han frågar HENNE vad hon önskar beställa. Hon beställer. Jag ler.

När kvinnan beställt får jag beställa och sedan killen längst ut.

Jag blir stum. Jag blir faktiskt imponerad. Jag gillar det. Detta är service enligt mig. 

Jag måste få det ur mig! Märkte hon ens nåt? Var det bara jag som reagerade på att hon blev serverad först?

Jag tar mod till mig. Jag vänder mig mot kvinnan och frågar:

"Kan du förklara för mig vad som precis hände? La du märke till något speciellt?".

Hon vänder sig mot mig och ler: 

- Han började med mig!

- Precis, säger jag. Hur kändes det?

- Bra. Hon ler igen.

- Hade detta hänt i Sverige? Fortsätter jag...

Då svarar hon något oväntat:

"Nä i Sverige är kvinnor och män jämställda...."

Sen utbrister hon: 

- Näääää jag bara skojade.

Fast egentligen. Jag tror hon har rätt. I Sverige har vi blivit så jämställda att vi inte värdesätter servicens grundregel. Damerna först. Klart att damerna ska gå först. Call me old fashion, men varför inte liksom?!

Jag vet inte varför jag tycker så, men för MIG är det självklart att jag ska öppna dörren åt en tjej och inte tvärtom. Självklart reser jag mig upp om det stiger på en gravid tjej på tunnelbana eller buss. Tyvärr (enligt mig) händer detta mer och mer sällan i vårt land (eller i Stockholm i alla fall :-). Detta gör att gravida (nu blev det bara gravida men ändå) måste fråga om att få sätta sig ner. 

Eftersom många tycker det är läskigt att fråga, låter de gärna bli. De står upp hela vägen och har ont i rygg och ben hela kvällen....

Ska det verkligen vara så?

Vilken moralpredikan det blev idag. Det jag EGENTLIGEN ville säga var:

Nu har jag gjort det. Jag har klivit ur min trygghetszon. Det känns fantastiskt. Ingen bet. Ingen slog. Ingen kastade något på mig. Ingen skällde ut mig. Det skedde på ett plan till Sverige och räknas inte till undantagsregeln "när svensk möter en annan svensk utomlands". Eller?

Måste jag göra det igen?

Har du gjort det?

//Ludde

Utsikt från 28F