Jag lider av ansiktsblindhet.
Ja, det finns något som heter så och det är skitjobbigt. Jag har googlat och den fina termen heter tydligen "Prosopagnosi".
Jag har mycket svårt att känna igen vissa människor om jag inte träffat dem på ett tag fast jag känner dem väl.
Vissa personer. Inte alla.
Ansiktsblindhet kan ställa till det ibland. Jag har gått bet flera gånger när jag gått fram till kändisar, helt övertygad om att de är nån nära vän/bekant/kollega eller nån annan jag känner. När det i samtalet går upp för mig att jag inte alls känner personen blir det riktigt jobbigt. Där står jag och snackar som värsta stalkern liksom. Innan jag har kommit på att jag inte känner personen är jag helt omedveten och intensivt försöker jag placera hur jag känner personen.
Det kan vara tvärtom också.
När jag går i kvarteret hemma hälsar jag på allt som rör sig. Mina grannar alltså. I affären fem minuter senare, 700 meter bort, känner jag inte igen personen och hälsar därmed INTE. Då uppfattas man som väldigt dryg tydligen....
Efter att ha gått på några rejäla nitar har jag lagt upp några policys för mig själv;
1. Jag hälsar alltid på alla i kvarteret. Den policyn har jag alltid haft. Det spelar ingen roll om jag känner igen dem eller inte.
2. Jag hälsar alltid på folk som tittar på mig i AFFÄREN på Ingarö (vi har bara en). På så sätt garderar jag mig ifall det skulle vara en granne jag inte känner igen. Funkar ganska bra. Alla hälsar tillbaka och jag har, helt ärligt, ingen aning om de är från kvarteret eller inte.
Jag har även tagit för vana att INTE gå fram till folk som jag har en "känsla av att jag känner" som jag springer på utanför Ingarö. På en restaurang. På en AW. På centralen. På ett tåg. På en flygplats. På ett fik. Etc.
Aldrig!
Däremot brukar jag peka och viska till andra i mitt sällskap (om någon är med mig) och fråga om det är en kändis. Ofta är det INTE det, men lika ofta känner inte mitt sällskap igen personen ändå. Det betyder att jag viskar om någon och pekar mot personen (diskret men ändå) som sitter några bord bort, som stoppar i sig en slafsig kanelbulle eller nåt och antagligen så KÄNNER jag personen på något vis. Men jag vågar inte gå fram då rädslan att göra bort mig är för stor.
Efter en sådan situation (när jag inte vågat gå fram) blir jag helt frustrerad för att jag aldrig kommer att få veta vem det var. Vem fan var det liksom? Såg inte personen MIG? Det kanske var en kändis i alla fall? Kollega? (Jag har 6000 kollegor, det är inte helt enkelt att hålla reda på alla).
...
Så för att göra en kort historia extremt lång och invecklad;
IGÅR hände det igen. Jag var själv. Ingen att viska till.
En tjej satt fem stolar från mig vid gaten i Terminal 3 på Köpenhamns flygplats (Kastrup alltså) av alla ställen. Utomlands. Vi snackar internationell mark här. I min värld kan denna tjej i 30-40-årsåldern vara precis vem som helst.
Jag sneglade upp flera gånger och jag var mellan 20-60% säker på att jag kände igen henne.
Jag fick också en underlig känsla om att hon var en snäll person. Jag tittade igen. Hon läste och hade hörlurar i. Hon tittade inte upp. Hade hon tittat upp hade jag garanterat tittat åt ett annat håll.
FÖRSTÅR NI SITUATIONEN HÄR? DETTA ÄR ASJOBBIGT!
Det kom upp filmstjärnor i huvudet. Jag började tänka på hur mina kollegor ser ut. Nån avlägsen släkting? Nån som synts i TV eller nåt roligt klipp på nätet?
Hjärnan gick på högvarv och känslan av att hon "är snäll" låg där och vilade i bakhuvudet.
När högtalaren ljuder att det är dags att boarda planet bestämmer jag mig. Jag ska gå fram till denna människa och fråga vem tusan hon är. Jag vill inte behöva grubbla på detta forever and ever. Jag tänker att om det är en filmstjärna eller nåt annat åt det hållet kan jag bara snabbt be om ursäkt och med illrött huvud snabbt boarda planet och bara be till gudarna att hon inte sitter i närheten på planet.
Jag går fram....
Jag klappar henne försiktigt på axeln.
Hon tittar upp.
Jag ler snett....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar