En kram - mys eller helvete?

Om det finns ett program som jag tittat på, mycket intensivt, så är det det där avsnittet som handlar om kramar i serien "Inte OK" med Felix Herngren på TV3. Avsnittet handlar om när man kramas och när man INTE kramas, när man ses i Sverige.

Roliga klipp visar olika tekniker på kramar, som exempelvis "krysskramen" (ser ut ungefär ett flygplan som girar åt vänster eller höger kraftigt, så att mottagaren vet att den ska gira åt andra hållet för att uppnå en perfekt kram). Eller "klapp-klapp-kramen". När två män kramas och det börjar kännas obehagligt då är rekommendationen från TV-programmet att man ALLTID kör två klappar i varandras ryggar. Det känns bättre då liksom....

Idag kom samtalsämnet upp med ett större antal kollegor som inte ses så ofta.

En manlig kollega berättade att han kort efter att han börjat hos oss, infört att han kramar alla sina kollegor på morgonen och refererade till forskning att människor mår bra av kramar. Han blev dock medveten om att han var den enda som gjorde detta på sin arbetsplats och efter en kortare period slutade han med sin nya rutin.

Då började kollegorna undra varför. 

De gillade det, (Forskningen visade sig ha rätt). Så han började igen. Kollegan är en av de mest uppskattade på arbetsplatsen där han arbetar och han kramar allt och alla på ett genuint och ärligt sätt och han "menar" verkligen varje kram! På riktigt.

Han sprider värme, omtänksamhet och framförallt får han samtliga att känna sig sedda och värdefulla!

Jag har känt denna kollega i fyra år. Jag har dock aldrig arbetat i samma team som honom. Men parallellt. Vi känner varandra väl men vi träffas långt ifrån varje dag.

 

Idag när jag träffade honom körde vi vår vanliga rutin, det vill säga att han INTE tydligt visar (han kör alltså INTE krysskramen) vart han är på väg och jag kör min högerhand, fullt utsträckt rakt in i hans mage. Han fortsätter sin plötsliga kramrörelse runt mig, jag lyckas dra ut min högerhand och kör en "klapp-klapp" på hans rygg (han kör ingen klapp-klapp)....

Man skulle ju kunna tycka att jag borde lärt mig vi det här laget. Men icke! 

Jag kör fram handen i "professionell anda" i vanlig ordning.

Jag är inte bra på kramar. 

Jag vet nästan aldrig när jag ska kramas eller när jag INTE ska göra det. Jag är medveten om att det finns vissa oskrivna regler men de där reglerna verkar ha en jäkla massa finstilt text och minst 70 bilagor med undantag, vilket gör att jag sträcker fram min högerhand, till män och kvinnor, oavsett. Det känns proffsigt liksom...(utom när handen körs in i magen på nån som vill kramas men som jag inte förstår vill kramas...)

Jag har märkt att kvinnor har en större benägenhet att vilja kramas. Män har det inte. Förutom mina närmsta män-vänner (män-vänner... nytt ord i SAOL 2017?).

Idag var vi i en annan stad. Det spelar tydligen väldigt stor roll när det kommer till kramar. Kvinnliga kollegor som jag ofta träffar (och bara säger "hej" till utan kram eller högerhand) hälsar helt plötsligt med en kram? De är visserligen tydliga med att den kommer (krysskramen utan klapp-klapp) men ändå. Varför? Vilken bilaga står det i?

De som jag inte har sååååå bra relation till sträcker fram högerhanden. Där är de också väldigt tydliga. Det är bra tycker jag.

Men egentligen; hur långt behöver man resa för att man helt plötsligt ska krama sin kollega? På jobbet kramas man ju inte men så fort det kommer nån INRESANDE kollega från en annan stad - då kramar den ALLA....

Sen finns det ju undantag.... De som kommer från en annan stad men som besöker ett annat kontor minst en gång i veckan. De kramas INTE. Men om de är på besök mer sällan, då kramas de.

Borde det inte vara tvärtom? Att ju mer man träffas, desto bättre relation får man och desto mer är kramen befogad?

Eller blir relationen med "utomstädersfolk" bara "happy moments" för man ses så sällan och skrapar knappt på ytan och tycker därmed att det är världens grej att ses, när man väl ses??

Lägg där till att jag är ansiktsblind. 

När jag inte träffat nån på ett tag känner jag ibland inte igen folk. Så det där "happy moment" som jag haft på nån utbildning eller nåt möte med en "utomstädeskollega" blir ett jäkla play fall när personen får min högernäve rakt i magen.... inte ok.

Nånstans skulle jag vilja vara som min manliga kollega. Krama allt och alla alltid. Det är enkelt att hålla reda på. Men samtidigt skulle det inte funka för jag skulle inte kunna "mena det" varje gång, vilket med all säkerhet skulle avslöjas efter den första "klapp-klapp-kramen" med nån manlig kollega.

Avslutningsvis. Jag gillar kramar (forskningen visar även att jag gillar kramar), men faktum är att jag vet inte hur man gör...

Och nej - jag tänker inte söka hjälp för mina tvångstankar när det kommer till kramar. Att sätta högernäven i folks magar är en utomordentligt bra ice-breaker och skapar ett samtalsämne (och eventuella blåmärken) och därmed bättre relationer.... tills jag träffar personen igen och inte känner igen dem.

Kram

Ludde