Jag var en av alla som "drabbades" av detta. Jag trodde jag var smart när jag började min hemresa, som normalt sett tar 45 minuter, runt klockan 12.00. För att komma hem i tid. För att kunna hämta barnen i tid och så...
Jag var hemma 19.45.
Efter några timmars förvirring i stan, där jag jagat skjuts utan framgång, var jag helt plötsligt i ett gäng med tre andra medelålders män, i samma situation som jag, som skulle åt samma håll - Ingarö.
Vi stod vid Slussen. All kollektivtrafik mot Nacka/Värmdö inställd "tillsvidare". Någon av de andra i vårt gäng fick plötsligt napp på en skjuts från Gullmarsplan. Vi tog tunnelbanan dit. Hoppet fanns där.
Vår planerade skjuts meddelade efter en timmes väntan att han fastnat och kom inte fram.
Vi fick tänka om. Klockan hade då hunnit ticka till 15.30.
Vi tog då beslutet att börja röra oss mot Hammarby sjöstad, till fots. En nätt promenad på ca 15-20 minuter. 15-20 minuter närmare Ingarö. (Enligt Google Maps skulle det ta sju timmar och nio minuter att gå hela vägen till Ingarö.... men jag tror inte Google Maps räknade med snömodd, halka och allmän förvirring.)
När vi väl kom till Hammarby sjöstad tog vi en paus på Circkle K och efter att vi värmt oss lite, tog vi ett gemensamt beslut att fortsätta mot Sickla. Trafiken stod helt stilla längs hela vägen. Lastbilar och bilar köade och låg i diket om vartannat. När vi väl kommit till Sickla bestämde vi oss för att gå vidare till Nacka Forum för att kolla läget på motorvägen.
Vi gick och gick. Längre och längre. Folk ramlade, folk pratade med varandra, folk puttade bilar, lånade ut telefoner, erbjöd varandra hjälp med mera. Vi gjorde en tyst överenskommelse om att turas om att gå först så vi kunde hålla ett bra tempo.
Efter ca 1,5 timmes tröttsam (men rolig) promenad plingade det till i min telefon.
Sms:et var från min fru (som inte tog sig hem alls utan sov över i stan). Sms:et löd:
"Glöm inte att ställa ut soporna"
I det här läget ska jag försöka beskriva hur vi, fyra män i medelåldern, kände oss.
Vi var matta. Vi var trötta. Vi visste inte om vi skulle få se våra nära och kära igen. Vi visste inte om vi någonsin igen skulle få äta (fast jag köpte tre kexchoklad på Pressbyrån på Gullmars). Vi började jämföra vår situation med den där filmen där några blir strandsatta och börjar äta upp varandra efterhand som de dör. Vi funderade på att rösta ut varandra om vi skulle få skjuts av nån okänd med färre än fyra platser i bilen. Vi gick liksom i dödens rike....
"Glöm inte att ställa ut soporna"
De andra i gänget fick sms som:
"Hur går det för er?"
"Jag älskar dig! Du klarar det!"
"Barnen har det bra. Vi tänker på dig!"
"Kämpa på"
"Kan jag göra något?"
...eller jag TROR att det var den typen av sms de fick.
"Glöm inte att ställa ut soporna"
Vår promenad blev totalt cirka tre timmar lång och tog oss via Skurubron till Björknäs, där vi blev upplockade av en ängel. Ängeln körde hem oss i sin Volvo och vi var sååååå lyckliga! Nu vet vi hur Frodo kände sig när han till slut lyckades slänga ner den där ringen i Sagan om ringen. Lättnad. Glädje. Nästan så att en tår föll faktiskt.
När jag kom hem väntade skottning av 50 cm djup, nollgradig (TUNG) snö på en 25-metersuppfart. SOPTUNNORNA skottades varsamt fram och STÄLLDES UT PÅ VÄGEN så att sopbilen kunde tömma dagen efter. Foto skickades till fru som bevis runt 21.00 på kvällen.
Jag var i stort sett död efteråt. Ingen middag heller (vid det laget hade jag glömt de kexchokladen jag tidigare köpt).
Man skulle kunna säga att jag OFFRADE ALLT för att ställa ut soptunnorna.
Dagen efter kom min fru hem först. I samband med att hon kom hem pratade hon tydligen med en granne, samtidigt som hon ställde tillbaka sopkärlen på tomten....Det gick väldigt lätt och smidigt eftersom det var så himla fint skottat.
I helgen var första gången som vi gick ut med en påse sopor, efter att de skulle tömts av sopbilen.
Givetvis fick JAG gå ut med dem.
Jag gick ut. Närmade mig tunnan. Öppnade locket...
ALLA SOPOR KVAR I TUNNAN!!!
WHAT THE F*CK???
När jag kom in till min käääääääära fru berättar hon om samtalet med grannen och att hon "kanske glömt kolla" ifall sopkärlen verkligen var tömda.
Så nu sitter vi här med ett otömt sopkärl. Det känns nästan som en sån där situation som man läser om i nyheterna som brukar hända i Italienska städer där maffian har kontroll på sophanteringen och de helt plötsligt inte fått sina mutor. Överfyllda kärl och allmänt kaos.
Men det var egentligen inte det jag ville skriva om som huvudpoäng. Det viktigaste med denna lilla berättelse är vad som hände under vår tretimmarspromenad. Alla vänliga människor. All hjälp. Alla uppgivna skratt. All glädje. Alla samtal med okända. All VÄRME.
Stockholmare kan - men det krävs en katastrof.
Mer snökaos åt folket!! We need it!
PS. Min fru låter hälsa att hennes sms även innehöll en eller flera smileys. Jag kan dock varken bekräfta eller dementera denna uppgift. DS.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar