Jag heter faktiskt Britta!

I brist på annat väljer jag idag att dela ett minne med er. Håll tillgodo.

Det är kväll. Klockan har blivit läggdags. Utanför rummet hörs ljudet från klackskor som springer omkring. Från rummet ropar den kärleksfulle fadern sin yngsta dotters namn; 

- Det är läääägdags. Kom nu!

Ljudet från klackarna tystnar. Det är tyst i två långa sekunder, sedan hörs ett lite nonchalant svar från hallen; 

- Du säger fel namn. Jag heter Britta, och jag är fru! 

Ljudet från klackarna tar fart igen. Stengolvet i hallen får det att eka i hela huset. Det känns nästan som om huset skakar lite. 

Jo...ja...det skakar!

Den kärleksfulle fadern är inte sen med att byta taktik och ropar kärleksfullt; 

- Fruu-uun! Briiiitta!

Klackstegen kommer närmare rummet där den kärleksfulle fadern tålmodigt sitter och väntar. 

Hon skulle ju bara hämta sin snutte (som råkar vara världens längsta sjal).

Stegen tystnar igen. Den kärleksfulle fadern tittar mot dörröppningen. 

Där står Britta med ett par lila högklackade skor, en vacker rosa sjal som täcker håret och fungerar samtidigt som en lika vacker klänning. Hon ler och säger; 

- Jaaaa, va ä dä?

Fadern ler (utåt) och säger vänligt; 

- Vi ska sova nu frun....

Frun tar ett steg in i rummet, tar av sig sina skor (thank God) och ställer dem fint vid väggen. De pussar varandra god natt och säger att de älskar varandra. 

Britta kryper ner i sängen och somnar sött.

En dag som aldrig mer kommer igen har gått. Undrar vad som händer i morgon? 

Jag längtar redan!