(Bara så ni vet...det går att kommentera varje inlägg nu....om man nu skulle få för sig det)
På den fjärde dagen sker det!
Paniken sprider sig. Det är fredag (det är absolut inte
för att det är fredag som jag har panik). Jennies inlägg igår var smått
genialiskt (jag har även sett filmerna och,
ja, Jennie har rätt. Hårdvaluta!
Hur som helst. Pressen. Att leva under denna ständiga
press (om Jemnie är ironisk så är jag minst 2,1 gånger värre. Du kanske ska
läsa den där meningen igen. Den om pressen alltså. Jag är alltså egentligen
inte under press... Och jag lovar att aldrig mer förklara när jag varit ironisk).
Bloggen har varit aktiv i 4 dagar och vi har hur många
läsare som helst (undrar om facebooksidan ens fungerar?) redan (going up) (parantes).
Pressen att komma på något vettigt, målande och framförallt; något i samma klass som
Jennie är enorm. Jag menar, vad har jag att komma med? Egentligen? Jag vaknar
upp på morgonen, tar mitt ägg och min kaffe, drar till jobbet, kör hårt för att
sedan återvända hem. Där väntar middag, mys och en god natts sömn. Det finns
INGET material för en blogg. Inga mammor man kan iaktta från ett äppelträd och
inga appar där man kan göra egen reklam. I got nothing! NOTHING! (och eftersom vi skriver om ingenting så är det ju egentligen lysande för min del....)
Jag öppnar mina ögon lite extra i busskön. Gör någon nåt
som kan vara en början till en hyfsad text? Svaret är nej. De står där vackert
uppställda i en lång kö, helt tysta och alla har hittat en punkt där det är
omöjligt att möta deras blickar (ofta vilar blicken rakt ner i en telefon,
alternativt en Metro (en gratistidning om ni råkar vara så långt ute från
landet att ni inte visste detta). 40-talisterna håller fortfarande oftast på tradition
och behärskar sig själva att inte ta upp telefonen och väljer att stirra på ett
träd, en trottoarkant, en väjningspliktsskylt, eller något annat. Målet är
tydligt: blicken får inte möta någon annans. Klockan är faktiskt bara 06.30.
Ok, inget material i busskön alltså.
Jag letar vidare. Kommer fram till Slussen. Hoppar på
tunnelbanevagnen "Ebba" (eller 2612 A som det också står och som jag
garanterar är vagnnumret man uppger till Tunnelbanevagnssupporten på SL om den
är trasig). Ebba.... Nä. Inget att skriva om där heller.
I detta läget inser jag att jag kommer att få problem med
att få till nåt idag. Jag hoppar av en station tidigare och går sista biten.
Jag är ju i Stockholm city. Klockan är nu 07.00. Det måste ju finnas NÅGOT
kul/konstigt/spännande att skriva om. Jag går längs Drottninggatan och inser
att nä, inget att se här.
Det som är den märkligaste synen just nu på
Drottninggatan är en hyfsat ung kille (väldigt ung faktiskt....åldersnoja? JAG? nääääää) i kostym som har satt sig ner på en bänk
mitt i gatan och som febrilt skriver i sin telefon. Skriver för er.
Trevlig helg!
(Och ja, jag älskar också paranteser. Det har jag alltid
gjort. Vet inte riktigt varför. Undrar om det finns någon avväjningsklinik för
det?)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar